Vilken seger! Kan vi i Sverige förstå hur stor den är?

Låt oss försöka vända på perspektivet.

Säg att tyska arbetsgivare och tyska politiker och stora delar av det tyska folket spred rykten om att Sverige hotade tysk energi­stabilitet.

Tror någon att svenska politiker ändå skulle våga gå emot och börja ställa om Vattenfall?

Eller säg att ECB gick ut och hotade Irlands regering och stängde bankerna, tror någon att den regeringen hade vågat säga emot och meddela folket att ta det lugnt, nu röstar vi ändå!

Ja, säg vilken av EU:s regeringar som hade klarat av att alla medier, inhemska som utländska, framställde dem som vanvettiga, okunniga och orealistiska populister, och tänk dig att Magdalena Andersson hånats för sin klädstil, sin ”tråkiga föreläsningar” eller fått höra hur oseriös hon var när hon förklarade grundelement som alla ekonomer samtidigt erkänt. (Det går inte att spara i ett samhälle i kris.)

Och säg vilken regering som klarat trycket där hela EU:s samlade ledning öppet förklarat för människor att om ni inte röstar som vi säger, så åker ni ut.

Det är något unikt som hänt i Grekland denna sommar.

Det som började med förhandlingar om sparpaket och redan givna krediter, slutade med en folklig röstseger mot åtstramning och nyliberalism.

Och kom ihåg: det de flesta röstade för var mer europeiskt samarbete och mindre teknokratis elitism.

Inte nationalism eller ”vi klarar oss själva”.

Vi fick höra ett folkligt krav på en verklig gemensam europeisk politik mot krisen.

Hur kommer trojkan reagera nu? De som satt all sin prestige i att avsätta Tsipras och Syriza? De som vägrat förhandla, vägrat erkänna demokratiska krav och rimlig ekonomisk analys? De som faktiskt spridit rykten om kaos och skapat bankstängning, tvärtemot hela idén med ECB som ju ska vara att just skydda bankkunder från osäkerhet?

Hur kommer de agera?

Är själva idén med EU så ointressant (liksom all propaganda runt euron) att man är beredd att öppet, inför hela Europas hundratals miljoner människor, säga att ”det har ingen betydelse vad ni vill eller röstar på, vi slänger ut er ändå”.

Vad händer på Irland eller i Spanien eller Portugal då?

Och varför skulle Storbritannien vilja vara kvar i ett EU som så uppenbart styrs direkt av tyska regeringens ekonomiska doktriner?

Ja, det är klart att trojkan kommer fortsätta håna Greklands regering, fortsätta hitta låtsasproblem i avtal. Men om man nu inte kan bita ihop och sluta ett avtal som stämmer med folkomröstningens andemening hotar man något mycket större än några miljarder euro.

Det stora hotet mot EU kommer inte ifrån människor som röstar och kräver en väg ur krisen.

Det kommer från en maktfullkomlig (framförallt tysk) elit som är mer rädda för en ny vänsterpolitik än för något annat.

Det Syriza gjort med sin modiga folkomröstning är nämligen att man flyttat frågan från det stängda förhandlingsrummet till gator, caféer och vardagsrum.

Vad tycker ni? har de frågat.

Det är ett enkelt och unikt exempel på hur demokrati faktiskt kan förändra det som inte får förändras.

Den ”nödvändiga” ekonomiska politiken.

Hur ska Greklands kris kunna lösas och landets regering få skapa en egen budget, egen förvaltning och egen ny ekonomisk politik?

Det är i grunden enkelt. ECB köper Greklands statsobligationer precis som man idag köper alla andra eurostaters. Det kostar inget, pengarna tas inte från någon annans budget och ingen nation drabbas av någon annans historiska skuld. Grekland får en möjlighet att ställa om sin ekonomi och byråkrati.

De lån som idag diskuteras är egentligen en onödig omväg, skapade i en tid då EU:s storbanker skulle räddas.

Greklandskrisen mellan trojkan och Syriza har aldrig handlat om pengar, det har handlat om att en annan politik inte får genomföras.

Syriza vann.

Det är en seger för ett politiskt projekt som säger att det finns en annan ekonomisk väg för Europa.

Det Tsipras och de andra i ledningen gjort är att de utmanat hela EU:s samlade elit och hävdat att de faktiskt har rätt att genomföra den politik människor röstat för.

Att de överhuvudtaget måste hävda den rätten är en skandal i sig.

Men att de inte vek sig utan förde tillbaka frågan till väljarna är unikt i dagens politiska värld.

Det kan skapa det stöd i vardagen som partiet måste ha för att kunna fortsätta göra det otänkbara.

Vänstern i hela Europa har därför all anledning att fira precis som man gör här i Aten.

Visst, det är mörkt och tyst i en del kvarter där ja-sidan dominerat. Men det lyser annars extra på gatorna och människor vandrar precis så som människor gör när något stort händer.

Varuofakis avgår.

Det är den aniktsräddning eurogruppen kräver för att förhandla.

Varoufakis har varit den som drivit debatten och vägrat göra det i hemlighet.

Hans avgång är en klok taktik av Tsipras.

Och ett plågsamt krav från eurogruppen.

Jag är den förste att erkänna att de ekonomiska makten inte förändras bara för att man vinner demokratiska val.

Men jag har inte varit så glad på decennier över att äntligen få se några politiker som vågar säga emot och söka makt från andra håll än de EU:s teknokrati erbjuder.

Nu måste Syriza få stöd av Löfven, fack och alla Europas vänsterpartier.

Det är dags att sluta fega och våga säga emot en EU-elit som fått styra och härja fritt i sin odemokratiska bubbla alldeles för länge. Johan Ehrenberg