Det finns ingen drog som liknar självförtroendet hos en medioker vit man, till och med Donald Trump måste vara försiktig när han injicerar den offentligt. Se, exempelvis, det episka sammanbrottet som fångat rubrikmakare världen över.
När den republikanska presidentkandidaten i de Förenta fucking staterna upplöses i en kokande röra av misogynt slem och fascistiska buzzwords, medan den globala publiken som han alltid önskat sig, ser på med misstro. Donald Trumps supportrar må bli skamsna, men det genanta spektaklet är knappast mindre pinsamt för vem som helst som fortfarande halvt tror på demokrati och rättssäkerhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den andra presidentdebatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump liknade ett förlängt meningsutbyte mellan en politisk opinionsartikel och kommentarsfältet under den. Samma kväll som debatten – endast 48 timmar efter läckan av den nu ökända videon där Donald Trump skryter om att hans kändisstatus gör att han kan kyssa, tafsa på och försöka ha sex med kvinnor – höll han en presskonferens, till vilken han bjudit in alla kvinnor han kunde hitta som någon gång anklagat Bill Clinton för sextrakasserier.
Allt för att svärta ned Hillary.
Mannen som skrutit om att ta kvinnor "på fittan" hade inga skrupler mot att rada upp övergreppsoffer för att hjälpa sin egen slemmiga maktsträvan. Hillary Clinton sänkte sig inte till den nivån. Hon förhöll sig värdig genom debatten, vilket inte var svårt med tanke på vem hon stod emot.
Det var tydligt från debattens början att något var fel med Donald Trump: den jämrande personifieringen av en vit nationalistman var inte bara samvetslös utan verkade även sjuk. Över 90 kvalfyllda minuter strök han runt på scenen och muttrade för sig själv som en matinéfilmsmördare som debatterar med djävulen på sin axel.
Vid ett tillfälle verkade han så irriterad över att kamerorna inte var riktade mot honom att han började studsa i sin stol. Det var som en långsam bilolycka. Hela valkampanjen har varit som en våt dröm som David Lynch kunnat drömma efter att ha somnat framför Fox News. Donald Trump tappade snabbt greppet, inte bara om anständigheten, utan även om språket.
Han började ropa påhittade ord och osammanhängande uttalanden som "Syrien är inte längre Syrien. Syrien är Ryssland ... Jag anser att vi måste komma åt IS" och lovade att "ta ekonomi till folket". Han hotade att åtala sin motståndare så snart han blev president. Han lät, mer än något, som en konservativ hatrobot, modellerad på en full rasistisk morbror, som matade ur sig spottloskor av halvsanningar.
Den retoriska modellen var mindre lik Abraham Lincoln och mer lik Tay, Microsofts kortlivade artificiellt intelligenta Twitterrobot, som lärde sig att säga saker som "feminism är cancer" och "Jag älskar Hitler" av alternativhögerns trollarméer med för mycket ledig tid.
Jag påmindes om bloggosfärens glansdagar, när redaktörer genomgick en fas av att tro att kommentarsfälten faktiskt utgjorde folkets röst, snarare än rösten från de som var uttråkade och hatiska nog att lägga timmar på att trakassera kvinnor, ickevita och vem som helst som var dumdristig nog att ha en åsikt utan att vara vit, man, hetero och konservativ. Vi lärde oss, men inte snabbt nog. Kommentarsfälten är i allra högsta grad levande och tuggar i sig hjärtat i västerländsk demokrati.
Det här är inte en olycklig slump. Donald Trumps hela kampanj är en övning i industriskalig trollning, vilket inte för en sekund betyder att det inte är farligt. Det betyder att han spelar efter en helt annan uppsättning regler, där segern går till den som skriker högst. Demokrati är för denne man och hans följare, bara ett nytt system att spela, om det inte levererar provar de något annat. Det de helst vill ha är inte presidentskapet – inte på allvar.
Donald Trump vill förstås sitta i en glansig stol i det ovala rummet och ha människor som hela dagarna talar om för honom hur mäktig han är, men jag är inte övertygad om att han vill ta sig an det faktiska arbetet i regeringen. Nej, det hans följare vill är att skrika och kasta saker, tills någon säger till dem att de fortfarande är speciella. Varför? För att de kan. För att det är renande. För att de inte har något att förlora. För att det är kul, får dem att känna sig stora och mäktiga, när inte mycket annat ger den känslan.
Jag är ledsen att behöva säga det, för det hjälper verkligen inte, men vissa av oss varnade för dessa människor för åratal sedan. Då var deras fritidsintressen att säga till kvinnor och ickevita att hålla käften och inte vara så känsliga – jag finner ingen tillfredsställelse i att ha fått rätt på den här punkten.
Den som i detta läge inte lyckas se kopplingen mellan genuspolitik och geopolitik har antingen händerna för ögonen eller sneglar över axeln, mot en tid där lite pojkaktigt sexuellt våld inte diskvalificerar dig från valbara positioner. Men det handlar inte bara om feminism. Det handlar, specifikt, om samtycke. Det handlar om människor som känner sig berättigade att kontrollera och dominera halva befolkningens kroppar, också känner sig berättigade att styra världen, och det handlar om de patologiska mönstren bakom detta.
Det vi har att hantera är en man som vill ta hela världen "på fittan" och som blir vansinnig om fittan tafsar tillbaka. Och han är inte den enda av sin sort. Mönstret av patriarkala maktlekar har pågått i generationer. I åratal har vi hanterat att folkkära ansikten, politiker och underhållare, har avslöjats som sexualförbrytare. Vi hade vant oss vid att de alltid tillåts komma undan, för det är vad det innebär att vara en framgångsrik man. Du kunde tafsa på vad och vem du vill. Kvinnor och flickor var statussymboler att ta, villiga eller inte. Det håller på att förändras, för att många vill att det ska förändras.
Men det finns också de som finner sådan tröst i detta sociala våld, människor som blir arga över de så kallade "feminazisterna" och deras hormonella krav på att bli behandlade som människor med en egen vilja. De som bär på känslan av att ha lurats på sin manliga födslorätt bär också på känslan av socioekonomiskt svek och har hållit på Donald Trump från dag ett. Nya övergreppsanklagelser förändrar inte deras syn på honom.
De flesta republikanska kommentatorer har redan placerat sitt parti i frysboxen, sövt ner det för att bevara de bitar som kommer överleva dessa pinsamheter. Lemmelruschen över det politiska stupet kan dock vara prematur. Donald Trump kommer inte att ge sig. Han har bestämt sig för att han vill ha presidentposten och nu tror han att det är hans rättighet.
Han kommer dra över världen oavsett om världen vill eller inte och vi får hoppas att USA använder preventivmedel. Folk som inte respekterar individers samtycke brukar också sakna respekt för folket. De betraktar demokratiskt samtycke på samma sätt som sexuellt – trevligt om det finns, men finns det inte har du fortfarande rätt till något. Det är uppslagsverksdefinitionen av chauvinism och det är osannolikt att det försvinner ur folkopinionen den 9 november när det här otrevliga spektaklet äntligen är över.
Alternativhögerns kamikazechauvinism dök inte upp från ingenstans. Det är den oundvikliga slutstationen av årtionden av missnöje som kanaliserats och tagits tillvara av samma intressen som har finansierat Republikanerna och dess likar i generationer. Trots deras rodnande över Donald Trumps krassa kvinnohat, deras lama protester mot hans attityd mot den halva av befolkningen som är mödrar, fruar, döttrar och – något olägligt – röstande, så vet konventionella konservativa att det Donald Trump gör är att ta den samtida högerretoriken till sin logiska slutpunkt.
Han har dragit undan gardinen av blygsamhet från den nyliberala debatten och visat den svamlande psykopaten där bakom. Det är djupt skämmigt och skam kan lika gärna få människor att agera ut mot andra, som att rulla ihop sig
Om hela din identitet bygger på en viss berättelse är det svårt att överge den berättelsen även om den sabbar dina chanser att vinna. Att leva med den motsägelsen gör konstiga saker med psyket. Märkliga uppfattningar börjar krypa in. Ord kommer ut som får dig att låta grym, galen eller både ock, fast om du kandiderar till politiska positioner försöker du hålla tillbaka om kameror är i närheten.
Donald Trump är ovanlig på det sättet att han saknar filter. Han säger verkligen vad många människor tänker. Men bara för att många människor tänker något så betyder det inte att det är rätt, säkert eller sant. Det USA och världens konservativa ser i Donald Trump är sina egna ansikten i den moderna mediemotorns förvridna spegelbild.
Problemet med att vara en arrogant hårboll där egot hålls ihop av rå amerikansk energi, är att när någon punkterar det, pyser du ihop med ett pruttljud som ekar över hela världen. Donald Trump förtjänar den skammen, men rörelsen bakom honom som drivs av miljoners sårade stolthet är våldsam, oförutsägbar och inte alls rolig. Jag skrattar inte. Det här slutade vara ett skämt får åratal sedan. Donald Trump må förlora racet, men kriget för anständighet och demokrati kommer att fortsätta. Just nu står vi alla på den förlorande sidan.
Texten har tidigare publicerats i The New Statesman.
Översättning: Annie Hellquist.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
