– Kom, härinne är det lugnare.

Hon tar in mig i en portgång där en av de frivilliga sjukvårdsgrupperna som finns på plaza Italia, eller plaza Dignidad som demonstranterna säger, har sitt lilla högkvarter med en bår och lite medicinsk utrustning. Gruppen består av fem läkarstudenter, tre kvinnor och två män. Alla med gasmask.

Hon som tagit med mig dit tar av min citronindränkta snusnäsduk och sprejar ansiktet med vatten med bikarbonat. Det lättar och efter en stund börjar en slags ilska tränga fram genom skräcken. Hur fan kan de spruta tårgas över demonstranter som bara står stilla och viftar med några mapucheflaggor? Och inte var vi särskilt många heller, knappast ens 1 000. Och jag stod dessutom en bit bredvid.

Plötsligt får jag lust att kasta sten. Känslan av att vara utsatt för övergrepp, öppnar dörren till ett ursinne jag nästan glömt att jag kunde känna. Först nerspolad när el guanaco (lamadjuret) – den stora klumpiga vattenkanonen som efter alla färgbomber som kastats på den ser ut som en väl använd paljett – arrogant svänger upp framför oss och låter den aggressiva vattenstrålen svepa fram utan hänsyn till barn och gamla. Sedan el zorillo (skunken), den lilla ettriga bilen med en kanon på taket som sprutar tårgas.

Min ilska är bara en försvinnande del av det väldiga ursinne som vällt fram i Chile de senaste fyra månaderna.

Kvinnan som tagit hand om mig tycks ana min nya sinnesstämning och uppmanar mig att gå åt andra hållet och inte tillbaka ner mot korsningen där Alameda möter Vickuña Mackenna.

– Det är farligt därnere nu, säger hon. Och det kommer inte att bli bättre. Bäst att ni drar er tillbaka.

Plaza Italia/Dignidad har blivit protesternas epicentrum. Men det är ingen idyllisk plats. Affärslokaler, teatrar, barer, bostadshus… Allt ser ut som bunkrar med förspikade fönster och dörrar. På nedre våningar har boende satt upp taggtråd. Gator och trottoarer är uppbrutna för att skaffa vapen till ”primera linea”, de grupper som tagit som sin uppgift att konfrontera karabinjärerna med stenar, slangbellor och molotovcocktails för att skydda de fredliga demonstranterna. En del betraktar dem som hjältar, andra menar att det är de som provocerar. När de går till attack mot polisen rör de sig i små grupper nära marken. De skyddar sig med sköldar tillverkade av soplock, parabolantenner eller vad som helst.

Sociologer och socialantropologer som försökt studera dem har kommit fram till att de utgör en blandning av något som närmast liknar klaner. Var och en med sin egen dynamik. En del är studenter från medelklassen, andra är organiserade fotbollssupportrar, många kommer från marginella, halvkriminella miljöer och kör ganska hårt med droger och alkohol men har hittat en mening med livet här. Men bland ”primera linea” finns också hbtq-personer och politiska aktivister som är övertygade om att de befinner sig mitt i en revolution.

Husväggar och murar kring plaza Italia/Dignidad, liksom flera kvarter åt alla håll är totalt täckta med budskap av olika slag – allt från fantastiska muralmålningar över fantasifulla paroller som ”Slåss tills livet är värt att leva” eller ”Kämpa tills värdigheten blivit vardag” till de vanligaste av alla ”En bra snut är en död snut” eller ”En död snut kan inte våldta”.

I november samlades uppemot 1,5 miljoner människor på plaza Italia/Dignidad. Det var då kravet på en ny konstitution lyftes fram som rörelsens samlande krav. Sedan dess har det hållits demonstrationer varje fredag. Men på senare tid påminner de mest om en slags happenings med förutsägsbart slut. Många använder den slitna plazan, som egentligen bara är en rondell, som fond för att ta bilder av sig själva. Mest känd är balettdansösen klädd i en vid röd klänning, med en chilensk flagga i handen som tar ett magnifikt hopp med en guanaco och en zorillo som bakgrund. En vacker bild som försöker ge en poetisk dimension åt den grymma verkligheten. Men de underliggande spänningarna finns kvar och det behövs bara en gnista för att det ska explodera igen. Som det gjorde härom veckan.

Under 72 timmar dödades då fem människor, flera stormarknader plundrades, polisstationer attackerades. Konfrontationer mellan demonstranter och polis kring brinnande barrikader förekom inte bara i Santiago och Valparaiso utan i hela landet. De var de våldsammaste dygnen sedan oktober då den sociala explosionen bröt ut med full styrka.

I sociala medier har offren utsetts till hjältar och martyrer och polisen, karabinjärerna, till terrorister och mördare. Bekräftelser av den episka bilden av ett folk i uppror mot en terrorstat. Men verkligheten är aningen mer komplicerad.

Vad som utlöste tredagarsvågen av våld var när en av polisens lastbilar skulle transportera hästar från Estadio monumental – en av Santiagos klassiska fotbollsarenor, laget Colocolos hemmaplan. Utanför arenan väntade en stor grupp Colocoloanhängare som bombarderade hästtransporten med stenar och påkar. Rutorna i förarhytten splittrades, chauffören, som trodde att kan skulle dödas, accelererade skräckslagen medan han med ena handen skyddade ögonen från glassplitter. Under sin flykt körde han på Jorge Mora som dog nästan genast. Det i sin tur utlöste en våg av protester.

I de södra delarna av Santiago, där några hundra unga fotbollssupportrar samlats, stoppades ett par av Transsantiagos stora bussar. Chaufförerna och passagerarna tvingades av. En av bussarna sattes i brand. I den andre togs ratten över av en av de
upphetsade demonstranterna som i en plötslig manöver för att blockera gatan körde på och dödade en annan demonstrant. Vilket ledde till att den självutsedde chauffören misshandlades av de andra demonstranterna så svårt att han förlorade medvetandet.

Det tredje dödsfallet upptäcktes i samband med en plundring av en stormarknad. Som så ofta i samband med plundringar sattes byggnaden i brand. När brandkåren kom hittades det nästan förkolnade liket av någon som inte hunnit ta sig ut.

De flesta av de drygt 30 dödsfall som registrerats sen upproret inleddes den 18 oktober, är människor som brunnit inne i samband med butiksplundringar.

Det fjärde dödsfallet inträffade i samband med att ett apotek i centrala Santiago plundrades efter en protestdemonstration på plaza Italia/Dignidad. Vakten på apoteket slogs ner, men vaknade till liv när plundrarna var på väg ut. Vakten drog kniv och stack ner en av plundrarna som dog på sjukhuset.

Den femte döde var en ung man som deltog i en attack mot en polisstation och som träffades av en kula i huvudet. Det oklart varifrån kulan kom. Attackerna mot polisstationer i poblaciones leds ofta av lokala och väl beväpnade knarkmaffior.

Det finns ett djupt känt ursinne bakom upproret i Chile. Ett behov av att slå tillbaka efter ett liv av övergrepp, översitteri, orättvisor, ojämlikhet – att inte vara sedd. Opinionsmätningarna visar att misstron mot både politiska partier, politiker och institutioner är enorm.

Men de fem dödsfallen under de tre dagarna i slutet av januari passar inte riktigt in i bilden av ett folk i uppror mot en terrorstat. Det liknar mer de effekter som stora jordbävningar brukar orsaka i Chile – en slags kravaller utan riktning.

Kanske är det också en bild av ett samhälle som sätter krokben för sig själv i kampen för djupgående förändringar.

Den 26 april ska det hållas en folkomröstning om chilenarna vill ha en ny konstitution. Allt tyder på att det kommer att finnas garantier för att den församling som ska skriva den nya konstitutionen kommer att baseras på paritet mellan könen, garanterade platser för ursprungsbefolkningen och garantier för att oberoende ska ha samma möjligheter som partierna.

Det skulle kunna bli en enastående seger för upprorsrörelsen. Men ingenting är säkert.

Högern har redan börjat organisera en kampanj för att rösta nej och våldet och plundringarna har gjort att många som tidigare stödde tanken på en ny konstitution, nu börjat tveka.

Men också bland aktivisterna inom proteströrelsen finns motstånd.

På ett möte med Coordinadora de asambleas territoriales (Samordningen för territoriella stormöten) i Universidad de Santiagos gamla vackra lokaler möter jag aktivister som menar att avtalet om folkomröstningen har kokats ihop bakom ryggen på folket. Vad de vill ha är en konstituerande församling, inte en konstituerande konvention som det kommer att heta på valsedeln i folkomröstningen.

För mig är det en semantisk fråga. När jag undrar vad skillnaden är får jag ett upprört svar.

– Det avgörande, förklarar en av dem, en ung kille som är ledare för den mest militanta fraktionen av gymnasisternas elevorganisation, det avgörande är att inte ha något samröre med de officiella institutionerna.

– Vi måste stå fria. Bygga vår egen makt. Och att vi kan det visade vi när vi stoppade PSU.

PSU är motsvarigheten till högskoleprovet. Ett kritiserat prov som man redan fattat beslut om att ändra. Men trots det genomfördes så våldsamma aktioner att provet fick göras om tre gånger. Grupper av elevaktivister slog sig in i lokalerna, välte bord, kastade stolar och slet åt sig frågeformulären och satte eld på dem. Många av de drygt 250 000 elever som ville göra provet och som förberett sig under ett år eftersom det är förutsättningen att komma in på universitetet, liksom också att få stipendier och gratis utbildning, tvingades göra provet under svår stress.

– Det var en stor seger för oss, förklarar en av aktivisterna.

Men ni saboterade ju för hundratusentals andra?

– Vi agerade i folkets intresse. Kampen mot nyliberalismen kräver konsekvens.

Det finns en ambition här att skapa det politiska ledarskap som upproret saknar. Den mest spännande politiska dynamiken finns inte på plaza Italia/Dignidad utan just i de hundratals cabildos eller stormöten som hålls på de mest skiftande platser, initierade oftast spontant av grannsskapsorganisationer, men också av borgmästare och till och med av kyrkor. Men på mötet på Universidad de Santiago är det bara 15 territoriella stormöten representerade. Ändå talar man om det sanna och det falska folket. Det känns lite som att ha kommit tillbaka till den sekteristiska vänstermiljön på 60- och 70-talen. Eller är det en generationsfråga? Är det något jag inte fattar? Har det att göra med den slutna värld som kan byggas på sociala medier där bara de som bekräftar får plats?

Under en tyst demonstration med ett par tusen deltagare genom hela Santiagos centrum, från plaza Italia/Dignidad till bortanför Monedapalatset, samtalar jag intensivt med några medelålders kvinnor. De har deltagit i proteströrelsen sedan dag ett, men är förtvivlade över de ungas intolerans.

– Inget av det vi gjorde för att bygga socialismen med Allende, eller bekämpa diktaturen under Pinochet och därefter försöka bygga en någorlunda fungerande demokrati erkänns. Vi kan lika gärna kasta oss på soptippen. Jag har till och med blivit kallad förrädare för att jag stödjer folkomröstningen. Det är inte bra det här. Jag vill ha mer demokrati, inte mindre.

Efter den tysta demonstrationen, som pågår i ett par timmar utan att polisen gör annat än dirigera om trafiken så att tåget kan hålla samman, går jag genom Santiago centrum. Allt är sig ganska likt med undantag för de förspikade dörrarna och fönstren på banker och varuhus.

Jag ska träffa Eduardo på ett kafé i närheten av Plaza de Armas. Eduardo är en gammal vän – socialist som blev egen företagare. Han gillar inte alls vad som händer eftersom det har kört hans affärer i botten.

– Jag är rädd, säger han, att det här kan sluta i ett inbördeskrig. Inte med armén och karabinjärerna som främsta aktörer, utan mellan olika delar av folket. När de som nu plundrar stormarknader och apotek ute i förorterna och angriper polisstationer i poblaciónes, bestämmer sig för att plundra oss, vi som bor i ”fina” kvarter, så kommer folk att beväpna sig och vad som helst kan hända.

– Det cirkulerar uppgifter, berättar Eduardo, om att Piñera och hela hans familj är hotad till livet. Det är ”Solkartellen” med venezulanska militärer och colombianska knarkhandlare som står bakom. Ordern är att om han förtrycker, så skriver han sin egen dödsdom.

Enligt Eduardos logik så är det polisens slapphet som förklarar att våldet fortsätter. Det polisvåld som dokumenterats i detalj av flera internationella organisationer, senast den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som bjudits in av regeringen, beskriver Eduardo som självförsvar mot demonstranternas våld. Den gamle socialisten har bytt sida. Och att ”Solkartellen” skulle ha intresse av att hota Piñera förklarar han med att det chilenska kommunistpartiet har så goda relationer med Maduros regering i Venezuela, som, påpekar Eduardo ironiskt, nyligen, till skillnad mot den chilenska regeringen, förbjöd den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter att komma in i landet.

Paranoian löper amok i många kretsar i Chile idag. I alla läger.

På plaza Italia/Dignidad har någon satt upp en banderoll med texten ”Avgå Piñera!” på den svårt bemålade statyn av general Manuel Baquedano, hjälte från Stilla havskriget med Peru och Bolivia, men också den som stod i spetsen för erövringen av Auracaría, maucheindianernas land. Att någon annan satt en mapucheflagga i Baquedanos höjda högerhand är en bild av att något redan har förändrats i Chile.

Främst kanske en etisk förändring. Vad den får för politiska konsekvenser är fortfarande oklart. En ny konstitution skulle kunna ge svaret.

Den skulle inte lösa de akuta problemen. Men för första gången skulle Chile ha en konstitution utarbetad i demokrati. En definitiv slutpunkt för diktaturen och det arv från diktaturen som präglat Chile sedan övergången mot demokrati inleddes för över 30 år sedan. En möjlighet att på allvar diskutera vilket samhälle man vill ha. En diskussion som inte längre förs på plaza Italia/Dignidad. Däremot på stormöten. Några universitet har öppnat skolor och producerat internetkurser om vad en konstitution är eller kan vara. De senaste dagarna har också oppositionspartierna beslutat om att föra en gemensam kampanj inför folkomröstningen. Att fackföreningsrörelsen, för första gången, klart tydligt slutit upp i kampanjen inför folkomröstningen är ytterligare ett hoppfullt tecken.

Men, menar många, hur det kommer att gå bestäms i mars, efter sommarlovet och före folkomröstningen.

Efter kvinnodagen den 8 mars kommer det att hållas ytterligare ett halvdussin stora demonstrationer – om miljön, ursprungsbefolkningen, vattnet, klimatet, bostäder och pensioner. Demonstrationer som skulle kunna bli en enorm impuls för att bredda och fördjupa diskussionen inför folkomröstningen den 26 april.

Men om polisen, karabinjärerna, fortsätter att agera med samma repressiva ritual – vattenkanon, tårgas, gummikulor – så finns risken att demonstrationerna urartar till gatustrider där ”primera linea” får huvudrollen och att det genererar kaos som öppnar vägen för nya plundringsvågor och nya brandattentat.

Och då kan den nya konstitutionen hamna på historiens sophög innan den ens hunnit skrivas. 

När Sebastian Piñera 2017 för andra gången segrade i presidentvalet fick han nästan 55 procent av rösterna. Men inte ens 45 procent av de röstberättigade deltog. I det låga valdeltagandet finns fröet till det motvilja som opinionsmätningarna visar idag såväl mot Piñera (6 procent förtroende), kongressen (3) som de politiska partierna (2). Det misstroendet låg också bakom den sociala explosion – estallido social som det allmänt kallas i Chile – som bröt ut med full kraft den 18 oktober förra året.

Det var då en stor del av Santiagos tunnelbanesystem sattes i brand och förstördes, hur och av vem är fortfarande oklart. Piñeras första reaktion var att dra tillbaka prisökningen på tunnelbanepriset, som han trodde var orsaken till explosionen. Snart insåg han dock att det handlade om något mer.

Två dagar senare hävdade han att ”vi befinner oss i krig mot en mäktig, obeveklig fiende som inte respekterar någon eller något”. Undantagslagar och utegångsförbud infördes. Militären patrullerade gatorna. Men protesterna fortsatte.

25/10 samlades uppemot 1,5 miljoner människor på plaza Italia i Santiago för att uttrycka sitt missnöje. Den största demonstrationen i Chiles historia. Det var då kravet på en ny konstitution blev en samlande paroll. Sedan dess har det genomförts demonstrationer varje fredag på plaza de Italia.

Piñera sa att han hört folkets röst. Två dagar senare upphävdes undantagslagarna och militären drogs tillbaka till sina baracker. Alternativet, som en stor minoritet inom regeringen stödde, var att skärpa undantagslagarna och ge militären ytterligare befogenheter.

Nästa steg blev att Piñera beslutade att ställa in de två prestigeevenemang han satsat så hårt på: Apec, Stillahavsländernas samarbetsorganisations kongress, och FN:s stora klimatmöte, COP25, vilket bland annat innebar att Greta Thunberg inte kom till Chile till många miljökämpars besvikelse.

En dryg vecka senare började regeringen antyda att den var beredd att inleda en process för att skriva en ny konstitution och den 15/11 skrev alla partier, med undantag av kommunistpartier och några av partierna i vänsterfronten Frente amplio, under ett dokument där man fastslår att hålla en folkomröstning den 26 april som ska fråga chilenarna om de vill ha en ny konstitution. Följdfrågan handlar om hur man vill att den ska skrivas, av en församling där alla är valda eller en församling där hälften består av redan valda parlamentsledarmöter och hälften valda.

19/11 förbjöds polisen att använda gummikulor sedan uppemot 400 människor fått ögonskador därför polisen skjutit direkt mot deras ansikten.

I slutet av november kom också den första internationella rapporten om situationen för mänskliga rättigheter, utarbetad av Amnesty International. Senare har på regeringens inbjudan såväl Americas Watch, FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter och senast den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter undersökt situationen och lämnat rapporter. Den hårda kritiken mot karabinjärerna för att använda övervåld går igen i alla rapporter.

I parlamentet pågår nu en diskussion om hur karabinjärskåren ska reformeras. Rapporterna konstaterar bland annat att över 30 människor dödats, kvinnor utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier, tusentals skadats, 15.000 gripits (men oftast släppts relativt snart). Men rapporterna konstaterar också att nära 4 000 karabinjärer skadats och att det förekommit ett par hundra attacker mot polisstationer.

Den statliga chilenska institutionen för mänskliga rättigheter – finansierad av staten men oberoende i sin funktion – har dagligen ett par hundra observatörer ute på gatorna, på sjukhus och i polisstationer.

Kritiken mot karabinjärerna för brott mot mänskliga rättigheter ledde till en riksrätt som tvingade inrikesministern att avgå. Försöken att också ställa president Piñera inför riksrätt röstades dock ner i parlamentet.

Även om alla partier och de flesta sociala organisationer kommer att delta i folkomröstningen, så höjs också många röster som menar att den bästa lösningen vore att Piñera avgår och utlyser nyval. Många minns att när opinionsmätningarna gav hans föregångare Michel Bachelet – som nu är FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter – stöd på under 20 procent, så krävde Piñera att hon skulle avgå.