De fruktansvärda dödsfallen och de döendes lidande har skapat ett klimat av rädsla; man vet inte när, vem eller i vilken form viruset kan drabba och man vet inte vad som skulle hända om ens nära och kära drabbades. Som journalist är jag med i flera arbetsrelaterade nyhetstrådar, där nya meddelanden strömmar in i oavbruten takt, minst ett hundratal per timme. Meddelandena kommer från min nyhetsredaktion, ministerier, kollegor, och så vidare. Nästan alla handlar om Covid-19 och den situation Indien och världen befinner sig i. Medicinska hjälpleveranser har nu skickats till Indien från ett flertal länder i hopp om att kunna underlätta denna dödliga situation, som må vara landets mörkaste sedan delningen 1947.
Jag bor i ett lägenhetskomplex med 1 350 lägenheter. I flera av de lokala Whatsapp-grupperna som jag är med i, är alla meddelanden covid-relaterade. Någon har dött eller är döende, någon söker desperat efter syre, en syrgaskoncentrator, en sjukhussäng med eller utan en respirator, på eller i anslutning till en intensivvårdsavdelning. Någon annan söker en ambulans, ett visst läkemedel, mat, pengar, fysisk assistans, en pulsoximeter eller hjälp med att bära en kropp till krematoriet.