Initierat / Lars Palmgren.

2019-07-11 13:30
FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet, till höger, tillsammans med Venezuelas självutnämnde president Juan Guaido under hennes besök i Venezuela i juni 2019. Bild: Ariana Cubillos
FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet, till höger, tillsammans med Venezuelas självutnämnde president Juan Guaido under hennes besök i Venezuela i juni 2019.
Puffetikett
Dagens ETC

Oväntade dörrar kan öppnas i Venezuela

Många blev förvånade när FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet, i förra veckan presenterade sin rapport om Venezuela. Lars Palmgren analyserar rapportens konsekvenser, ser en rad problem – men spår att den kan öppna oväntade dörrar.

Internationella profiler som OAS generalsekreterare uruguayanen Luis Almagro, Spaniens tidigare premiärminister Felipe Gonzalez och Human Rights Watch talesman, chilenaren José Miguel Vivanco, hade dagarna innan rapporten släpptes mer eller mindre avfärdat Bachelet som någon som gick i Nicolás Maduros ledband. Maduro själv hade också trott att Bachelet var en allierad eftersom hon under sin tid som president i Chile tillhörde de få latinamerikanska presidenter som inte kritiserade honom. Han gjorde också allt för förvandla hennes tredagarsbesök i Caracas kring midsommar till en PR-kampanj, inte bara för henne, utan framför allt för sig själv.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Förväntningar på skam

Men Michelle Bachellets rapport kom allas förväntningar på skam. Betydligt mer kritisk än väntat, på gränsen till oförsonlig, konstaterar den att den venezulanska staten och dess rättsväsende har eroderat och att venezulanerna förtjänar ett bättre liv ”fritt från rädsla och med tillgång till mat, vatten och hälsovård”. En av de mest uppmärksammade punkterna i rapporten är en statistik som visar att närmare 7 000 venezulaner dödats de senaste 18 månaderna när de ”gjort motstånd mot myndigheterna”. En omskrivning som, menar rapporten, inte ens nödtorftigt kan dölja att det rör sig om rena avrättningar.

I grunden är rapportens olika kapitel en svidande kritik av hela det sociala, ekonomiska och politiska system som etablerats i Venezuela under Nicolás Maduro.

Att kritiken formuleras i ett officiellt FN-dokument som är undertecknat av en internationellt välkänd, erfaren och uppskattad socialist och feminist ger den extra tyngd.

Regeringskritiken punkterades

Innan rapporten offentliggjordes skickade Bachelet den till den venezulanska regeringen med inbjudan att komma med korrigeringar och kommentarer. Svaret blev upprört och långt med 70 olika anmärkningar. Bachelets rapport beskrivs som begränsad och partisk och sakna vetenskaplig noggrannhet. Ett argument som lyfts fram är att 82 procent av de nära 600 intervjuer som rapporten åberopar är gjorda utanför Venezuela. Ett annat argument är att rapporten inte använder officiell statistik, utan enbart litar på kritiska NGO:s. Regeringen vänder sig också upprört mot användandet av begreppet ”humanitär kris” som om det rörde sig om en hedersfråga. För att undvika en falsk debatt löste Bachelet det hela med att istället skriva ”humanitära problem” och integrera alla officiella statistiska uppgifter som finns med i regeringssvaret i den slutliga rapporten.

Regeringen kritiserar också att rapporten inte tar hänsyn till ”det ekonomisk kriget”, som enligt den, ligger bakom de ekonomiska och sociala problemen. Rapporten konstaterar istället att krisen, enligt den statistik som Venezuelas egen centralbank efter många års tystnad nyligen släppte, började långt innan USA införde sina sanktioner, och det även om de senaste sanktionerna gör situationen än värre.

Den venezulanska regeringen klagar på att de sociala program och subventioner som den genomfört under åren inte får något erkännande i Bachelets rapport. Det senaste exemplet är de så kallade Clap, en låda med livsmedel som säljs billigt. För regeringen är Clap en slags stridsfana i kampen mot livsmedelsbrist och inflation. Men för Bachelet är Clap-lådorna snarast exemplet på social och politisk kontroll; ”Stödjer du mig får du Clap. Annars inte”. Importen av Claplådorna och dess innehåll har också förstärkt den redan galopperande korruption som karaktäriserar den venezulanska staten och som Bachelets rapport pekar ut som det kanske största hindret för att komma till rätta med problemen.

Hoppfulla händelser

Men fredagen i förra veckan då Michelle Bachelet presenterade sin rapport rymde också en del hoppfulla inslag. Som att statsåklagaren lovade att gå till botten med omständigeterna kring marinofficeren Rafael Acostas död. Rafael Acosto greps samma dag som Bachelet lämnade Caracas efter sitt besök i juni. Han anklagades för att konspirera mot regeringen. Häromdagen, när rättegången mot honom skulle börja, kördes han in i rullstol och förlorade medvetandet inne i rättssalen. Strax därpå dog han. Den rättsmedicinska undersökningen visade att dödsorsaken var misshandel och tortyr.   

Att statsåklagaren, som Bachelet kritiserat hårt för passivitet, nu lovar att gå till botten med fallet, kan kanske, trots allt, ses som ett tecken på att hennes rapport haft effekt.

Ett annat tecken i samma riktning är frigivandet av en grupp politiska fångar. Nicolás Maduro har tidigare sagt att han ska följa de rekomendationer Michelle Bachelet gör i sin rapport och en av de 25 rekomendationer som avslutar rapporten är frigivandet av alla politiska fångar. Regeringen hävdar i sitt svar att det är omöjlig eftersom det inte finns några politiska fångar i Venezuela. Men så, strax innan Bachelet offentliggjorde sin rapport, frigavs alltså plötsligt uppemot 30 politiska fångar.

Ingen enkel process

Och just det; att vara förmögen att erkänna en verklighet som tidigare förnekats är själva förutsättningen för att Maduro ska kunna hålla sitt ord och följa Bachelets övriga rekommendationer. Liksom också för att ge liv åt de samtal mellan regeringen och oppositionen som pågår i Oslo.

Ingen enkel process.

Och eftersom rapporten så tydligt är en kritik av regeringen finns det också en risk för att oppositionen utnyttjar den för att sabotera Oslosamtalen. Rapporten kan bli en förevändning för att barrikadera sig inom sin egen verklighet, på samma sätt som regeringen alltid gjort. Vad har man då att förhandla om?

Michelle Bachelets föroppningsfulla vädjan att parterna ska betrakta varandra som allierade i en gemensam kamp för att lösa Venezuelas problem, istället för som fiender, riskerar att falla platt till marken.

Men inget är omöjligt. Och att Michelle Bachelet lagt hela sin prestige bakom en rapport hon själv inget har att vinna på, kan kanske öppna oväntade dörrar. Under har skett förr.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter