När Dagens ETC besökte språkskolan i juli 2015 var en av deltagarna en ung, svensk kvinna med kodnamnet Roza. Det var bara familjen och några få vänner som visste att hon var där.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Två år senare är Roza, 22, fortfarande kvar som soldat i YPG-milisen, som ingår i den västunderstödda kurdisk-arabiska styrkan SDF. Roza ingår i en helkvinnlig enhet som deltar i den nyligen påbörjade operationen för att erövra Raqqa, IS huvudstad i norra Syrien. Nu har hon för första gången låtit sig bli intervjuad för att berätta om sin närvaro i kriget mot jihadisterna.

– IS kommer att besegras, men det kommer inte att gå snabbt. De högsta befälen säger att slaget om Raqqa kan pågå i sex månader eller kanske ett år. Redan nu i början av oper­ationen hör vi hela tiden från vänner och på radion hur folk på vår sida blir skadade och dör.

Kommer från södra Sverige

Roza kommer från en stad i södra Sverige. Hon är född och uppvuxen i Sverige och har inga band till varken Kurdistan eller Mellanöstern. I juni 2015 anlände hon till det kurdiska självstyret Rojava i norra Syrien. Innan det hade hon noga följt nyheterna om IS skövlingar och övergrepp i både Irak och Syrien, om hur hela familjer dödades bara för att de hade ”fel” religion eller etnicitet.

– Det var som att vi i Europa, med alla våra vapen och ambulanser, bara tittade på. Jag kände att det var fel att sitta hemma trygg och bekväm, när andra människor led så. Samma dag som jag såg att YPG tog emot västerlänningar skrev jag till dem för att gå med.

YPG påbörjade i oktober 2014 en militär rekrytering av västerlänningar till kriget mot IS, genom sin Facebooksida ”The Lions of Rojava”. Roza var en av hundratals frivilliga som så småningom flög till irakiska Kurdistan, mötte upp kontakter och smugglades in i Syrien. I väntan på en öppning i gränsen tillbringade hon en vecka i ett bergsläger hos den kurdiska PKK-gerillan. Först där ringde hon för att berätta för sin familj, som hållits helt ovetande om planerna.

En månads grundutbildning

Väl framme i norra Syrien genomgick Roza en månadslång utbildning vid militärakademin i Karacho, ett YPG-högkvarter som bombades av turkiskt flyg i april i år. Hon och andra västerlänningar fick skjuta nio skott var med Kalasjnikovkarbin och tungt maskingevär. Fokus lades framför allt på nya språkkurser och studier av kurdernas vänster­revolutionära politik.

– YPG fokuserar mycket på att undervisa i ideologi, inte på att träna med vapen. Men jämfört med när jag kom hit har de nu börjat lägga mer tid på taktikträning och börjat lära ut första hjälpen.

De kurdiska styrkorna hade tidigare ett par hundra väster­länningar i sina led, men svårigheter att korsa den syriska gränsen har i dag reducerat antalet rejält. Roza berättar att det finns två typer av västerlänningar, bland de som återstår.

– Dels de som är som mig, som kommit hit för att strida. Och så de som kommit hit av politiska skäl, som gått med i PKK-rörelsen och mest gör civilt arbete i städerna, de åker vanligtvis inte ut till fronten.

Roza vill vara tydlig med att hon inte kommit till Syrien av politiska skäl, utan av humanitära. För henne kvittar det om det är kurder eller araber hon strider för, syftet är att skydda människor undan det förtryck IS hotar med. Det har i sin tur utsatt henne för många farliga situationer.

Eldstrider och explosioner

Trots stödet från USA förblir YPG och SDF styrkor med mobila och ofta lätt beväpnade enheter, vars soldater sällan bär kroppsskydd. Roza deltog i de båda slagen om städerna Shaddadi och Manbij som befriades från IS under 2016. Hon berättar om eldstrider, explosioner, om hur hon blockerat vägar med stenbumlingar för att stoppa bombbilar från IS. Åtskilliga vänner har skjutits och dött, inklusive en kanadensisk frivillig.

– Det som är svårast med att vara här är inte rädslan över att bli allvarligt skadad eller mista livet, utan att jag vet hur min familj skulle påverkas väldigt hårt.

Den välkände svenske YPG-soldaten Jesper Söder och en annan svensk man har fängslats i irakiska Kurdistan, sedan de lämnat fronten i Syrien. Jesper Söder släpptes på onsdagen efter 12 dagars fångenskap.

Flera frivilliga svenskar har stridit mot IS men inte alltid annonserat detta offentligt – allra minst kvinnorna. Roza är en av de som varit på plats längst tid, men hon har alltid känt att hennes beslut att åka dit var väldigt personligt. Det har inte varit intressant att offentliggöra detta.

Varför Roza nu ändå berättar är för att hon vill få fler att känna empati med människor långt borta. Själv upplever hon sig göra det mest meningsfulla som går, när hon ger allt hon har för någon annan.

Systemet i det kurdiska självstyret är att stridande militära enheter turas om att stanna vid fronterna i en till två månader, beroende på hur stora operationerna är. Rozas enhet kommer flera gånger vara vid den första frontlinjen och ta fler territorier från IS. Själv vet hon fortfarande inte om eller när hon ska återvända till Sverige. Hon tycker det är svårt att tänka på, när kamratskap i kriget tar över mycket av vardagen, och många vänner samtidigt försvunnit.

– Hur skulle jag kunna åka hem och leva som om jag inte sett allt det här? Det känns själviskt på något sätt. Kanske stannar jag kvar och hjälper till på ett sjukhus efter Raqqa.

Fotnot: Av säkerhetsskäl vill inte Roza uppge sitt verkliga namn eller var hon bor. Roza är det namn hon tilldelades när hon anslöt sig till styrkorna.