Ekonomiprofessorn Anders Åslund darrade inte på manschetten när han i en ledare i Svenska Dagbladet i maj 2014 pekade ut Vladimir Putin som huvudansvarig för det vacklande ryska demokratiprojektet. Texten är skriven några månader efter Rysslands annektering av Krimhalvön och det är lätt att sympatisera med Anders Åslunds oro över den ryska utvecklingen – ännu mer idag, åtta år senare, när ryska missiler skoningslöst regnar över civila mål – och instämma i slutsatsen att ett regimskifte och ett radikalt systemskifte förmodligen är det enda som kan bryta den onda cirkel av korruption och nepotism som landet virvlar runt i.

Men när Anders Åslund skriver att ”han”, det vill säga Putin, både förstört en svag demokrati och lagt grunden till en korrupt statskapitalism väljer han sina körsbär med omsorg.

Dels för att pengar under bordet varit en del av ryska politiska institutioners dna sedan århundraden, och inte som Anders Åslund antyder ett påfund av Putin och gamla övervintrade eliter från 69 års kommunistisk diktatur.

Och dels för att Anders Åslund genom att rikta strålkastaren mot den förvisso starkast lysande syndabocken bortser från sitt eget inte helt försumbara bidrag till att Ryssland kom att bli en lekplats för rövarkapitalister att härja i.

• • •

Sovjetunionen i november 1991 var ingen särskilt kul plats att leva i. För Los Angeles Times berättade 72-åriga pensionären Yakov Shvolansky samma månad att han inte smakat kött på ett år. I artikeln berättas också om en mormors gråt efter att hon gett sitt barnbarn en chokladbit. Flickan hade tagit emot godbiten men sniffat misstänksamt på den, som om hon aldrig sett choklad förut, vilket hon inte heller hade.

Jämfört med tidigare perioder i landets historia gapade inte de statliga matvarubutikernas hyllor tomma hösten 1991, åtminstone inte hela tiden, inte för dem som var snabba att ställa sig i kö, och inte alls om butiken i fråga var en de nya, privatägda som Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov i sin strävan att modernisera landet hade förhandlat fram. Problemet med de sistnämnda var å andra sidan priserna, satta på en nivå som få ryssar hade råd med.

Landet befann sig i ett limbo – av nödvändighet på väg att lämna planekonomin bakom sig, men vilse i hur denna kommande, kapitalistiska marknadsekonomi skulle utformas och sjösättas.

Det var det sistnämnda som Anders Åslund tillsammans med Harvardprofessorerna Jeffrey Sachs och Andrei Shleifer samt David Lipton, som senare kom att bli vice vd för Internationella valutafonden IMF, ringdes in den hösten för att fixa. 

Både president Boris Jeltsin och tillförordnade premiärministern Jegor Gajdar sägs ha varit ­stora fans av den nyliberala chockterapi som Jeffrey Sachs ­tidigare ordinerat åt Polen 1989 och åt Bolivia några år tidigare. Och nu var det dags för det ­dalande sovjetiska imperiet att genomgå en liknande dunderkur för att sedan återfödas som en fullfjädrad rysk marknadsekonomi.

Det kom – som ETC:s journalist Dan Josefsson beskriver det i ett reportage från 1998 – att bli ”ett av de hårdaste experimenten i neoliberal politik som någonsin genomförts”.

• • •

– Ja, han hörde till dem som försökte få igenom marknadsekonomiska principer, och som satsade på det som gick att genomföra. Jeffrey Sachs har senare kommit med en del självkritik, men jag vet inte om Anders Åslund gjort det.

Det säger Kristian Gerner, professor emeritus vid Lunds universitet, som redan 1993 riktade skarp kritik mot Anders Åslunds hyllningar av det kapitalistiska stålbad som Ryssland var mitt uppe i.

”Det vore intressant att fråga de ryssar som har tvingats bosätta sig på Moskvas sop­tippar, eller de ester som tvingas bo i utkylda bostäder, vilken tillfredsställelse de känner över att nu ’äntligen ha nått kapitalismens trygga hamn’”, skrev han och Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Uppsala universi­tet, syrligt i DN Debatt om chockterapins konsekvenser.

19 år har gått sedan dess men Kristian Gerners dom över den utskrivna medicinen kvarstår.

– Man lyckades aldrig bryta eliternas makt och man tog inte hänsyn till den etablerade maktstrukturen i Ryssland. Det största problemet var avsaknaden av ordentlig lagstiftning kring ägandeförhållanden och skyldigheter. Det fanns inget fungerande rättssystem och inga garantier för att allt inte skulle utmynna i roffarkapitalism, säger han.

Och roffarkapitalism var precis vad den nyliberala medicinen gav för bieffekt. Så fort Boris Jeltsin meddelat folket att fri prissättning skulle införas slutade ryska affärsmän omedelbart att sälja varor ”i väntan på avregleringen som skulle göra det möjligt att ta mer betalt”, skriver Dan Josefsson i ETC:s reportage och berättar att två år efter avregleringen hade butiks­priserna gått upp 3 668 gånger jämfört med 1990, en tunnelbaneresa blivit 8 000 gånger dyrare och ett kilo kött hade gått upp från två till 3 000 rubel. Bröd var en av få varor som folk fortsatt hade råd med.

Om denna tid skrev ­Anders Åslund nyligen i Timbros ­magasin Smedjan:

”De marknadsekonomiska reformerna under 1990-talet gick långsamt, men de gick framåt. Det lättaste var att öppna marknaden, både internt och mot utlandet så att Ryssland äntligen kunde fylla sina butiker med varor. Mängder av ryssar bestämde sig för att starta egna företag. Plötsligt hade landet flera miljoner privata företag. Från 1992–1994 privatiserades hundra­tusentals företag, dels genom lokal försäljning, dels genom så kallad voucherprivatisering.”

• • •

Ur helikopterperspektiv är det inget större fel på beskrivningen. Problemen blir tydligare först när man zoomar närmare. Ja, nya företag startades och gamla privatiserades. Men den lokala försäljning som Anders Åslund nämner skedde inte sällan under bordet. Ju mer framgångsrik verksamhet, desto större risk för att den övergick i privat ägo via någon ljusskygg manöver.

Ett exempel på en sådan metod gavs i ETC-reportaget från 1998:

Inför en privatiseringsrunda startar direktören för ett statligt bolag en privat firma utan egen verksamhet. Det statliga bolaget lånar sedan ut 50 000 dollar till det nystartade företaget. I samband med privatiseringen får det statliga bolaget ett värde i rubel. Räknat i dollar sjunker dock det statliga företagets värde i takt med att inflationen drar iväg åt motsatt håll. När företagets värde till slut når 50 000 dollar kan direktören köpa upp det med hjälp av de pengar han tidigare lånat. Efter det är det bara att slå ihop de bägge före­tagen och vips har skulden mellan dem försvunnit och direktören har helt lagligt blivit ägare till ett företag utan att ha betalat en endaste rubel ur egen ficka.

”På det här sättet tog den ryska eliten över allt från bil­fabriker till oljekällor. Miljonärer ­skapades över en natt”, skriver Dan ­Josefsson.

Den coucherprivatisering som Anders Åslund nämner bidrog också till att vidga gapet mellan rika och fattiga. I sin bok ”Därför behöver Östeuropa chock­terapi” från 1992 beskriver Anders Åslund utdelningen av privatiseringskuponger som ett sätt att göra privatiseringen ”politiskt acceptabel”, genom att varje ryss ges tillgång till en egen aktiepost.

Verkligheten hade dock synpunkter på teorin och i vägen kom två saker: inflationen och att få ryssar förstod ­kupongernas värde och syfte. Från att från början ha givits ett nominellt värde om 10 000 rubel ­devalverades ­kupongerna snabbt till att säljas för en flaska vodka (som 1992 gick för mellan 80 och 120 rubel) – trots att kupongernas värde kvarstod oförändrat för köp av just andelar i företag.

Bland dem som insåg vilka möjligheter devalverade vouchers öppnade fanns driftiga, ofta unga, ryska affärsmän, oligarker kallade, som köpte på sig kuponger en masse, till långt under det värde som ryska staten gett dem. Och som de sedan använde för att vinna kontroll över de före detta sovjetiska produktionsmedlen, i praktiken för en spottstyver.

När denna första privatiseringsvåg avslutades i juni 1994 kunde ryska staten konstatera att 70 procent av landets stora och medelstora företag och omkring 90 procent av de små företagen övergått i privat ägo – helt enligt plan.

• • •

Dessvärre följde inte resten av händelseutvecklingen planen lika slaviskt. I avsaknad av kapital att investera i sina ärligt eller mindre ärligt förvärvade bolag valde många att istället plundra dem, krama ur sista livsgnistan ur fordon, maskiner, personal, för att sedan dumpa resterna i närmaste tipp – istället för att som staten hade tänkt sig satsa på effektiviserad produktion.

Ännu ett slag för den ryska ekonomin blev att vinsterna från oligarkernas företag stoppades undan på konton i utlandet, gick till lyxkonsumtion eller investerades i fastigheter i London eller andra storstäder – istället för att som staten hade tänkt sig satsas på moderlandet.

De två ovanstående bak­slagen bidrog till ännu en spik i kistan. Trots att en majoritet av alla företag övergått i privat ägo fortsatte år 1999 majoriteten – 40 av 67 miljoner förvärvsarbetande ryssar – att vara statligt anställda. Men med begränsade skatteintäkter och efter privatiseringar som inte alls gav de inkomster staten räknat med blev det det svårt att betala löner.

– Allt detta resulterade i en enorm ojämlikhet. Ett fåtal personer lade beslag på en massa tillgångar och använde dem för personlig vinning. Medan vanliga ryssar blev mycket fattiga. Privata besparingar försvann. De som hade makten bekymrade sig inte om social lagstiftning. ­Ekonomin var rena vilda västern, säger ­Kristian Gerner.

• • •

Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier, vill inte använda ordet ”misstag” om de reformer som Anders Åslund var med och ­orkestrerade på 90-talet. Som grundorsak till regionens problem ser han istället ett ineffektivt system som snabbt behövde ersättas med något nytt.

– Beslutsfattarna uppfattade att de hade begränsad tid och ont om alternativ. Från deras horisont var det viktigt att agera snabbt så att inte utrymmet för reformer skulle stängas. Hur man än vrider och vänder på det tror jag krisen hade varit oundviklig för de gamla postkommunistiska staterna, säger han.

Apropå Anders Åslund vill inte Martin Kragh recensera hans eller de andra ekonomernas insatser.

– Jag känner honom så det kan jag inte kommentera. Viktigt att komma ihåg när man pratar om reformerna som gjordes var att den stora konflikten fanns inom den ryska ledningen. En stor del av krisen förvärrades av en ­kontinuerlig politisk konflikt mellan parlamentet och regeringen.

Om Ryssland före revolutionen har det ofta sagts att det var fel land att införa kommunism i. Marx och Engels själva tänkte sig att ideologins tillämpning krävde ett industrialiserat land att utgå från, inte det agrara samhälle som Ryssland vid tidpunkten var. Frågan är nu om det sjunkande Sovjetunionen verkligen var rätt samhälle att applicera en kapitalistisk chockterapi på?

– Man kan säkert peka på en massa misstag som gjordes, men omständigheterna var väldigt svåra, säger Martin Kragh. 

– Det finns ingen garanti för att en annan typ av politik hade gett andra resultat. Ryssland präglades av flera konflikter på många nivåer. Kontrafaktiska scenarion är alltid svåra att tala om, men visst, om Väst hade ställt upp med mer finansiellt stöd och tydliga krav på ryska regeringen, och om man hade implementerat regelverk och politiska reformer före de ekonomiska så kanske resultatet hade blivit annorlunda. Då hade inte Putin kunnat måla ut 90-talet som kris och kaos och utnämna sig själv till den som skulle återställa ordningen, säger Martin Kragh och sammanfattar därmed i en mening den process som steg för steg lett fram till dagens situation i Ryssland och Ukraina.

Kristian Gerner är å sin sida inte lika säker på att krisen var huggen i sten.

– Man kunde nog ha behållit en viss statlig sektor och det fanns personer som ville gå mer försiktigt fram. Men det fanns en allt-eller-inget-mentalitet i Ryssland. Man ville gå hela vägen direkt.

Dagens ETC har sökt Anders Åslund utan framgång.