– Åt vilket håll ska vi egentligen! Vår lärare har lurat oss, surar en av dem.

De är mellan 8 och 17 år och medlemmar i Hemmadöttrarna, en del av det estniska hemvärnets ungdomsrörelse. Här får de lära sig överlevnadstekniker, som att läsa kartor, göra upp eld, vilka växter som är giftiga och vilka går att äta. De lär sig också om det estniska försvaret och hur det fungerar. I händelse av krig eller kris ska de hjälpa sina föräldrar genom att hålla sig lugna.

– Det är en bra vibe här, säger Ekaterina Izvekova, 17, när tjejerna samlas i hemvärnets lokaler efter orienteringsövningen.

Hon anmälde sig till Hemmadöttrarna efter att flera andra i hennes klass gick med. Nu vill hon mönstra. 

– Så klart vill jag inte vara med i krig men jag vill kunna försvara mitt land, mina nära och kära, förklarar hon.

Medan tjejerna värmer sina frusna fötter säger en av deras ledare: 

– Så roligt att svensk media kommer hit och hälsar på. Men det är en sak vi har inte riktigt förstått. Varför är ni här? Vad gör ni i Narva egentligen?

Krypskytt och utomjording

Försvar och säkerhet är estländarnas viktigaste fråga inför EU-valet i juni. Men det betyder inte att de oroar sig för sin egen säkerhet. Inte ens de som bor i Narva – EU:s östligaste stad och den med högst andel invånare som är etniska ryssar, cirka 96 procent. 

– Hur skulle vi kunna vara rädda för Ryssland när vi anser oss vara ryssar? Hur skulle vi kunna frukta oss själva? Rädda, det kan vi vara för afrikanska migranter till exempel, för främlingar. 

Det är så Aleksandr Moissejenko hälsar på Dagens ETC, när vi träffas på teater Vaba Lava där han jobbar som tekniker, vid sidan av sitt andra jobb som målarfärgsförsäljare. Liksom många andra i Narva har han tröttnat på utländska journalister som kommer till staden för att leta efter Putintrogna femtekolonnare. 

 Vi fick försäkra dem om att vi trivs här, betalar skatt, om vi skulle längta till Ryssland hade vi åkt för länge sedan.

Saker är mycket mer komplicerade, vilket blir tydligt när Aleksandr Moissejenko, eller Sasja som han kallas, försöker att förklara vem han är.

– Jag är född i Narva och bor här ännu femtio år senare. Min mamma är från Ukraina och pappa från Ryssland. Jag ser mig inte som ryssländare (på ryska: ”rossijan”, red. anm.), det är säkert, jag har många vänner i Sankt Petersburg och vi ser världen i helt olika färger, säger han. 

Estland är hans hemland.

– Här bor mina föräldrar och jag kommer att begrava dem här. Men jag identifierar mig heller inte som est för jag är inte est. Vem jag är vet jag inte, kanske bara etnisk ryss (på ryska: ”ruskig”, reds. anm.), helt enkelt. Eller en utomjording.

”Alien's passport” står det på hans pass, i silvriga bokstäver mot grå pärmar. Det fick han på 1990-talet, när Sovjet brakade samman och estniska myndigheter konfiskerade hans och drygt 80 000 andra rysktalandes dåvarande identitetshandlingar och gav dem grå främlingspass i stället.

– Det lät coolt, punkigt, som en bekräftelse på att vi var udda. Vi förstod inte konsekvenserna. Senare har jag hört att ester gav oss de här passen i hopp om att vi skulle åka härifrån. Men vissa åkte, andra stannade. Alla valde sin väg.

I flera år har han försökt byta ut främlingspasset mot det röda, estniska, och få sitt hemlands medborgarskap. Han klarade provet i grundläggande samhällskunskap på första försöket. Det andra, i estniska språket, har det gått sämre med.

– Jag behöver klara ett prov på nivån B1 och därför går jag varje tisdag kväll sedan flera år tillbaka till en språkskol. Om jag hade bott i Tallinn, eller Tartu, där majoriteten pratar estniska, hade jag säkert klarat provet för länge sedan. Men här, där 96 procent talar ryska...Om jag går på stan och går in i en affär och ber på estniska om ett stycke kött, så ser expediten på mig med ögon stora som tefat, suckar Sasja.

– Hon svarar mig på estniska så klart, för hon är rädd att jag annars kan ange henne till esterna, men hon svarar på en estniska som är ännu sämre än min.

Landskapet Ida-Virumaa, där Narva är den största staden, var länge en del av landet som ester gav fan i, anser Sasja. Det ändrades först för tio år sedan, i och med Rysslands annektering av Krim. 

– De började oroa sig för att vi kunde bli ett nytt Donbass, en utbrytarregion. Vi fick försäkra dem om att vi trivs här, betalar skatt, om vi skulle längta till Ryssland hade vi åkt för länge sedan.

Rysktalande lärare får gå

Under tiden i Narva hör Dagens ETC mycket om de investeringar som Estland gör i regionen, ofta med EU:s medfinansiering. 

Flera gånger pekar någon på strandpromenaden i Narva och säger att den är både bättre och längre än den i Ivangorod, fastän EU betalade för båda och till och med mer för den ryska sidan. Där är det mörkt och hemskt om kvällarna, medan strandpromenaden i Narva lyses upp av en föredömlig gatubelysning. Vi hör att stadens vatten- och avloppssystemet är det bästa i Estland. Vi besöker flera nya skolor som öppnat i staden och pratar med en rektor, Aljona Kordontsjuk, som bubblar över av varma känslor för såväl sitt hemland som sin hemstad.

– Jag är född i Narva men efter gymnasiet pluggade jag i Viljandi, i södra Estland, förklarar hon.

– Där finns nästan inga rysktalande och jag åkte dit för att lära mig estniska. Sedan kom jag tillbaka till Narva och pluggade till lärare i det estniska språket. Jag kände att det var min fosterländska plikt att undervisa i estniska och dela med mig av min kärlek till språket, kulturen och naturen. Vi som växer upp i Narva känner inte alltid att vi är en del av Estland men i Viljandi förstod jag att jag tillhör det här landet, att jag älskar det och delar dess värderingar. Som frihet och demokrati.

Undrar du någonsin vad de gör där på andra sidan floden?

– Jag följer nyheterna och försöker hålla mig informerad. Min mamma föddes i Moskva, vi har släktingar där och i Sankt Petersburg. Det är sorgligt, vi kommunicerar inte med dem sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Det hon saknar mest är att gå på teatrarna i Moskva och Sankt Petersburg, och att kunna köpa ryska böcker billigt, hon läser mycket på sitt modersmål och i Estland kostar böcker tre gånger mer än på andra sidan floden.

Nu är det visserligen inte helt oproblematiskt att vara rektor i Ida-Virumaa. Till hösten behöver skolorna avskeda alla lärare som inte talar tillräckligt bra estniska, enligt en ny lag som Kaja Kallas regering stiftat. Tanken är att det ska bli svårare för lärare att undervisa enligt eget huvud, och lära ut värderingar som inte ligger i linje med den estniska statens. Dessutom ska det lösa problemet med att estniska barn uppvisar bättre skolresultat än ryskspråkiga, vilket gör att de senare får det svårare i livet.

Reformen är bra, tycker Aljona Kordontsjuk, trots att det finns en lärare på skolan som hon troligen behöver avskeda för att leva upp till de nya kraven. 

– Som tur är är det är en skojfrisk person som skämtar mycket om sin lott, försäkrar hon och säger att det inte är så mycket bråk om vare sig skolreformen eller politik i stort i Narva dessa dagar. 

”Ryska är bara ett språk”

Ändå blir det rabalder ibland i Narva, framför allt i symboliska frågor. När premiärminister Kaja Kallas förkunnade att minnesmärken till Röda arméns ära, däribland en stridsvagn utanför Narva, skulle plockas bort från estniska gator utbröt stora protester i staden. 

Den tidigare borgmästaren Katri Raik, en socialdemokrat och etnisk est, förargade kommunstyrelsen med att branda Narva som staden ”där Europa börjar”. Ännu värre blev det när hon tvingade genom ett namnbyte av vissa gator som var uppkallade efter sovjetiska kommunister. Gatorna fick istället namn inspirerade av Narvas fauna. Katri Raik avsattes i höstas i en politisk kupp. Efterträdaren Jaan Toots är inte folkvald och håller en extremt låg profil.

Hur hänger det här ihop med påståendena om att allt är bra i Narva? Att människor här klagar och protesterar beror i stort på att de känner sig som en andra klassens medborgare, säger Sasja, där diskrimineringen är inskriven i Estlands konstitution. 

– Ester har alla rättigheter, medan vi andra, ryskspråkiga, med grå pass, eller vad vi nu ska kallas oss, saknar rösträtt i riksdagsvalet. Vi har inget att säga till om när det gäller dem som ska leda landet vi bor i. Det är fel och det är dåligt. Nu vill esterna förresten också slopa vår rösträtt i lokala val. Retoriken är väldigt hård vad gäller det ryska språket och allt som kan kopplas till Ryssland, säger Sasja.

Ryska är bara ett språk, ett sätt att kommunicera på, som merparten av invånarna i den här staden sög i sig med modermjölken, säger han. 

– Jag har vänner i Kiev som skickar bilder från skyddsrummen där de sitter med sina barn. Aldrig har någon av dem bett mig sluta prata ryska med dem, trots att jag också kan lite ukrainska, efter att ha tillbringat många barndomssomrar i Odessa hos mina släktingar. Det är bara esterna som anser att den som pratar ryska automatiskt är tredje sortens människa.

Hur trivs du i hemvärnet?

– Det är en volontärorganisation, så jag är där av fri vilja. Det var efter annekteringen av Krim som de såg över sina regler och öppnade upp för att personer med grå pass skulle kunna ansluta, så jag gjorde det, för jag ville komma närmare den etniska staten. Åren går, men det händer ingenting med mitt pass, det estniska språket är fortfarande svårt. 

Inom hemvärnet får han tillbringa mycket tid i skogen och naturen, vilket han gillar. Men han har också fått uppleva tråkigheter.

– Mina grannar såg mig i uniform och blev inte glada. Jag deltog i hemvärnets parad i Tartu och folk kom dit och applåderade åt oss. Vi ska ha vår första parad i Narva snart, jag är rädd att här kommer ingen att applådera.

Jag har vänner i Kiev som skickar bilder från skyddsrummen där de sitter med sina barn. Aldrig har någon av dem bett mig sluta prata ryska med dem.

Han förklarar att vissa i Narva kopplar hemvärnet till Skogens bröder, partisaner som slogs mot Röda armén och slöt upp bakom de tyska fascisterna under andra världskriget. 

– De gjorde mycket gott för Estland, men de var få, kriget var ett världskrig och de behövde en allierad i kampen mot kommunisterna. Sedan gjorde de i och för sig också dåliga saker mot lokalbefolkningen, när de satt där i skogen... 

Han vill att människor ska sluta se saker i svart och vitt. Han tummar på passet igen, och säger: 

 – Grått är egentligen en bra färg. Den är lugn, den bara är. 

Förbjudna Leninshots

När vi ändå är i Narva passar Dagens ETC på att besöka gränsövergång nummer 1 i Narva.

– Det är en väldigt spännande plats, försäkrar Aleksandr Kazmin, en gränsvakt som tar emot Dagens ETC. 

– Det är ovanligt med en gränsövergång mitt i stan. Vanligtvis brukar de vara någonstans i skogen.

Nu är det i och för sig inte lika mycket fart på nummer 1, tidigare kunde upp till 27 000 personer korsa stationen varje dag. Av dem hade uppskattningsvis 90 procent något slags brottsligt uppsåt, enligt Aleksandr Kazmin.

– De smugglade cigaretter eller åkte över till Ryssland för att tanka för det är tre gånger billigare där.

Då såg gränsvakterna ibland mellan fingrarna, men idag är de stenhårda. Det här är en av få gränsstationer mellan EU och Ryssland som fortfarande håller öppet, i alla fall delvis. Just nu är det bara fotgängare som får passera gränsen, sedan Ryssland den 1 februari stängde av motortrafiken, under förevändning att vägarna på dess sida behöver restaureras. Upprustningen ska ta minst två år, inga arbetsmaskiner syns till när Dagens ETC spejar över avspärrningarna.

Idag vandrar ungefär 3 500-4 000 personer över gränsen varje dag. Vissa släpar på bagage, andra har bara en ryggsäck. När Dagens ETC frågar några av dem vart de ska säger alla samstämmigt att de ska hälsa på släktingar, antingen i Ivangorod (de som reser lätt) eller längre bort (de med större väskor). Några har rest hit från Finland, som stängt alla sina gränsövergångar mot Ryssland efter att det började dyka upp migranter vid de ryskfinska övergångarna. 

Gränsvakterna och tullen ser sig som stolta upprätthållare av sanktionerna som EU:s stats- och regeringschefer bestämmer om i Bryssel. Vad exakt som är förbjudet går det inte att svara på. Det finns ingen fullständig lista. 

Hur ska man då veta?

– Du får använda ditt förstånd, tipsar gränsvakten. 

Men några exempel är valutan euro, bilreservdelar och motorolja – men också shotsglas med Lenins profil, flaggor med motiv på ryska helikoptrar som bombar Ukraina, eller Georgsordens svartorange band som blivit en symbol för den ryska militären, de tre sista är föremål som Dagens ETC fiskar upp från en soptunna. Putinpropaganda är förbjudet i Estland. 

– Första gången du tar med dig något sånt får du en varning. Andra gången – en brottsutredning.

Aleksandr Kazmin tar med oss ut på bron, nästan hela vägen till de röda stolparna som markerar gränsen. Vi pratar om hur nära det är till Ryssland, och samtidigt så långt. Han låter oss bläddra i en pärm med fejkade resehandlingar som han och kollegorna har beslagtagit och låter oss gissa på vilket sätt de är falska. Innan vi går undrar han om vi har haft trevligt. 

– Och förresten! Du har säkert undrat om vi i Narva är rädda för Ryssland, lägger han till.

– Det är vi inte!