Utrikes.

2020-10-29 15:45
  • Foto: Tomas Hemstad
  • Foto: Tomas Hemstad
  • Foto: Eric Risberg/AP
  • Foto: Eric Risberg/AP
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Så styr techgiganterna våra liv

De kontrollerar vår vardag. Nu vill de även kontrollera lagarna. I Kalifornien satsar app-företag som Uber miljarder på att få lagutrymme att runda arbetarnas rättigheter. Och Facebook hotar att lämna hela Europa om de tvingas följa bestämmelser som alla andra.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag träffar Vanessa på en demonstration. Hela kvarteret längs byggnaden där Uber har sina kontor på Market Street i San Francisco har blockerats av bilar och deras chaufförer. Hon kör för Instacart och hon är här för att få alla att rösta emot proposition 22, lagförslag nummer 22, som i kampanjer och folkmun kort och gott kallas för prop 22.

– Prop 22 skulle tillåta Uber, Lyft, Instacart, Doordash och Postmates att skriva sina egna lagar om anställningsskydd. Och självklart är det ett farligt exempel att låta företag karva en egen fåra utanför den gängse demokratiska processen och skriva sina egna lagar, säger Vanessa.

Den tionde augusti i år avgjordes ett rättsfall angående ett lagförslag från Kaliforniens lagstiftande församling, som kallas AB 5, till statens fördel. Enligt resultatet av det fallet tvingas nu app-baserade bolag som matchar kunder med chaufförer, så kallade rideshare-företag som Uber och Lyft, att klassificera sina förare som anställda, snarare än fristående frilansare. Reaktionen på denna enormt viktiga seger för arbetare inom gig-ekonomin lät sig inte vänta. Både Uber och Lyft meddelade omgående att de tänkte lämna Kalifornien om lagen trädde i kraft.

Innan det kortet hade hunnit synas fick företagen upp­skov av en högre juridisk instans, appellationsdomstolen i Kalifornien. Och under tiden skrev de sin egen proposition, som Kaliforniens medborgare kommer att rösta om samma dag som hela USA väljer president den tredje november. Proposition 22 klassificerar ”app-based drivers”, de som kör rideshare samt levererar mat, som kontaktsarbetare i en separat klass. De skulle då inte ses som vanliga anställda.

De nämnda företagen har enligt CNN spenderat dryga 1,6 miljarder kronor på sin kampanj för prop 22. Instacart-chauffören Vanessa tycker att det är orimligt.

– Det handlar om konsekvenserna. Om app-företagen lyckas med detta kommer Amazon följa efter. Sedan butikskedjorna Target och Walmart. Anställningslagar skrivs för att omfatta så många människor som möjligt. Att tillåta före­tag att begära undantag från dem genom folkomröstningar är en farlig utveckling.

För de pengar som företagen lagt på att driva igenom prop 22 har de fått reklamfilmer som går dygnet runt med påstådda förare, oftast rasifierade, som varnar för konsekvenserna om propositionen skulle falla. När det röstas om prop 22 är det med ett implicit hot om att Lyft och Uber kommer att lämna staten Kalifornien om de inte får som de vill. Ja-sidans slogan är ”rädda app-baserade jobb”, ett budskap om att dessa jobb skulle försvinna helt om app-företagen blir tvungna att följa samma lagar som andra arbetsgivare.

”Kära San Franciscos skatteindrivare, ni vet de där 12 miljoner dollarna som ni får in på hotellskatt? Spendera inte allt på samma ställe”. Det är 2015 och jag är nyinflyttad i San Francisco och försöker förstå vad reklamskylten betyder.

Och ett kvarter längre bort läser jag det här: ”Kära kommunen, vi hoppas att ni använder några av de 12 miljonerna från hotellskatten till att bygga rulltrappor på alla kullar”.

Att jättestora och rika företag påverkar den politiska pro­cessen är inget nytt i USA. Men politisk påverkans-reklam med företagsavsändare, som försöker bygga opinion runt lokala skattefrågor, var 2015 obekant. Airbnb, skyltarnas avsändare, har, precis som rideshare, en bild som förmedlas av hur företaget ska fungera, och en verklighet som är något annat.

Där Uber vid lansering påstod sig finnas till för att privatbilister skulle kunna tjäna en extra hacka utanför ordinarie arbetstid genom att agera taxi, är Airbnb:s utåtriktade vision att hyresgäster, villa- och brf-ägare hyr ut ett extra rum som de inte utnyttjar. Eller kanske en sommarstuga som inte används för tillfället, eller privatbostaden när uthyraren är någon annanstans. Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Airbnb:s etablering har drivit upp hyrorna i redan dyra städer, hyresrätter har försvunnit från marknaden då det blivit mer lönsamt att agera bed and breakfast åt turister än att dras med hyresgäster. Och idag försöker lokala myndigheter reglera Airbnb hårdare i många stora turiststäder, däribland New York och Barcelona. Dock skaver regelverket ofta med verkligheten. Många listade boenden i globala turistmetropoler, som till exempel de ovan, är ofta helt illegala. Det görs bara ingenting åt saken.

Airbnb bad om ursäkt för sina annonser och tog ner dem, efter raseri från San Francisco-bor som inte kände att de behövde vara tacksamma för att företag i staden betalar skatt. Fem år senare är techföretagen allt öppnare med sina politiska ambitioner.

Att jobba för Lyft, Uber, Instacart eller Doordash, eller, för att tala med deras egna språk, att få utnyttja deras tekniska plattformar, går under denna höst i Kalifornien bortom att dra in pengar åt företagen. Du förväntas dessutom även propagera för företagens politiska önskningar. Tvärtemot många förares intressen förväntas chaufförer att argumentera för prop 22. På Doordash tvingas förarna leverera mat i papperspåsar med ”Yes on 22”-logga. På Instacart, som kör ut livsmedel, uppmanas ”shopparna” att lägga ner klistermärken och flyers för 22:an i kundernas matpåsar – och sedan markera i appen att man gjort detta. Både Lyft och Uber har skickat push-notiser till förare och passagerare genom sina appar. Tidningen Vice beskriver hur det fungerar. Innan man beställer en bil måste man klicka förbi meddelanden: ”Om prop 22 faller kan ditt pris öka med 25 till 100 procent. Ditt område kan förlora pålitlig rideshare­service.” För förarna är det mer dystopiskt: ”Prop 22 står för utveckling. Prop 22 garanterar minimilön och ett bidrag till sjukförsäkring.”

Kampanjen Gig Workers Rising som organiserar gig­arbetare skriver på Twitter att förare måste ta sig igenom sju steg med uppmaningar att stödja prop 22 och skrämselpropaganda om vilka konsekvenser som annars väntar, för att kunna logga in på appen och börja sin arbetstid. Twittraren och Uber-föraren Tonje Ettesvoll skriver om när hon själv tar en Uber, som appen meddelar körs av en chaufför som stödjer prop 22. Hon frågar honom och han förklarar att han kommer rösta emot, men att annonsen kommer upp i appen för varje ny tur, och till slut klickar han ja för att slippa den.

Minimilönen som prop 22 lovar räknas på ”engaged time”, alltså när man är inloggad på appen och aktivt arbetande, och ligger därför enligt nej-sidans kampanj på endast 5.64 dollar i timmen. I San Francisco ligger minimilönen egentligen på det tredubbla, 15.59 dollar.

Facebook är ett allomfattande gigantiskt techföretag som också hellre ser nya lagar och regler än anpassning till de befintliga. När Australien i augusti i år lade fram lagstiftning som skulle tvinga plattformar som delar nyhetslänkar att dela annonsintäkter med de nyhetssajter som länkas, meddelade Facebook att de då skulle blockera möjligheten att dela nyheter. Och när den irländska högsta domstolen i samma veva fattade ett preliminärt domslut om att Facebook måste följa amerikanska dataskyddsmyndigheten DPC:s beslut och sluta överföra europeisk data till USA, då detta anses riskera att myndigheter kommer åt dem, rapporterade tidningen Vice att Facebook hotade att lämna Europa.

Facebooks nordiska kommunikationschef Peter Münster menar att Vice-artikeln inte stämmer, eller som han skriver på danska: ”Historien har ikke noget på sig.” Men i den text som Vice lutar sig mot, och som Münster skickar till mig, lyder det första stycket, där ”sökande” är Facebook, så här: ”Det som DPC utrycker i sitt preliminära utkast till beslut, särskilt det som gäller korrigerande åtgärder, om det antas, skulle få betydande ogynnsamma effekter på sökande, dennes affärer och dess användare. Om den sökande skulle utsättas för ett totalt stopp i överförande av användarnas data till USA, vilket verkar vara DFC:s förslag, så är det oklart för den sökande, under de omständigheterna, hur den skulle kunna fortsätta att tillhandahålla Facebooks och Instagrams tjänster i EU.”

Det är svårt att tolka som annat än att tjänsternas framtid i Europa är osäker om beslutet blir verklighet. Jag frågar Münster hur det som står i texten han skickat skiljer sig från det Vice rapporterar och kommunikationschefen svarar att jag ”är fri att fylla min artikel med spekulationer och hypoteser”. Han upprepar att Nick Clegg, Facebooks vd, skrivit att de ”inte har några planer, önskningar eller begär” att lämna Europa. Men på direkta frågor om Facebook kommer att lämna Europa om DPC-beslutet står fast, alternativt använda möjligheten att hota att lämna Europa för att pressa fram ett annat beslut, svarar inte Münster. Han kallar ett sådant scenario ”hypotetiskt”, trots att det är det som preliminärt beslutats i domstol.

För fem år sedan när Airbnb tryckte upp skyltar om att de betalar skatt talades det ofta om ”disruption”, en störning av den nuvarande ordningen, i samband med de moderna tech-företagens uppsegling. ”Disruptive innovation”, omstörtande innovation, som idén om störning kommer ifrån, har egentligen en snäv definition. Där kvalar Airbnb in men företag som Uber gör det inte. Men i folkmun har det blivit ett ord som beskriver hur tech-företagen etablerar sig. De går runt arbetsrätt till exempel genom att se sig som tillhandahållare av en teknisk plattform snarare än en arbetsgivare. De struntar i lokala lagar, som när elsparkcyklar strösslades ut över alla stora städers trottoarer och därigenom skapar en större marknad för sådant som tills nyligen var exklusivt. Med Uber kan alla ha råd med privatchaufför. Med Instacart är en personal shopper ett klick bort.

Inc. är en tidning som riktar sig till ägare och chefer för växande företag. I en artikel om ”vad Amazon och Uber kan lära oss om bekvämlighetens störande kraft” lyder ingressen: ”Bekvämlighet är nästa stora grej inom kundservice. Använd dig av det tänket och se hur din försäljning skjuter i höjden.” Men det finns såklart en nota när lyx och bekvämlighet blir allmängods. Vare sig det är utarmade skattekassor på grund av en kreativ syn på skatteansvar, eller exploaterad arbetskraft som inte får betalt för tiden mellan körningar.

För de störande innovationsföretagen räcker det inte att bli marknadsledande, störningen sker när marknaden rättar sig efter företaget, snarare än tvärtom. Att Facebook kan sväva på målet om sin framtid i Europa blir en nyhet för att Facebook innehar en unik ställning på marknaden. Om Facebook och Instagram stängde imorgon skulle många av oss förlora vänner som vi inte har besvärat oss med att samla in kontaktinformation från. Vi skulle förlora bilder på oss själva och personer som vi älskar som vi kanske inte har sparat någon annanstans. Och framförallt skulle vi förlora det personliga nätverk; bekanta, arbetskontakter, vänners vänner som gör Facebook oumbärligt för många, speciellt de av oss som är egenföretagare.

Om Uber och Lyft lämnar Kalifornien är det troligt att någon annan aktör tar deras plats. Att överge en så stor marknad är en rejäl överreaktion på en lag vars syfte är att få gig-företagen att rätta sig efter samma villkor som andra före­tag redan lyder under. Men kortsiktigt skulle det ställa till stora problem om företagen bestämmer sig för att statuera exempel.

Enligt en studie genomförd av företagen själva, är 13 procent av all biltrafik på San Franciscos gator Uber eller Lyft. Och då San Francisco är en rik stad med höga taxor kommer förare från hela landet hit för att köra. Lokaltrafiken går på knäna och var ofta innan pandemin så full­smockade att man vid rusningstrafik fick vänta flera tåg eller bussar på att få plats, och för många är tjänster som Lyft Line och Uber Pool, där man samåker med främmande passagerare, det enda rimliga sättet att ta sig till och från arbetet. Parkering är en mardröm redan nu i staden och med tusentals nya person­bilar skulle situationen snabbt bli ohållbar. Och så vidare. Uber och Lyft har helt enkelt blivit en integrerad del i hur staden och staten är planerad. Störningen är fulländad och det är nu Uber och Lyft begär särlagstiftning.

Shona Clarkson organiserar för Gig Workers Rising och hon lägger fram fem punkter om varför prop 22 är dåligt för de som kör för apparna: ingen ersättning för övertid, ingen tillgång till sjukledighet eller arbetslöshetsersättning, ingen ersättning för skador på arbetstid och som påverkar arbetsförmågan. Och prop 22 undantar app-företagen från diskrimineringslagstiftning gällande migrantstatus, vilket är viktigt då 56 procent av förarna är invandrare. Och slutligen en villkorad och grumlig tillgång till sjukförsäkringar som hon menar skulle tvinga förare till längre arbetstid för att kunna finansiera den.

Geoff Vetter är talesperson för ja-kampanjen Yes on 22. På Washington D.C.-baserade pr-firman The Clyde Group jobbar en vice vd som också heter Geoff Vetter. Men Yes on 22-Vetter vill inte ens svara på om han är samma person, eller ej. Han skickar en rapport från konsultfirman Berkeley Research Group som menar att 80 till 90 procent av förarna skulle förlora sina jobb om prop 22 röstas ner den 3 november. Samma konsultfirma menar att priserna på hemkörd mat skulle kunna komma att öka med mellan 25 och 100 procent. Det skrämmer självklart konsumenter som gjort sig beroende av dylika tjänster. Geoff Vetter tycker inte att det är något problem att företagen bakom propositionen spenderat såna fantastiska summor på att driva igenom propositionen, då insatserna är höga.

– Hundratusentals jobb står på spel, tillsammans med app-baserade rideshare-tjänster och hemkörnings-service som miljontals Kalifornien-bor förlitar sig på, speciellt under pandemin, skriver han.   

Men är det verkligen ”jobb” om dessa inte lyder under den ordinarie arbetsrätten? Gig Workers-Rising-Shona Clarkson upprepar det som Vanessa varnar för under demonstrationen på Market Street:

– Om den här kampanjen vinner, kommer varje företag i Kalifornien se att det går att kasta pengar på att skriva sina egna lagar. Det är en fara för demokratin.

Clarkson menar att många förare ställt sig bakom förslaget av rädsla. Annonserna som kommer upp i appen ser hon som Ubers hot mot sina förare. Oavsett vad som händer i nästa vecka i valet fortsätter kampen för Gig Workers Rising.

– Vi fortsätter att kämpa för värdighet och respekt på arbetet till vi har nått våra mål. 

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.