Det är en fråga som den brasilianska arkitekten och aktivisten Monica Benicio outtröttligt har försökt få svar på det senaste året, sedan hennes livspartner avrättades med fyra skott i huvudet den 14 mars 2018 i hemstaden Rio de Janeiro.
När vi träffas i Stockholm kommer hon direkt från T-centralen där hon låst in sin väska. Om några timmar åker hon vidare till Barcelona, och dagen innan vi ses har hon varit på svenska Amnestys årsmöte i Gävle för att delta i paneldiskussioner. Hon är sammanbiten men har nära till skratt, är helt klädd i svart, och på hennes T-shirt står det ”Kämpa som Marielle Franco”. Det är det Monica Benicio själv försöker göra. Hon säger att det är saknaden, ilskan och rädslan över att Marielles fall ska glömmas bort som driver henne på ändlösa resor över hela världen, till möten med diplomater, människorättsorganisationer, politiker och aktivister.
– Att det har gått 14 månader sedan det internationellt uppmärksammade brutala mordet på Marielle, den enda svarta hbtq-kommunpolitikern i Rio de Janeiros stad, och att vi fortfarande inte vet som beställde det säger väldigt mycket om vad Brasilien är idag. Om Marielle hade varit en vit, rik, heterosexuell man med samma politiska befattning som hon skulle utredningsläget se helt annorlunda ut, det är jag är övertygad om, säger Monica Benicio.
Marielle Franco var en populär vänsterpolitiker som på många sätt förkroppsligade allt som den brasilianska, vita högern avskyr: hon var kvinna, svart, bisexuell, favelabo och människorättsaktivist.
Men det som gjorde henne till ett hot mot de rådande maktstrukturerna var hennes öppna kritik och arbete mot militariseringen av Rios favelor och hennes engagemang i kampen mot de utomrättsliga avrättningar och det dödliga polisvåld som främst drabbar unga, svarta män i favelor eller ytterstadsförorter. Några dagar innan Marielle Franco mördades avslöjade hon att polisen hade hotat invånarna i favelan Acari till tystnad efter att två unga män hade hittats mördade i ett dike. Hon skrev också på sitt Twitterkonto, bara en dag innan hon mördades: ”Ännu ett brutalt mord på en ung man som Rios militärpolis verkar ha gjort sig skyldig till. Matheus Melo var på väg hem från kyrkan. Hur många mer ska behöva dö innan detta krig upphör?”
Mot bakgrund av detta tror därför många att mordet var politiskt motiverat och att det på många sätt speglar den djupgående sociala konflikten i ett av världens mest ojämlika länder: mellan fattiga och rika, mellan svarta och vita. En konflikt som blev ännu tydligare i och med valet av Jair Bolsonaro som landets president.
Monica Benicio menar att det inte är en slump att så många mord på människorättsaktivister aldrig klaras upp i Brasilien, och att det är nödvändigt att se till att Marielles fall hela tiden är på agendan.
– Brasilien är ett land med mycket svagt och kort minne. Om vi slutar att prata om mordet på Marielle kommer det glömmas bort och bli ytterligare ett i raden av alla ouppklarade brott i vårt lands historia, säger hon.
Precis innan årsdagen för mordet greps två personer, före detta poliser, misstänkta för att ha utfört det; den ena för att ha skjutit och den andra för att ha kört bilen. De är häktade, men fortfarande inte dömda.
– Det är viktigt att vi ser till att det verkligen blir en rättegång, och om de visar sig vara skyldiga att de verkligen döms för sina brott. Om vi inte uppmärksammar det här och utövar påtryckningar finns det annars en risk att de släpps fria. Att frågan om vem som beställde och utförde mordet på Marielle besvaras skulle bevisa att det fortfarande finns någon slags demokrati i Brasilien.
När nyheten om att en av Rio de Janeiros populäraste kommunpolitiker Marielle Franco hade avrättats nådde omvärlden, var Monica Benicio redan på sjukhuset och såg sin livskamrat sedan tio år tillbaka ligga sönderskjuten, blodig och död på britsen framför henne.
Hon beskriver den första tiden efter mordet som ett enda långt overkligt töcken.
– Efter mordet klarade jag inte att gå utanför dörren, men inte heller att vara ensam hemma. Så mina kompisar upprättade ett schema där de turades om att komma hem till mig. En ansvarade för att sköta trädgården, en för att laga mat, en tog hand om hunden och så där rullade det på. De tre första månaderna valde jag också att inte ha någon som helst kontakt med sociala medier, tidningar, radio eller tv. Jag var helt isolerad från omvärlden och rasade i vikt. Hade jag inte haft mina vänner hade jag aldrig överlevt.
Det var först när Monica Benicio så småningom började ge intervjuer och ta sig ut kortare stunder som hon förstod vilka proportioner mordet på Marielle hade tagit och vilken uppmärksamhet det hade väckt. Det var inte helt lätt att få ihop den personliga, privata sorgen med omvärldens sorg och det faktum att Marielle blivit en världskänd politisk symbol.
– Jag såg skyltar, klistermärken, graffitis och muralmålningar överallt som hyllade Marielle.
Det värmde ju såklart, men det var också lite komplext. Min sorg var ju inte den hos en person som har förlorat en politiker eller förebild, min sorg handlade om att jag hade förlorat min livskamrat.
I början var det väldigt svårt att skilja bilden som jag såg spridd över hela staden från bilden av min Marielle, men idag är det lättare. Det finns foton på henne som har blivit väldigt spridda och kända, men jag har flera privata foton som jag aldrig publicerar på sociala medier just av den anledningen. Det är ett sätt att behålla min egna bild av Marielle, bilden av min livskamrat, inte den kända människorättskämpen, säger hon.
Både Monica Benicio och Marielle Franco är uppvuxna i favela-komplexet Maré i norra Rio de Janeiro. Maré invaderas ofta av militär och där har Rio-polisen gjort sig skyldiga till många döds-skjutningar, något som Marille Franco var engagerad i och kämpade mot. Marielle och Monica lärde känna varandra i vuxen ålder, blev kära och när Marielle blev vald till kommunfullmäktige flyttade de tillsammans med Marielles dotter, Luyara, från favelan till medelklassförorten Tijuca.
Där kände de sig trygga fram tills att mordet skedde, men ett drygt halvår senare valde Monica Benicio att flytta.
– Det innebar en säkerhetsrisk för mig att vara kvar i Rio de Janeiro, och dessutom kändes det omöjligt för mig att bo kvar i vårt gemensamma hus. Marielles dotter hade flyttat hem till sin mormor, vår hund dog och det var bara jag kvar, ensam i ett hus fullt av minnen. Så jag bommade igen huset, magasinerade alla saker och flyttade till huvudstaden Brasilien där jag ändå tillbringade den mesta av tiden just då, eftersom jag ofta hade möten med bland annat den dåvarande säkerhetsministern och regelbundet träffade andra politiker för att be om hjälp, säger hon.
Men hon kallar inte Brasilia för sitt hem, bara en bas där hon landar några dagar i taget mellan resorna fram och tillbaka över Atlanten och på den latinamerikanska kontinenten. Hon har också börjat jobba för PSOL, det lilla socialistiska partiet som Marielle Franco representerade i Rio.
– Jag har på något sätt förvandlat min största sorg till min största kamp. Men det här outtröttliga sökandet efter rättvisa och det intensiva schemat som det innebär att resa runt i världen har också blivit lite som en flykt från sorgen. Ibland låtsas jag att mordet inte har skett, att det bara var en ovanligt lång mardröm och att allt snart kommer att återgå till det normala igen. Men det gör det förstås inte, säger hon och tittar ner i bordet.
När jag frågar om hon någon gång sedan mordet på Marielle har träffat den före detta presidenten Dilma Rousseff skiner Monica Benicio upp.
– Vad märkligt att du frågar det, det är aldrig någon som har frågat det och därför har jag heller inte berättat det. Men jag har faktiskt det, och det var ett av de finaste möten jag har haft i mitt liv. Vi träffades den 16 mars förra året, två dagar efter att Marielle hade mördats och en dag efter begravningen. Allt var väldigt speciellt, en vän kom fram till mig på begravningen, han var spänd och orolig och sa ”det är viktigt att du och Marielles dotter kommer hem till mig i morgon på morgonen, Dilma vill träffa er.” Jag var starkt medicinerad med lugnande och kunde inte riktigt ta in vad han sa. Men nästa dag åkte vi hem till vår kompis, paralyserade av sorg, och sen ringde det på dörren och in kom president Dilma, säger hon och tar en klunk kallnat svart kaffe innan hon fortsätter.
– Hon var extremt empatisk och stöttande, och omfamnade oss båda. Dessutom sa hon så fina saker, vad det här mordet representerade, hur vi skulle kunna hantera det och orka fortsätta framåt. Det var väldigt starkt, framförallt med tanke på hennes egen historia; den tortyr och det förtryck hon utsattes för under militärdiktaturen och att hon kuppades bort som president under förnedrande former. Hon kunde känna igen den där smärtan som är väldigt specifik, och ville visa solidaritet med oss. Det kändes så symboliskt. Dilma har inte berättat om det här mötet offentligt eller använt det för att promota sig själv, vilket gör att jag respekterar henne ännu mer, säger Monica Benicio.
Att Brasilien på mindre än ett år har gått från demokrati till något som kan liknas vid en diktatur är något som Monica Benicio återkommer till flera gånger under vårt samtal. Hon tycker att det behövs både en generell politisk analys av hur den före detta militären Jair Bolsonaro valdes till president 2018, och en självrannsakan hos den brasilianska vänstern som inte lyckades mobilisera massan eller inse att högerextrema Bolsonaro menade allvar när han lovade att ta hårdare tag mot såväl kriminella som feminister, svarta och fattiga.
– Vi har idag en nyfascistisk president med en extremt våldsam, sexistisk, rasistisk och homofobisk retorik. En president som hyllar militärdiktaturen, som säljer ut Amazonas, som vill att fler ska bära vapen, och vars mycket specifika politiska maktprojekt har som fokus att förtrycka och döda fattiga, svarta, hbtq-personer, kvinnor och urfolk. Hur kunde han bli vald och vad säger det om vårt land?, frågar hon sig och ger själv sin förklaring:
– Dels tror jag att det beror på bristen på solidaritet och empati, och det kan vi se även globalt. Vi har en internationell våg av växande konservatism och fascism både i Europa, Latinamerika, USA, och på många andra platser i världen. Men när det gäller Brasilien specifikt tror jag att det handlar om att Bolsonaro dels representerar det koloniala idealet av vit, europeiskättad man som vet vad han gör, men dels också att han pekade med hela handen och hade ett tydligt budskap: ”Det funkade inte med demokrati, så nu löser vi det med våld. Låt mig ta ansvar för det här och lösa det på det sättet som jag vill, så ska ni se att det blir förändringar”. Det var ett budskap som tilltalade många, säger Monica Benicio.
Hon menar också att den brasilianska vänstern missbedömde Bolsonaro och ägnade sig för mycket åt interna debatter och filosofiska resonemang.
– När Bolsonaro påbörjade sin valkampanj 2018 sågs han som ett skämt av den intellektuella vänstern, de trodde aldrig att han skulle komma till makten. Det var precis som med Trump i USA, man tänkte att det skulle vara för absurt att en man med en sådan retorik skulle bli vald till president. Det var först efter första valomgången (där han fick hela 42 procent av rösterna, reds. anm.) som vi förstod att det var allvar, samlade kraft och lyckade ena oss till en gemensam vänsterfront, men det räckte inte. I dag är vi mycket starkare och mer artikulerade. Vi håller äntligen på att förstå att det krävs en enad kamp, annars kan vi inte förändra något. Deras maktprojekt går alltid ut på att döda oss, så antingen organiserar vi oss, eller så kommer vi fortsätta att dö, säger hon.
Själv kommer Monica Benicio fortsätta kämpa, både parlamentariskt inom partiet PSOL där hon stöttar kongressledamöterna och på egen hand för att hitta den som bestämde att hennes stora kärlek och livskamrat skulle dö.
– Min kamp började som något väldigt personligt. Det är en kamp för min Marielle och det som motiverar mig att fortsätta är kärleken som jag känner för henne. Men också för att jag inser att det är en kamp för alla kvinnors liv, för allt som Marielle representerade i egenskap av svart, lesbisk kvinna från favelan som försvarade människors rättigheter, säger Monica Benicio.
Innan hon tar avsked tar hon fram en bunt med klistermärken som hon har med sig vart hon är reser. Hon trycker fast två svartvita klistermärken på ett rör, ”Who killed Marielle?” står det på dem. Sedan försvinner hon ut i försommarsolen, på väg till nästa land och nya möten för att be om hjälp att pressa det brasilianska rättsväsendet på ett svar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
