Krim.

2015-12-28 15:00
  • Synagogan utsatt för naziklotter. Bild: Donald Boström
    Synagogan utsatt för naziklotter.
  • Barn på det judisk centret Hazil som Raisa arbetar med. Bild: Donald Boström
    Barn på det judisk centret Hazil som Raisa arbetar med.
  • Aron ber i synagogan. Bild: Donald Boström
    Aron ber i synagogan.
  • Boris i synagogan. Bild: Donald Boström
    Boris i synagogan.
  • Raisa som sånglärare. Bild: Donald Boström
    Raisa som sånglärare.

”På Krim finns ingen antisemitism”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870

Läs också första delen i reportageserien: Krim efter att ryssarna kom

Får hemvård

Raisa arbetar deltid som sånglärare på det judiska centret Hazil. Föreståndaren för centret, Irina, berättar att de finansieras av två amerikanska fonder och har som uppgift att med sina volontärer hjälpa barn och vuxna som varit med om katastrofer av olika slag. I praktiken betyder det att den judiska befolkningen på Krim får hjälp med hemvård, mat, mediciner och pengar. För Raisa, som bor ensam i en enrummare med sin förlamade mor, är det en avgörande insats. När Raisa går till jobbet klockan åtta på morgonen kommer en av Hazils volontärer och tar hand om hennes sjuka mor Evelina 88 år, polsk judinna men uppväxt i Odessa. Volontären byter blöjor, tvättar, lagar mat och ser till att Evelina får sina behov tillgodosedda tills Raisa kommer hem på lunchrasten och tar över. Evelina hade tolv syskon, sju av dem dog i Odessas getto under nazisterna. Evelina själv fick bara ett barn, dottern Raisa. När vi sitter i Raisas lilla lägenhet prydd med mängder av bilder på sitt enda barn, sonen Georgiy, tar hon fram de judiska texterna och berättar om Sidur med böner, T´fillin med psalmerna, Maariv, kvällsbönen hon ber varje kväll och Torah, som den kristna världen kallar Moseböckerna.

– Om några år, kanske när mamma inte finns längre, flyttar jag till Israel. Jag kan fortsätta försörja mig på sånglektioner i Israel.

 – 190 judar lämnade Krim för att flytta till Israel under 2015, vilket kan jämföras med 5 000 från Ukraina, säger Yan Epstein, ordförande för All-Crimean Jewish Congress, när vi möter honom i hotellfoajén i Simferopol.

Vi sitter i mörker, våra mobiltelefoner lyser upp anteckningsblocken som gör det nästan möjligt att se vad vi skriver medan han pratar. Samtliga fyra ledningar med ström från Ukraina har sprängts av nationalister, och nu råder undantagstillstånd och mörker på Krim.

Yan Epstein menar att judar inte lämnar Krim av det enkla skälet att de inte behöver.

– Parlamentet, regeringen och självaste Putin stöder oss. Händelserna på Majdan i Kiev skrämde alla. Under rysk ledning har vi det bättre, berättar han och fortsätter:

– Vi har just avslutat en internationell konferens för tolerans där alla talade om att just Krim är fredligt med tolerans mellan grupperna.

Tre grupper

Många grupper som historiskt sett befolkat Krim, har försvunnit eller upplösts av assimilation och krig. Scythians, sarmaterna, goterna och khazarerna är några av dessa. Yan Epstein menar att judarna har hållit ihop och undvikit det ödet, sedan den judiska befolkningen kom till Krim år 600 före Kristus. Den svenska historiken Johann Tunmann skriver år 1777 om Kaffajudarna på Krim. Att de i början på 1800-talat delade in judarna i tre tydliga grupper: Karaites, Ashkenazi och Qrymchakhlar. De senare som helt enkelt betyder Krimjudar och som utvecklats till en sub-etnisk grupp som nu kallas Krymchaks.

Hur den judiska befolkningen behandlades berodde mycket på de tillfälliga ledarnas personliga attityd. Enligt många historiker blev exempelvis år 1856 en vändpunkt för de ryska judarna i god mening. Judiska barnsoldater förbjöds i Tsarens armé, judiska personer med högre utbildning fick arbete inom alla områden och de fick bo och verka med handel utan restriktioner. Positiva effekter som fick judiska befolkningen på Krim att öka från 10 000 till närmare 30 000. Simferopol blev deras centrum. Men redan 1870 började mörkret åter sänka sig och statliga judiska skolor stängdes som inledande åtgärder. När den ryske Kejsaren Alexander lll – känd reaktionär och antisemit – tillträdde tronen 1881 förvärrades situationen för judarna. Organiserade överfall på judar blev regelbundna händelser. Första vågen pogromer svepte över södra Ryssland 1881-1883 i bland annat Odessa. Andra vågens pogromer 1903-1907 pågick i princip över hela Ryssland och Krim. Här och var fanns judiska självförsvarsgrupper som lyckades hålla stånd. Den tredje vågen pogromer blev den värsta.

”Ett judiskt liv var inte värt någonting, de döda räknades inte ens, det finns ingen statistik över de som dödats under pogromerna under den perioden. Men tiotusentals ligger i okända gravar. Andra kunde fly eller gömma sig” skriver Yan Epstein. Från att ha varit en judisk befolkning på fler 48 000 personer år 1917 fanns 11 000 kvar av dem år 1926. När andra världskriget stod för dörren 1939 var den judiska befolkningen 65 000 på Krim.

Massavrättningar

Tyska armén ansåg att erövring av Krim var av allra högsta vikt. Hitler gav personligen ett direktiv i juli månad där han skrev att ”Den viktigaste uppgiften innan vintern kommer är inte att erövra Moskva, utan att erövra Krim”.

I oktober 1941 bröt tyska trupper slutligen genom den numerärt överlägsna, men illa tränande ryska försvaret, där även största delen av den manliga judiska befolkningen var mobiliserad.

Fångarna sattes i koncentrationsläger och massavrättningar av judar genomfördes över hela Krim. 10 000 i Simferopol, 4 000 i Sevastopol, 3 000 i Kerch, 800 i Jalta... Totalt dödades 90 000 civila under den tyska ockupationen av Krim, 40 000 av dem var judar.

Mot denna historiska bakgrund och dagens högerextrema grupper i Ukraina, ligger det nära till hands att undra under vilka omständigheter den judiska befolkningen på Krim lever i dag.

Yan Epstein vet att rasismen och de fascistiska krafterna ökar i Europa, även i Sverige. Men på Krim finns ingen antisemitism säger han lika bestämt som alla andra vi talat med, och hans tre kollegor runt bordet nickar instämmande i mörkret.

– Skillnaden är att här arbetar vi tillsammans oavsett etnisk tillhörighet. Ukraina försökte splittra oss, men vårt samhälle på Krim gick inte med på det, avslutar Yan Epstein.