Rojava brinner igen

Det var en lördag kväll den tidiga hösten 2014 som jag på en turkisk tv-kanal såg bilden av Islamiska Statens svarta flagga som fladdrade på en kulle nära den syriska gränsen till Turkiet. Dag efter dag hade nyhetssändningarna rapporterat om det allt allvarligare läget i kurdiska Rojava. Den humanitära situationen i regionen var katastrofal, och jag förstod att det kunde vara en tidsfråga innan IS kontrollerade hela området. Jag hade befunnit på samma gräns två år tidigare, som gäst hos kurdiska vänner. Tanken på att mina vänner kunde råka ut för samma fruktansvärda öde som andra som fallit offer för den jihadistiska milisen gjorde mig skräckslagen. Jag tvekade inte en sekund: det var min plikt att resa tillbaka till gränsen för att dokumentera händelserna. Jag kände ett tvång att återvända till Kurdistan.

Det dröjde inte längre än några veckor innan jag befann mig på turkiskt territorium. Efter 26 timmars bussresa fann jag mig i staden Suruç alldeles på gränsen till Syrien, mittemot det belägrade Kobane. Turkiet hade nyss stängt gränsen, IS avancerade norrut, och tusentals kurder var fångna mellan jihadisternas gevärspipor och gränslandets taggtråd. En massaker hängde i luften.