– Det ska vara en mötesplats där man kan prata om både det svåra det enkla. Vi ger också svar på frågor som: vad är homosexualitet, vad säger internationell och irakisk lag, vad säger islam och kristendom. Information som inte finns tillgänglig i det irakiska samhället. Det är första gången någonsin som något sådant här startar i Irak.
Det började när Amir Ashour jobbade med diskriminering inom civilsamhället i Irak. Han träffade prostituerade och offer för trafficking.
– Vårt arbete var otroligt viktigt men jag insåg att det saknades specifikt arbete för queera. Det är svårt att ens börja organisera sig kring detta, och farligt. Vi som är hbtq-personer i Irak attackeras, fängslas och dödas, och människor vågar inte lita på varandra.
Hot från miliser
Människor som antas vara queer lever farligt i Irak. Hotet är stort från miliser ledda av extrema religiösa ledare som uttalar så kallade fatwor där de uppmanar till våld. De sätter samman listor på människor som inte passar in i deras syn på manlighet och normalitet, berättar Amir Ashour.
– Det kan vara ungdomar i tighta jeans, en lila hatt eller vad som helst som de inte känner igen. Rätt vad det är i Baghdad så hänger en lista på en vägg som alla kan se. Är ditt namn med där så är det bara att ändra dig annars dödas du.
I många fall agerar miliserna med regeringens goda minne. De kan inte göra något öppet och offentligt, för biståndsgivare till Irak har hbtq-rättigheter på sina agendor.
– Istället låter de miliserna hållas och ger sitt stöd i hemlighet. Den senaste tiden har till och med flera grupper gått ut öppet med att de har ett ”partnerskap” med regeringen.
Islamiska statens grymheter, som när de kastar unga människor från hustak, är alltså inget nytt?
– Nej, vi har bevis på att dödskampanjer bedrivits sedan åtminstone 2006, kanske ännu längre tillbaka. Miliserna är organiserade och har olika sätt att döda. Någon gång har de slagit ihjäl människor med gasbehållare, en annan gång med tegelstenar. Och, som sagt, kastat människor från hustak.
Det senaste dryga året har det varit åtminstone två dödskampanjer, en i juli 2014, då minst 35 personer dödades, och en i januari i år, där vi ännu inte vet hur många som miste livet.
– De så kallade ”emo-morden” som skedde 2011 och 2012 handlade också om sexualitet. Miliserna dödade unga som inte passade in i deras normer. Men de hade inte ord som ”gay” eller ”queer” så de kallade dem djävulsdyrkare.
Hur ser den irakiska lagen ut, finns det något skydd?
– Det intressanta är att irakisk lag inte kriminaliserar homosexualitet. Två artiklar nämner det men båda handlar om sex med minderåriga. Det finns ingen lag som säger att två vuxna inte får ha sex som de vill i sitt hem. Tvärtom säger lagen att ”alla människors hem är privata och ingen har rätt att göra intrång utan tillåtelse”, vilket skulle kunna skydda hbtq-personer.
Men problemet, menar Amir Ashour, är att politikerna varken känner till lagen eller verkligheten.
– Talesmannen för den förra regeringen sa redan 2012 att dödskampanjerna hade stoppats, men det året var ett av de blodigaste i Irak. Minst 200 hbtq-personer dödades. Och i den senaste skuggrapporten den irakiska regeringen lämnade in till FN nämner de homosexualitet och säger att det bör vara straffbart enligt lag.
Trots detta kunde ni starta IraQueer?
– Det kan låta som en kliché, men om du vaknar varje dag med en enda sak i tankarna så måste du till slut ta tag i det. Om du vill förändra något i världen räcker det inte att tänka, du måste handla. Jag hade länge känt att något som IraQueer behövdes för att människor inte skulle vara ensamma. Vi började med ett litet team på sex personer, idag är vi nitton. De flesta är anonyma och lever i Irak, vi är bara tre utomlands. Vare sig folk vill det eller inte har vi skapat en queergemenskap.
Hur ser framtiden ut?
– Hat och attacker har inte någon plats i den tid vi lever i nu. Det är så mycket som förenar oss. När jag får frågor som ”vad är du” eller ”var hör du hemma?” så går de inte att svara på. Jag tillhör platsen där jag lever, jag vill tillföra något gott till samhället runtomkring mig. Jag har jobbat med kvinnor och barns rättigheter, men jag är inte kvinna eller barn. Det handlar om mänskliga rättigheter, inte speciella rättigheter för kvinnor eller barn eller hbtq-personer. Och jag ser att fler och fler tänker så. Det ger mig hopp.
