På väg mot den lilla staden Stanytsia Luhanska, i Luhansk-regionen, i östra Ukraina passerar vi stridsvagnar med tungt beväpnade soldater som färdas mot frontlinjen bara några kilometer bort. Soldaternas spända blickar vittnar om den senaste tidens strider.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Väl där bevakar ukrainsk militär de rysk-stödda separatisterna 24 timmar om dygnet. Staden, kontrollerad av ukrainsk militär, ligger längs frontlinjen och varit en av de mest utsatta plasterna sedan krigets start för tre år sedan.

– Vi hör skottlossningar nästan varje dag, säger Ivan, 67, samtidigt som han står i den långa kö med människor som väntar på att passera genom vägspärren tillbaka till separatist-kontrollerade Luhansk.

Stanytsia Luhanska är en av få platser där civila tillåts passera frontlinjen. Ivan är en av många som är bosatt i Luhansk men som tvingas pendla över frontlinjen för att hämta ut månadens pensionsutbetalning från den ukrainska staten.

– Detta är allt jag har, säger han och visar några sedlar som inte motsvarar mer än 50 kronor.

– Jag är orolig att våldet kommer att öka och gränsen stängas så jag inte får mina pengar nästa månad, fortsätter han och ser uppgiven ut när ytterligare människor anländer till den ukrainska checkposten.

Ivans oro är befogad, frontlinjens städer har återigen blivit en mycket farlig plats i östra Ukraina.

Står längre ifrån varandra än på länge

Senaste gången Ryssland och Ukraina var eniga om villkoren för en vapenvila var för två år sedan, i februari 2015 när Minsk II-avtalet förhandlades fram i den vitryska huvudstaden Minsk.

Men det blev mest en vapenvila på pappret. Sedan har ställningarna varit låsta.

Trots att över 9 600 människor beräknas ha dödats i kriget och otaliga förhandlingar mellan parterna i den så kallade Normandie-gruppen (ledarna för Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike) ägt rum, finns fortfarande ingen plan för hur vapenvilan ska bli verklighet.

Minsk II-avtalet består av ett antal punkter om bland annat tillbakadragande av vapen och trupper från frontlinjen, utbyte av krigsfångar och amnesti för separatister i Ukraina.

Men den kanske viktigaste delen av avtalet är ett lokalt val i ett separatist-kontrollerat område, där invånarna i Donbass skulle få rösta om visst självstyre – "special status" – av regionen. De skulle då bland annat kunna utnämna egna domare och åklagare.

Kravet var att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skulle ha möjlighet att röra sig fritt i Donbass och stå för säkerheten i regionen.

Varnar för ytterligare eskalering

Under 2016 rapporterades över 300 000 kränkningar av vapenvilan. OSSE:s rapporter betonar att båda sidor är lika skyldiga till överträdelser, men att de har svårigheter att få tillträde till alla nödvändiga plaster i Donbass för en fullständig övervakning av kriget.

Alexander Hug, vice chef för OSSE:s utsända, har precis genomfört en tio dagar resa längs frontlinjen i Donetsk och Luhansk-regionen för att rapportera om de senaste händelserna i kriget. Han berättar att efter en lugn början på 2017 har det återigen skett en upptrappning av våld i regionen.

– Bara de senaste tolv dagarna har fem civila dött i Luhansk regionen, säger Alexander Hug.

Enligt Minsk II-avtalet har båda sidor lovat att dra tillbaka tunga vapen minst 15 kilometer från frontlinjen för att civila inte ska komma till skada i sammandrabbningar. Ett löfte ingen av sidorna håller, snarare tvärtom.

– Det är ofrånkomligt att civila och infrastruktur blir drabbade när de stridande är för nära varandra, säger Alexander Hug.

Och människorna lider: den senaste tidens strider har stängt ett antal gränsövergångar mellan ukrainskt och separatist-kontrollerat område, vilket fått katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen som tvingas leva mitt i skottelden.

– På många plaster är människor desperata efter att ha stängts ute från att kunna handla mat, uppsöka sjukhus eller för barn att gå till skolan, fortsätter Alexander Hug.

Läs vidare på nästa sida: Ingenmansland