Under den tiden har jag sett tobaks-, kol-, olje-, kemikalie- och bioteknikföretag ösa ner miljarder dollar i en internationell desinformationsmaskin av tankesmedjor, bloggare och falska medborgargrupper. Syftet är att få miljardärers intressen att framstå som vanliga människors intressen, att föra krig mot fackföreningar och slå ner försök att reglera företagsvärlden och beskatta de mycket rika. De som stod vid spakarna på den maskinen formar nu statsapparaten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Första gången jag stötte på maskinen var när jag skrev om klimatförändring. De känslor av hat och avsky som riktades mot klimatforskare och klimataktivister var helt obegripliga tills jag insåg att de inte var på riktigt: Någon hade betalat för hatet. De bloggare och institut som piskade upp ilskan finansierades av olje- och kolbolag. 

Bland dem jag kom på kollisionskurs med fanns Myron Ebell vid Competitive Enterprise Institute (CEI). CEI kallar sig tankesmedja, men i mina ögon ser det ut som en lobbygrupp för storbolag. Det finns ingen insyn i finansieringen, men vi vet nu att CEI har tagit emot nästan 20 miljoner kronor från Exxon Mobil, över 35 miljoner kronor från en grupp som kallas Donors Trust (som representerar olika storbolag och miljardärer), sju miljoner från grupper startade av magnaterna Charles och David Koch, samt avsevärda summor från kol-, tobaks- och läkemedelsföretag.

I åratal har Ebell och CEI genom lobbyarbete, rättsprocesser och kampanjer slagit ner på försök att begränsa klimatförändringen. En av institutets reklamannonser hade slutklämmen: "Koldioxid: de kallar det föroreningar. Vi kallar det liv."

Institutet har försökt få bort finansiering till miljöundervisning, bedrivit lobbyarbete mot lagstiftning för skydd av hotade arter, ansatt klimatforskare och kampanjat för att kolbolag ska få utföra bergstoppsbrytning. År 2004 skickade Ebell en promemoria till en av George W Bushs anställda med uppmaningen att chefen för USA:s miljöskyddsmyndighet, EPA, skulle avskedas. Var finns Ebell nu? Jaha, jaså – han leder Trumps övergångsteam för EPA. 

Charles och David Koch, som i åratal har finansierat storbolagsvänlig extrempolitik, var visserligen inte entusiastiska över Trumps kandidatur, men deras folk fanns överallt i hans kampanj. Fram till i juni var Corey Lewandowski Trumps kampanjchef. Han kom, liksom andra i Trumps team, från en grupp kallad Americans for Prosperity (AFP).

Gruppen utger sig för att vara en gräsrotskampanj men är grundad och finansierad av bröderna Koch. Den startade den första Tea Party-sidan på Facebook och anordnade de första Tea Party-evenemangen. AFP har, med en budget på miljardbelopp, bedrivit ursinniga kampanjer i frågor som sammanfaller med bröderna Kochs affärsintressen i olja, gas, mineraler, timmer och kemikalier. 

I Michigan hjälpte gruppen till att genomdriva lagen om "rätt till arbete" ("right to work"), för att, som AFP:s lokala chef sa, "slå undan benen på facket". Gruppen har kampanjat över hela landet mot åtgärder för att hantera klimatförändringen. Den har lagt miljarder på att avsätta politiker som inte går dess ärenden och ersätta dem med folk som gör det. 

Jag skulle kunna fylla den här tidningen med namn på de i Trumps stab som kommer från sådana grupper: människor som Doug Domenech från Texas Public Policy Foundation, som finansieras av bland andra bröderna Koch, Exxon och Donors Trust; Barry Bennett, vars Alliance for America’s Future vägrade avslöja sina donatorer när de uppmanades att göra det; och Thomas Pyle, ordförande för American Energy Alliance, som grundades av bland andra Exxon.  

För att inte ens tala om Trumps egna hisnande intressekonflikter. Trump lovade att "dränera träsket" på de lobbyister och näringslivsnickedockor som verkar i Washington. Men det verkar som att de enda träsk han kommer att dränera är riktiga träsk, när hans team sätter igång sitt krig mot naturen.

Det är förståeligt att media i stor utsträckning har skildrat de rasister och den vit makt-rörelse som fått fart av Trumps seger. Men hur otäcka de än är, så är de perifera i den politik som hans team kommer att utveckla. Det känns ändå nästan trösterikt att fokusera på dem, för vi vet åtminstone vilka de är och vad de står för. Att tränga igenom företagsvärldens desinformationsmaskin är i jämförelse som att träda in i en värld full av speglar. Om du ägnar för mycket tid åt att försöka förstå den så kommer malströmmen av pseudoverklighet att allvarligt skada ditt sinnestillstånd.

Tro inte att andra delar av världen är immuna mot det här. Företagsfinansierade tankesmedjor och falska gräsrotsgrupper finns överallt nu. De falska nyheter vi bör oroa oss för är inte de som makedonska tonåringar hittat på om att Hillary Clinton säljer vapen till IS, utan det konstanta flöde av fabricerade larmrapporter om fackföreningar, skatter och regleringar som basuneras ut av grupper som inte avslöjar vilka intressen de företräder.

Ju mindre transparenta de är desto mer sändningstid får de. Organisationen Transparify genomför en årlig undersökning av tankesmedjor. Årets undersökning avslöjar att det i Storbritannien bara finns fyra tankesmedjor – Adam Smith Institute, Centre for Policy Studies, Institute of Economics och Policy Exchange – som "fortfarande anser det acceptabelt att ta emot pengar från anonyma givare bakom lyckta dörrar". Men det är de som syns överallt i medierna.

När Institute of Economic Affairs är med på BBC, vilket de ofta är, för att argumentera mot regleringar av tobak – borde vi då inte bli informerade om att institutet har finansierats av tobaksbolagen sedan 1963? Ett liknande mönster syns i USA: De mest högljudda grupperna tenderar att vara de minst transparenta.

Som vanligt är mitten och vänstern (inklusive jag själv) självkritiska och ältar vad vi har gjort för fel. Det finns många svar, men ett av dem är att motståndaren helt enkelt har satsat mer pengar. Inte lite mer, utan ojämförligt mycket mer. Lägger man miljarder på övertalning kan man köpa sig alla politiska beslut man vill ha. Äkta kampanjarbetare, som offrar sin fritid, kan helt enkelt inte mäta sig med ett professionellt nätverk med tusentals välbetalda och skrupelfria anställda.

Du kan inte sätta dig upp mot makten förrän du vet vilken den är. Vår första uppgift i den här kampen är att förstå vad det är vi står inför. Det är först då vi kan komma fram till vad vi ska göra.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian och publiceras i Dagens ETC genom ett samarbete.