Nu senast avskedade han kardinalen Angelo Becciu, en av Vatikanens mäktigaste män, därför att han använt Vatikanens pengar, som var avsatta för biståndsprojekt, för att investera i en fastighet vid Sloane Square i Chelsea i London. Kardinalen hade också slussat pengar till anhöriga och till en mystisk kvinna som beskrivs som expert på internationella relationer och som Becciu tycks ha använt som spion. Av de sex miljoner kronor han betalade till henne användes en stor del till lyxkonsumtion.

En härva av intriger, nepotism och korruption som inte är ovanliga i Vatikanen, och som Franciskus ägnat stor energi åt att bekämpa. Nu senast alltså genom att ta ifrån Becciu alla kardinalsrättigheter, något som bara skett tre gånger de senaste 120 åren.

Det mest överraskande är ändå att påven strax därpå publicerade sin tredje encyklika med namnet Fratelli Tutti (Vi är alla bröder). Encyklikan baseras på Bibelns berättelse om den barmhärtige samariten men Franciskus betonar att han på ett avgörande sätt inspirerats av de samtal han fört med den ortodoxa kyrkans patriark Bartolomé och med den store imanen Ahmad Al-Tayeb i Kairo. Några av kapitelrubrikerna i det närmare 100 sidor långa dokumentet ger en antydan om innehållet: ”En sluten världs skuggor”, ”Tänka och skapa en öppen värld”, ”Dialog och social vänskap”, ”Religionerna i det internationella brödraskapets tjänst”. Det sista kapitlet slutar med: ”Gud ser inte på oss med ögon, utan med hjärtat och Guds kärlek är densamma för alla människor oavsett vilken religion hen tillhör eller om hen är ateist”.

Uppgörelse med nyliberalismen

Naturligtvis är det Gud som är huvudfiguren i encyklikan. Men bakom det religiösa språket döljer sig en oförsonligt kritisk uppgörelse med nyliberalismen och en inbjudan att bygga en bättre värld nerifrån och upp. Vi behöver en ny ekonomisk arkitektur där det inte är vinsten, utan det allmännas bästa, som utgör drivkraften, skriver påven. Och, fortsätter han, vi måste omorganisera och förbättra FN och alla internationella organisationer så att de genomsyras av broderskap och solidaritet och inte nationell egoism.

Det är konstigt att Fratelli Tutti väckt så pass lite av offentlig diskussion. Påven är ju en av världens mest inflytelserika män och hans encyklika är en uppmaning till politisk handling. Men det rör sig inte om ett abstrakt politiskt program, utan om en uppmaning som tar sin utgångspunkt i varje individ. Påvens tes är att om vi själva förändras i den barmhärtige samaritens anda, så kan vi också förändra världen. Det är med andra ord en encyklika som ställer krav. Men som också just därför påverkar.

”Ute efter erkännande”

Jag märker det i de diskussioner, via Zoom, som min hustrus katolska basgrupp för om encyklikan, och som jag deltar i. Steg för steg började deltagarna ta texten till sig som ett verktyg för att rannsaka sig själva.

Ana Maria tillhör de som regelbundet deltar i socialt arbete. Under pandemin har hon varannan vecka kört upp till ett slitet område för att dela ut matpaket till barnfamiljer. Många är invandrare.

– Förut, säger Ana Maria, så såg jag den här verksamheten nästan som en hobby. Och som en plikt. Jag gjorde det mest för att padre Mario bett mig. Och så var det en liten förevändning att hålla kontakt med mina väninnor för att samla ihop varorna.

–  Jag gjorde det inte som den gode samariten, inte för att jag såg dem jag gav som mina bröder. Mer än av kärlek var jag ute efter erkännande.

Ana Marias ”bekännelse” får många att slå ner blicken.

– Jag vet inte, fortsätter Ana Maria, om det är viktigare varför jag gör något än att jag gör något. För det är ju ändå genom att jag gör något som jag också kan se dem jag gör det för.

Lämnade över sitt företag

Mötet tar slut och vi vinkar hejdå till varandra när Carlos plötsligt säger:

– Förresten, igår lämnade jag över företaget till de anställda. De ska driva det vidare som kooperativ och har bett mig att fortsätta som chef, som anställd.

Det tar ett tag att fatta. Alla stannade kvar. Carlos var den som brukade vara mest kritisk till påven. ”Han är för liberal”, brukade han säga. Carlos tyckte om att beskriva sig själv som self made. Han betraktade sitt företag, med 15 anställda, som belöningen för åratal av envist slit och stora uppoffringar. Han hade säkert rätt.

Så vad var det som fått honom att plötsligt skänka bort sitt företag?

– Jag drabbades, säger Carlos. Jag insåg att påven har rätt. Först när vi på allvar behandlar varandra som bröder kan vi bygga en bättre värld.

– Och det här som påven skriver att den privata äganderätten är en rättighet av andra graden och att egendom ska vårdas och brukas i det gemensammas intresse… Jag kände att det handlade om mig.