Kommentar.

2017-01-02 14:55
Diplomaten och politikern Pierre Schori var tidigare FN-ambassadör. Tina Mangnergård / TT
Diplomaten och politikern Pierre Schori var tidigare FN-ambassadör.

Pierre Schori: Så fick Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd

Pierre Schori var Statsministerns särskilde representant för kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Hur gick det till när Sverige lyckades få en plats? Här ger han en unik inblick i processen. 

Regeringen Reinfeldt hade sitt utrikespolitiska fokus på Östeuropa och USA, och socialdemokratin lekte följa John. Jag möttes ofta hos flera till oss naturliga allierade av orden: ”Ni som stödde oss under diktatur och frihetskamp hade varit vårt första val, men vi lovade bort vår röst för över ett år sedan”. Det kändes då som att ha startatett maratonlopp en timme efter tätklungan.

Stämningen den 28 juni var nervös i den svenska delegationen när de 193 ländernas ambassadörer skulle rösta fram de nya rådsmedlemmarna för 2017-2018. 

Ingen trodde att vi skulle röstas in i första omgången genom att slå ut Italien ”som alltid vinner” och det resursrika Holland. Båda hade startat sina kampanjer ett år före oss.

Röstsiffrorna var som manna från himlen: 134 för Sverige, 125 för Holland och 113 för Italien. Att vi vann och Holland kom tvåa, var nog en tribut till små länder.  De flesta mindre och medelstora nationer är rätt trötta på P5, G7 och andra allianser där de stora gör upp.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det slumpade sig så att min resa till Latinamerika inträffade precis 50 år efter mitt första besök där 1966. Halvsekelgamla minnen av förtryck och motståndskamp, av känslosamma möten med jämnåriga kamrater, flera nu döda, ett par avrättade av militärdiktaturernas bödlar. Av de överlevande återfann jag både presidenter och utrikesministrar eller aktiva i opposition. Man lever länge i den latinamerikanska politiken. 

I återseendena kom det fram uttryck som ”historisk skuld” för det materiella och politiska stödet i frihetskampen samt ”blodsband med Sverige” för att tiotusentals förföljda demokrater hade fått finna en fristad i vårt land.  

Havanna, som jag inte besökt sedan 1995, var omtumlande. Jag överraskades av den moderna flygplatsen, betald av Kanada, som årligen sänder en miljon turister till ön, en siffra som snart slås av amerikaner. Intressant var ett samtal med Raúl Castros dotter Mariela som utifrån sitt är Centro Nacional de Educación Sexual framgångsrikt driver hbtq-rättigheternas sak.

Utrikesministern Bruno Rodriguez, som var min kollega i New York, kunde inte lova oss Kubas röst, ”vi bestämmer oss alltid sent”.  

Det samarbete som hade inletts genom ett Sida-UD-besök 1969, i vilket jag ingick, omfattade, till ömsesidig nytta, bland annat stipendier för kubanska forskare inom diabetes, cancer och tropiska sjukdomar. Det avbröts av Bildtregeringen 1991.  

Rodriguez föreslog nu en gemensam trepartsinsats, som kombinerar klimatfrågan och medicinstöd i Timor-Leste. Där hade Kuba inlett inrättandet av en högskola för läkare, men mycket fattades. Sverige hade ju den medicinska spetskompetensen som Kuba saknar. Timor hade också behov av prevention i landet i samband med naturkatastrofer

När jag kom hem möttes jag på Expressens löpsedel av frågan: Vad gjorde Schori på Kuba? Liknande frågor ställdes efter mitt besök i Hanoi. Svaret är förstås: samma sak som Obama gjorde, att genom dialog främja politisk och social utveckling.    

Den amerikanske ambassadören De Laurentis var i Havanna för tredje gången. En bilateral kommission hade upprättats med arbetsgrupper inom miljö, hamnsäkerhet, postgång, kommersiella flygförbindelser, kustbevakning, beredskap vid naturkatastrofer och marin miljö. Liksom EU gör diskuteras mänskliga rättigheter.  

Starkaste minnet från Hanoi var mötet med FNL:s legendariska Madame Binh, som påminde om att kriget kostade miljontals vietnameser och nära 100 000 amerikaner livet. Intryck gjorde också en hög funktionär i kommunistpartiet som tog mig åt sidan för att säga att han hade översatt Ronja Rövardotter och besökt Junibacken.    

Sverige ville ta vara på chansen att bli medlem av den enda församling i världen som har legitimitet för att med bindande beslut för alla länder verka för global fred och rättvisa. Utan FN skulle djungelns lag råda, och små stater vara chanslösa i världen. Och vad vore världen idag utan UNICEF, UNESCO, UNHCR och UNDP, FN-stadgan, deklarationen om mänskliga rättigheter, barnkonventionen och de livsviktiga avtalen om klimatet och Irans kärnenergianvändning?

Det var inte för våra blåa ögons skull som vi lyckades. Det var inte heller tack vare ”unket röstfiske”(Anna Dahlberg i Expressen) eller ”smörande av diktaturer” (Erik Helmerson i Dagens Nyheter). Dahlberg kritiserade till och med Margot Wallström för att ha klandrat Israel för dess utomrättsliga avrättningar och därigenom ha sökt röster i arabvärlden! 

En för mig tydlig anledning till kritiken var i själva verket att regeringens ambition om en nystart för en aktiv FN-politik krockade med en annan kampanj, den att försöka skapa en majoritet för ett svenskt Natomedlemskap.   

Vår framgångsrika militära alliansfrihet blev i stället ett trumfkort. Jag kunde hänvisa till statsministerns första regeringsförklaring: Vi säger nej till Nato och ja till Palestina, och vi vill ha en nystart i Latinamerika och Afrika. 

Sveriges fördel var också att vi hade gått emot strömmen i västvärlden under Kalla kriget. Vi stödde den antikoloniala befrielsekampen i Afrika, införde sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika, fördömde USA:s krig i Vietnam och Sovjetunionens i Afghanistan, bistod upprorsrörelserna mot militärjuntorna i Latinamerika liksom Solidarnosc i Polen och Charta 77 i Tjeckoslovakien mot kommunistregimerna.

I Mozambique mötte jag liknande stämningar. När vi i december 2015 högtidlighöll 40 års-minnet av diplomatiska förbindelser påminde den förre presidenten Chissano om hur viktig den svenska solidariteten hade varit under kampen mot den portugisiska kolonialmakten. Alla Natoländer utom tidvis Holland hade indirekt stött eller varit passiva inför kolonialkrigen i Afrika på grund av sin lojalitet med USA.

Ej heller drevs vi svenskar, eller den stora majoritet av medlemsländer som röstade på oss, av någon ”Palme-nostalgi”, som våra kritiker också försökte få det till. Men minnet av Palmes person och gärning spelade en viktig roll för vår framgång. Hans bestående lyskraft framkom under mina resor då jag visade SVT-dokumentären Palme. Så var fallet på Cinemateket i Havanna, på Ho Chi Minh-akademin i Hanoi, på Teatro Avenida i Maputo och i postkommunistiska Riga och Tirana. 

Och i Montevideo inför en månghövdad publik av från Sverige återvända flyktingar. Här, liksom i andra latinamerikanska länder, var det ambassadören Harald Edelstam som stod i centrum. Då den kubanska ambassaden blev belägrad efter Pinochets kupp av chilenska trupper tog Sverige över alla kubanska byggnader som fylldes av flyktingar, de flesta var chilenare men det fanns också brasilianare, argentinare, kubaner, peruaner, ecuadorianer och bolivianer. 

Den mest spektakulära räddningsoperationen avsåg 54 uruguayaner som enligt våra informationer skulle arkebuseras dagen efter. Edelstam och vice-konsuln Bengt Oldenburg fick loss de dödshotade fångarna på Nationalstadion och förde dem i säkerhet. Efter filmvisningen ställde de sig upp och sa: Vi tillhörde den gruppen av de 54!

Sveriges framgång berodde på en väl genomtänkt kampanj, klara budskap och uthålligt arbete av regering och UD. Det skapade trovärdighet i vårt budskap om ett Sverige som vill lyssna på och även ge röst åt ”fattiga öriken” och ”pluttstater” (som en ledare i Svenska Dagbladet nedlåtande kallade några av våra samtalspartners).

Få länder bad om bistånd. Traditionella röstbyten förekom däremot. Vår mångförslagne FN-ambassadör Olof Skoog jämförde dem med att byta filmisar: två Rooney mot en Zlatan. Jag mötte frågan bara en gång: vi erbjöd vår röst för en plats i UNESCOS styrelse 2015-2019 och för att landet ifråga skulle få vara värdland för Internationella Postunionen 2020 i utbyte mot deras stöd för vår kandidatur. 

Vårt huvudtema i kampanjen var globalt ansvarstagande, en oberoende röst. Även här såg belackarna ett problem. Vi är inte längre som EU-medlem oberoende, vi måste i stället visa lojalitet med unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, hävdades det av okunniga kommentatorer.

I säkerhetsrådet ska medlemsstaterna visa sin främsta solidaritet med FN-stadgan. Storbritannien och Frankrike har dessutom sett till att ingen EU-samordning sker i säkerhetsrådet. Som permanenta medlemmar hävdar de ett särskilt ansvar som övertrumfar lojaliteten med övriga EU-medlemmar. De driver sina egna intressen i rådet.

Sverige visade sitt oberoende genom att som enda EU-land erkänna Palestina, och i oktober 2016 röstade regeringen i FN för ett förbud av världens existerande och kommande kärnvapen. Så gjorde också Finland, Irland och Österrike, medan inget Nato-land stödde resolutionen. 

Oppositionspartierna i Sverige var däremot kritiska och avslöjade i processen sin Natopreferens före FN: Vi behöver kärnvapenparaplyet, meddelade Liberalerna, och Moderaterna varnade för en sämre relation till Nato och svårigheter med ett framtida medlemskap. 

Många röstade på oss på grund av vår historia och vad vi utlovade att bli. Samma länder förväntar sig av oss i rådet att vi genomför vårt program och arbetssätt: att lyssna till dem som berörs, försvara dem som behöver det och stå upp för det vi tror på, som Wallström uttryckte det.

Med Antonio Guterres har världsorganisationen fått en självständig förkämpe för människor i nöd, det visade han tydligt som FN:s flyktingkommissarie. Men den rivstart som Sverige hoppats på med den nye generalsekreteraren kan grusas av USA:s nye president. Donald Trump ärver en regering som är på ständig krigsfot, i aktiv strid i sex länder med drönare, specialstyrkor och egna krigslagar. Trump kommer att få all denna makt av kongressen plus hemliga program som CIA och NSA styr samt ett säkerhetsetablissemang som har fördubblats i storlek och sedan länge undsluppit demokratisk granskning, skrev Mark Danner i New York Review of Books nyligen.

Bildar så Trump och Vladimir Putin en informell arbetsfördelning för att bevaka sina respektive intresseområden, riskerar mindre stater och mänskliga rättigheter att komma i kläm.

Sveriges roll som en oberoende röst och förespråkare för dialog och medling, nedrustning och konfliktförebyggande blir nu svårare och än viktigare än vad vi hade kunnat föreställa oss. 

Schori arbetade intensivt med Sveriges kandidatur

- Pierre Schori utsågs till ”Statsministerns särskilde representant för säkerhetsrådskandidaturen” i början av 2015. Han medföljde Stefan Löfven på dennes resa till FN i mars och toppmötet EU-Latinamerika i Bryssel i juni. 

- Därefter reste han till Elfenbenskusten, Argentina, Paraguay, Uruguay, El Salvador, Nicaragua, Costa Rica och Kuba samt till Moçambique i december. 

- Under 2016 besökte han Paris, Seychellerna, Madagaskar, Dominikanska republiken, New York, Washington samt Vietnam. 

- Uppdraget avslutades med en lång rad möten i FN de sista tio dagarna före omröstningen i generalförsamlingen i juni.