– Förlåt för att jag ser ut som Saddam Hussein, skämtar han när han messar över en selfie tillsammans med en skrattande emoji.

Men bakom den glada gubben finns skräcken.

– Eftersom jag är utlänning och det syns att jag är från ­Mellanöstern, med mitt skägg, så blir jag väldigt rädd. Fast jag har permanent uppehålls­tillstånd, har bott här i tio år och skapat mig en karriär. Jag ser absolut inte ut som en ukrainare och när det är krigskaos så blir folk mer paranoida, mer rasistiska, säger Elie Roukoss via en skakig uppkoppling till Dagens ETC.

Han har bestämt sig för att stanna hemma då han inte litar på skyddsrummens konstruktion, och känner sig säkrare i sin lägenhet på bottenvåningen. Utanför råder krigets bistra verklighet.

– Allt är fruktansvärt. Det är kaos. Bomber och sirener hela tiden, de attackerar civila till höger och vänster. Civila hus bombas. Det är långa köer utanför apotek och mataffärer, livsmedel och vatten börjar ta slut. 

”Gult armband och gevär”

Hans familj, ex-frun med den nioåriga sonen, befinner sig en timme bort i Kiev.

– Det är svårt att ta sig till dem. Soldater, eller jag vet inte om det är soldater eller bara människor med vapen, har gjort vägspärrar på gatorna där de stoppar alla, visiterar och ställer frågor. Det är en situation där man inte litar på någon. De har inte uniform, det är bara män i svart som bär ett gult armband och ett gevär. Man vet ingenting.

Varför är du inte med din familj?

– De är med vänner och i ett skyddsrum där de redan är för många. Jag får inte plats. Igår så tog jag mig dit för att lämna mat, det gjorde mig så lycklig att jag lyckades med det. Men jag hann bara vara med dem i fem minuter innan flyglarmet gick och jag tvingades skynda mig tillbaka. 

Elie Roukoss är ukrainsk medborgare och säger att han älskar landet. Helst av allt skulle han vilja fly. Att plocka upp vapen och slåss ser han som en sista utväg.

– Vill någon göra det? Nej. Jag är rädd. Det här är den värsta situation som finns. Man lever i en film där man inte vet vad som ska hända. Hur mycket jag än älskar landet, min son och min ex-fru är ukrainare, så är det är inte säkert att vara här. Jag vet vad Ryssland gjorde i Syrien så jag är rädd att det här ska bli ett andra Syrien. Att gå till affären, man gör korstecknet och bara går. Och hoppas på att komma tillbaka. 

Är du lika rädd för de ukrainska soldaterna som de ryska?

– Det är grejen. Jag vet inte. Jag känner sorg över det fruktansvärda som händer ett vackert land och ett bra folk. Och det här för samman det ukrainska folket och alla hjälper varandra. Men i krig, du vet, det är kaos. Och den dåliga människan, när det blir kaos, han blir den värsta människan. Och som sagt: jag ser ut som en utlänning. Jag ser inte ut som en europé. Jag är inte blond och blåögd. 

Du är ukrainsk medborgare. Kommer du att inkallas och tvingas strida i armén?

– Jag vet inte. Även med medborgarskap så behandlas man inte som ukrainare. Jag har hört rykten om att alla män i Kiev kommer att tvingas slåss men det är bara rykten än så länge. Det sorgliga och ironiska är att jag lämnade mitt land för att bygga ett normalt liv utan krig och terrorism, så slutar det med att jag sitter här, fast i ett krig och utan ett normalt liv.