Frankfurt och Addis Abeba

Vi sågs först i Frankfurt där Tesfalem skulle hoppa på Lufthansa flighten till Addis Abeba. Det var första gången jag träffade honom sedan våren 2016 då vi arbetade tillsammans i Addis. Då hjälpte han mig med kontakter och översättningar eftersom han själv i praktiken hade fått yrkesförbud.

När vi pratade på flygplanet märkte jag att han trots allt positivt han hört om utvecklngen i Etiopien var nervös.

– Jo det klart att det finns en liten oro inne i mig, sa Tesfalem. Jag har ju ingen lust att låsas in igen.

När vi landat i Addis gick det snabbt för mig att komma igenom passkontrollen medan Tesfalem fastnade i en lång kö. När han inte kommit till bagagebandet efter en halv timme började jag undra. Men det var falskt alarm, strax efter kom en klart lättad Tesfalem, ut från passkontrollen.

Sannolikt fanns det ingen anledning till oro. Mycket har hänt i Etiopien under det senaste året. Det var i april förra året som Abiy Ahmed utsågs till ny premiärminister och en ny era inleddes.

Alla politiska fångar och fängslade journalister släpptes ut ur sina fängelser, etiopier i landsflykt kunde återvända hem, en rad kvinnor fick höga och viktiga befattningar och tillämpningen av de drakoniska antiterrorism-lagarna och lagarna om konspiration mot regeringen förändrades.

Dessutom avbröt Abiy säkerhetsstyrkornas offensiv mot oppositionella i landets största delstat Oromia och slöt fred med grannlandet Eritrea.

– Allt detta, och många kontakter med goda vänner som funnits kvar i Etiopien eller som återvänt gjorde att jag tyckte att risken att åka tillbaka var mycket liten, säger Tesfalem. Därför står jag nu på flygplatsen i Addis och håret på mina armar reser sig: Jag är hemma!

Mediaseminarium vid universitet

På morgonen efter att vi kommit till Addis har BBC ordnat ett seminarium om media i Etiopien. Det äger rum på universitet. Förra gången jag och Tesfalem var här 2016 försökte vi förgäves få studenter att berätta om undervisningen och om hur de såg på sin framtid. Ingen vågade, övervakningen var konstant och den som pratade med journalister låg risigt till. Nu är det annorlunda och för Tesfalem blev det en återföreningsfest med kollegor som han inte träffat på många år.

Ingen visste att han hade kommit hem igen så det blev många stora, överraskningskramar. Där fanns gamla journalistvänner som Tesfalem arbetade ihop med för 15 år sedan och en rad journaliststuderande som vill höra honom berätta.

En av studenterna var 20-årige Alemasehu Admasu från norra Etiopien. Hans dröm är att studera journalistik i Stockholm:

– Helst vill jag jobba med radio eftersom det är helt dominerande där jag kommer ifrån. Sociala medier finns bara i Addis och tidningar är ingen stor vara här.

I Etiopien är Whats’App och Messenger mycket avancerat för de flesta.

Makelawi-fängelset Addis Abeba

Det var med en rysning och tunga minnen som Tesfalem gick fram till portarna till det ökända Makelawi-fängelset i Addis. Det var hit han fördes en fredagskväll våren 2014:

– Jag hade varit på universitetet och talat med studenter och just satt mig ned för att läsa tidningen och dricka en machhiato. Då kom det fram tre civilklädda poliser och sa till mig komma med dem. De berättade att de hade följt alla mina steg under flera veckor så det var ingen mening att neka till något.

– De tog mig först hem och sökte igenom lägenheten; beslagtog min laptop, min mobil och mina anteckningsblock. Åtta personer sökte igenom varje centimeter av min lägenhet; allt antecknades, fotograferades och antingen beslagtogs eller slängdes på golvet. Det tog flera timmar, vi var inte framme vid fängelset förrän sent på kvällen.

Makelawi-fängelset har varit centrum för förhör och tortyr av politiska fångar och andra misshagliga under decennier. Det var dit gripna fördes för utredning innan de transporterades till andra fängelser för att sitta av sin tid eller vänta på rättegång.

Men nu finns inte fängelset kvar länge. En av de första åtgärder som den nya premiärministern Abiy gav order om var nedläggning av Makelawi. Det håller nu på att rustas upp och ska bli museum, ett minne för att påminna om tider då ingen var fri på riktigt i Etiopien.

Tiden i Makelawi var tuff även om Tesfalem inte blev torterad. Det handlade istället om förhör under alla tänkbara timmar på dygnet eller att vakter kom in och siktade på honom med automatvapen – bara för att visa vilka det var bestämde.

En gång trodde han att han skulle utsättas för en tortyrsejour.

– Jag hade utsatts för ett totalt meningslöst kvällsförhör, massor av frågor om vad en journalist gör, varför jag reser, träffar folk, varför jag förråder mitt land. Jag försökte förklara för honom om en journalists jobb, men de var inte nöjda med svaren.

– Till slut tröttnade förhörsledaren och tecknade år en vakt att föra mig till ett rum där jag vet att tortyr och misshandel utfördes. Men på vägen dit blev det strömavbrott och vakterna fick annat att göra. De slängde in mig min cell och låste dörren.

Trångboddheten var annars något av det svåraste i Makelawi, varje cell var fyra gånger fyra meter och som mest var det 13 personer i cellen. Ett toalettbesök på kvällen och ett på morgonen var tillåtna – annars fick de kissa i flaskor.

Det var dessutom mycket kallt, under delar av året kryper temperaturen i Addis ned till några grader varmt och på Makelawi finns ingen värmeanläggningen – inte för inte kallas fängelset Sibirien i folkmun.

Efter tre månader på Makelawi väckte åklagaren åtal enligt terroristlagen och för konspiration mot staten och Tesfalem och flera andra journalister flyttades till Kilinto-fängelset utanför Addis där de blev kvar i ett drygt år.

– Tiderna överensstämmer med andra händelser. Gripandet skedde under valkampanjen så att vi inte skulle kunna störa den styrande fronten och strax innan Obamas besök i Addis blev vi frisläppta. Vårt fall var internationellt omskrivet och regeringen ville inte att Obama skulle fråga om oss.

Hyatt Regency, lyxhotell i Addis Abeba

De flesta journalister och politiska aktivister känner varandra i Etiopien. Många kommer från Addis, har gått i samma skolor och träffat på varandra på olika möten, konserter och föreläsningar.

Det visar sig att Tesfalem inte är något undantag, därför blir jag inte förvånad när han föreslår att vi ska träffa Birtukan Mideksa i baren på ett av Addis finaste hotell en kväll.

Birtukan Mideksa har en fantastisk historia att berätta, ett öde som man skulle kunna göra en Hollywood-film på. Hon har gått från att vara fånge till att bli innehavare av ett av Etiopiens tyngsta uppdrag.

Hon utbildade sig till jurist och började som advokat i Addis Abeba och efter en tid utsågs hon till domare vid en federal domstol i huvudstaden. Hela hennes liv kom dock att förändras när hon en dag fick ett mycket speciellt mål.

Etiopiens starke man Meles utkämpade en maktkamp inom regeringen mot den ambitiöse försvarsministern Siye Abraha som efter att förlorat maktkampen ställdes inför rätta anklagad för korruption. Målet hamnade i Birtukans domstol och åklagaren krävde att han skulle häktas.

Trots hot och påtryckningar följde Birtukan som domare gällande praxis och frigav försvarsminstern mot borgen.

– Jag frikände honom inte på något sätt, men praxis var att en person som anklagas för något som detta kan få borgen, säger Birtukan Mideksa till Dagens ETC. Därför släppte jag honom mot just borgen.

Till historien hör att Sive Abraha antagligen var korrupt, men det var inte därför han stod inför rätta.

På fredagen på väg ut från rättssalen sedan han fått borgenbeskedet greps Sive Abraha igen och fördes direkt till fängelse. Påföljande tisdag stiftade det etiopiska parlamentet en retroaktiv lag som omöjliggjorde att korruptionsanklagade skulle kunna få borgen.

Lagändringen tillsammans med en rad andra saker gjorde att Birtukan lämnade juridiken.

– Jag insåg att systemet var ruttet och gick in i politiken i stället.

Hon blev ledare för partiet Koalitionen för enighet och demokrati, den första kvinnliga partiledaren i Etiopien, och drev en lyckad valkampanj som slutade med att partiet vann en tredjedel av platserna i parlamentet.

Efter valet greps hon dock av säkerhetspolisen och dömdes till livstids fängelse för att ha ”försökt avskaffa konstitutionen”. Men domen väckte en mycket stark internationell reaktion. Stödmötet hölls i många länder där hennes frigivning krävdes.

Ett av de mest uppmärksammade mötena hölls i Stockholm och den svenska regeringen krävde att Birtukan skulle friges. Strax efter Stockholmsmötet föll den etiopiska regeringen till föga och benådade henne.

Efter benådningen bildade Birtukan Mideksa ett nytt parti och som partiledare för UDFJ åkte hon världen runt och tackade för stödet hon fått. Bland annat höll hon ett bejublat möte i Stockholm.

Men i tid för nästa val i Etiopien greps Birtukan igen, denna gång anklagad för att ha överträtt villkoren för sin tidigare benådning.

– De sa att jag hade bett om ursäkt för att blir benådad och att jag sedan förnekade det i mina tal, förklarar Birtukan, men det var inte sant. Jag har aldrig bett om ursäkt. Saken var den att de inte ville ha mig på fri fot inför valkampanjen.

Birtukan, som fött en dotter efter att hon frigivits och nu var ensam mamma ställdes inför rätta igen och fick tillbaka sitt livstidsstraff. Det skulle avtjänas i isolering på det ökända Kaliti-fängelset - där även Tesfalem suttit fängslad. De enda personer som hon skulle få träffa var dottern Halley och sin mamma som tog hand om Halley – de fick 30 minuters besökstid en gång i veckan.

– Men jag lyckades ta mig igenom en gång för att berätta för dig att vi var många som tänkte på dig, säger Tesfalem.

– Jag kommer ihåg det, skrattar Birtukan och kramar om Tesfalem. Det hjälpte mig mycket.

Birtukan hölls fängslad i tio månader innan regimen i Etiopien gav efter för både internationella och inhemska påtryckningar. Amnesty hade gjort henne till samvetsfånge och en rad länders ambassadörer, också Sveriges, krävde frigivning och att få besöka henne.

Efter frigivningen fick Birtukan och hennes dotter visum till USA och hon verkade vid Harvard ändå fram till december förra året.

Då hände det helt oväntade. Etiopiens nye premiärminister Abiy Ahmed kom till New York och bad att få tala med henne.

– Han sa till mig att jag behövdes i Etiopien och undrade om jag var villig att återkomma för att arbeta med demokratiseringen av landet, säger Birtukan.

Det kom som en stor överraskning för henne.

– Att Etiopiens premiärminister, som kom från samma front som fängslat mig, skulle komma och be mig att återvända och arbeta i landet – det var något som jag aldrig trodde skulle kunna hända.

Det var två jobb som diskuterades mellan henne och Abiy; antingen ordförande för Högsta domstolen eller ordförande för den mäktiga valkommissionen. Det blev ordförande för valkommissionen.

– Att ha en dissident som ordförande för den viktiga valkommissionen var något jag aldrig hade kunnat tänka mig, berättar Birtukan samtidigt som hon läppjar på en Coca Cola Zero.

Nu har hon börjat sitt uppdrag, att förbereda val nästa år som är ett av de svåraste uppdrag man kan ha. Hur ska valen kunna genomföras rättvist i hela jättelandet? Hur ska de lokala valförrättarna utbildas och vilka regler ska gälla för valpropagandan i medierna?

Tesfalem och Birtukan tittar på varandra med tacksamma ögon, två dissidenter som bägge fängslats för sina åsikter sitter nu fria och kan säga vad de vill i Addis Abeba.

Kvinnoorganisationen Setaweets högkvarter

Etiopien är ett av världens mest patriarkala länder. Slaveriet blev olagligt 1942 och först 1955 infördes en begränsad kvinnlig rösträtt. Fortfarande är det kvinnliga valdeltagande mycket lägre än männens.

Trots lagstiftning mot könsstympning, eller kvinnlig omskärelse som det också kallas, är den fortfarande mycket vanlig, en vanlig uppskattning är att upp till 74 procent av alla kvinnor är stympade.

Värst är situationen i östra i Etiopien, i delstaten Somali där nästan alla kvinnor, 98 procent, är könsstympade.

Sehin Teferra är ordförande för Etiopien största kvinnoorganisation Setaweet.

– Men Etiopien är inte patriarkalt bara när det gäller barbariska seder som könsstympning. Fortfarande är utbildningen långt ifrån jämställd. I grundskolan är bara 30 procent av eleverna kvinnor, på universiteten sjunker det ytterligare något och när det gäller att läsa in en universitetsexamen är bara 13 procent kvinnor.

– Till nästa steg i den akademiska karriären att doktorera följer bara 8 procent kvinnor med.

Jag och Tesfalem träffar Sehin och hennes medarbetare på Setaweet i deras högkvarter i Addis. Plötsligt har de blivit en maktfaktor i etiopisk politik trots kvinnornas undanträngda roll.

Landets nye premiärminister Abiy har lovat att landet ska ta stora steg mot jämställdhet och han har börjat med ett kraftigt höja kvinnorepresentationen i regering och på hög statliga befattningar.

– Det fanns ingen som trodde att plötsligt hälften av alla ministrar skulle vara kvinnor, i tidigare regeringar fanns det med en kvinna som symbol, oftast fick hon bli minister för något som kallades ”kvinnor och barn”, säger Sehin.

I ett slag förändrades allt: Plötsligt var en kvinna försvarsminister, en annan ansvarig för säkerhets- och underrättelsetjänsterna, en tredje ekonomiminister och en fjärde handelsminister. Dessutom utsågs en kvinna till landets president.

Men Sehin påpekar också svagheten i situationen.

– Det här var ingenting som vi genom en stark rörelse tvingat fram, utan det var mer som en gåva från premiärministern och vi vet att gåvor kan tas tillbaka. Vår uppgift är nu att bygga upp feminismen och att få framgångarna med alla dessa topposter att påverka kvinnans situation också längst ned i samhället.

– Situationen för kvinnor i landet är annorlunda och är mycket hårdare. När vi ställer våra krav får vi alltid höra att vi bara bryr oss om välutbildade kvinnor i Addis, att det vi säger inte har någon som helst betydelse för fattiga kvinnor på landet.

Sehin och kvinnorörelsen brukar svara med en jämförelse med etniska grupper, vars rättigheter är ett av de grundläggande fundamenten för Etiopien som stat.

– Vi anser att kvinnor bör ha samma rättigheter som en etnisk grupp, att det borde finnas lagstiftning som garanterar våra rättigheter – precis som det finns för olika etniska grupper. Vi är dessutom en majoritet och inte minoritet.

– Det är aldrig heller någon som ifrågasätter att en etnisk grupp ska garanteras jämlikhet, ingen någon som säger att det är betydelselöst för den fattige jordbrukaren på landet.

Just nu slåss kvinnorörelsen med Setaweet i spetsen för att förändra Etiopiens föråldrade lagstiftning.

– Vi utgår från våldet mot kvinnor som är som ett lackmustest när det gäller jämställdhet. Stora problem hos oss är könsstympning, våldtäkter, misshandel, våld på bussar och transporter, våld mot unga flickor och inte minst sextrakasserier, berättar Sehin.

– Ett av de stora problemen är polisen som dels är förstående inför mäns övergrepp och sedan dessutom lätta att muta. Detsamma gäller många domare och följen är att det blir friande domar för de få fall som kommer ända till domstol. Kvinnan kriminaliseras, man säger att hon bett om att bli slagen eller våldtagen; kort sagt: kvinnan får ingen rättvisa.

En av orsakerna är gamla lagar som bara ger mannen rätt. Lagarna kommer från kejsare Haile Selassies tid och har inte ändrats eller uppdaterats.

– I dag är våldtäkt inom äktenskapet lagligt, lagarna tar inte upp sextrakasserier, könsrelaterat våld eller gruppvåldtäkter.

En viss förändring av vissa lagar har gjorts. I ett uppmärksammat fall där Sehin var advokat hade en kvinna förts bort och våldtagits men förövaren friades eftersom bortförande, kidnapping, av en kvinna inte var olagligt. Reaktionerna blev dock så starka att lagen skrevs om.

– Idag slåss vi för att förändra äktenskapslagarna, det är inte olagligt idag för en man att tvinga sin fru till samlag; kvinnan anses ha godkänt detta eftersom hon gift sig med mannen.

– Detta är oerhört kontroversiellt i Etiopien idag. En stor del av både kvinnor och män anser att staten inte har att göra med vad som händer inom familjen och männen slåss för att behålla sina privilegier. Jag tror ärligt talat inte att vi når ända fram nu när det gäller våldtäkt inom äktenskapet, men vi kommer att fortsätta kämpa.

Det har dock blivit en stor skillnad med den nye premiärministern.

– Nu lyssnar makten till oss, vi blir inbjudna till konferenser och symposier. Allt fler kvinnor får viktiga positioner inom rättsväsendet, den nya ordföranden för Högsta Domstolen är till exempel en kvinna. Så det går framåt, men för oss är tempot för lågt.

Etiopien är känt som ett mål för sexturister. Dels är det en gammal kultur att mannen har rätt att köpa en kvinna för sitt nöjes skull och dels är det en frukt av att Addis Abeba idag är centrum för internationella konferenser och möten. Afrikanska Unionen har sitt högkvarter i staden, FN kanaliserar sitt ekonomiska stöd till Afrika genom sitt kontor i Addis så betydelsefulla, rika män kräver att bli underhållna av unga kvinnor.

Sexhandeln sker helt öppet i Addis och den är i stort sett skyddad av lagar. Kvinnorörelsen är splittrad, men i huvudsak tillåtande mot prostitutionen.

– Vi är naturligtvis mot hallickar och trafficking, men vi förstår kvinnor som väljer att tjäna pengar på sex istället för att gå i arbetslöshet eller knappt betalda jobb i hushållen. Detta är ett svårt avvägande för oss, men man får inte glömma den fattigdom som finns här, säger Sehin.

När jag invänder att könshandeln per definition är ett förtryck av kvinnan och ger henne en underordnad position som en vara och dessutom skadar henne fysiskt och psykiskt invänder Sehin och hennes medarbetare genom att säga att hon tjänar åtminstone pengar på att ligga med någon.

Tesfalem säger också att den etiopiska kvinnan är så vacker att det inte är konstigt att många vill vara tillsammans med henne får han medhåll av kvinnorna i Setaweet i någon form av nationell stolthet.

Allra svårast är det för HBTQ-människor i Etiopien, det är det en sak som ständigt sopas under mattan. Ingen vågar träda fram och försöka ta upp frågan på ett seriöst sätt. Det är bara en kompakt tystnad som gillar.

– Det är till och med olagligt att diskutera homosexualitet eller trans och det är oerhört farligt att driva den. För oss skulle det vara självmord att ta upp det självklara kravet på en avkriminalisering. Det finns en underjordisk rörelse, men ingen vågar lyssna. Bara att tänka sig en pride-demonstration är fullkomligt verklighetsfrämmande – det skulle leda till en massaker.

Bakom den oerhört hätska stämningen mot HBTQ ligger gamla, kulturella vanor, men numera är de ordentligt påeldade av nya religiösa rörelser, som born-again-christians – grupper som fått stor betydelse i många afrikanska länder. De är ofta välorganiserade, har goda kontakter med regeringar och är finansierade av amerikanska kyrkor. De är också alltid negativa till kvinnoorganisationer.

Feministiskt nätverksmöte i Addis

En liten bit från Addis absoluta centralpunkt Meskeltorget träffar vi Soleyana Shimeles Soli. För tre år sedan kom hon tillbaka till Etiopien efter att ha varit landsflykt i USA under fem år.

– Jag hade arbetat med människorättsfrågor i Addis på uppdrag av FN. När jag under en period arbetade från Nairobi i Kenya fick jag höra att jag var efterlyst av de etiopiska myndigheterna. De anklagade mig för terrorism och att ha konspirerat mot den etiopiska regeringen och konstitutionen, brott som leder till livstids fängelse.

– I det läget hade jag inget val, jag kunde inte återvända till Etiopien utan jag lyckads få visum till USA.

I USA blev Soli en kändis. Hon var med i en rad talkshower, både för den amerikanska marknaden och för Etiopien. Hennes kritik mot de styrande i landet var alltid sylvass och hon gav en rad intervjuer, något som inte var populärt hos makten i hemlandet.

– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna återvända hem, men när en rad politiska flyktingar åkte till Addis och fick betydelsefulla jobb här så kände jag att jag kanske hade en chans. När Birtukan utsågs till chef för Valkommissionen frågade hon mig om jag kunde tänka mig att jobba med henne.

– Men det var med andan i halsen och en sten i magen som jag kom till flygplatsen i Addis i januari. Allt gick dock bra och i dag arbetar jag för valkommissionen med att förbereda nästa års allmänna val, ett fantastiskt fint och viktigt uppdrag.

Liksom alla dissidenter känner Soli och Tesfalem varandra väl och Soli tar oss med till det gamla biblioteket i Addis där ett feministiskt nätverksmöte ska hållas. På podiet sitter fyra kända feminister, en av dem är Etiopiens första kvinnliga minister Tadelech Delecho, som 1995 blev minister för departementet som handhar frågor om kvinnor och barn. (senare blev hon dessutom turistminister).

Bredvid henne sitter en av landets mest kända kvinnor, Selome Tadesse, om har en lång karriär bakom sig. Hon var tidigare talesman för regeringen och blev känd under kriget mellan Etiopien och Eritrea då han förde fram landets ledare Meles åsikter på ett populärt sätt.

Under tiden arbetade hon också för etiopisk TV och som belöning fick hon en av chefsposterna för det statliga TV-bolaget. Sedan några år har hon en egen, mycket populär talkshow.

I dag driver hon en kontroversiell feministisk politik, hon menar att kvinnor inte ska gå in i de politiska partierna:

– Jag menar definitivt allvar; de etiopiska partierna är patriarkala till hela sin uppbyggnad. En kvinna som går in blir uppslukad av de patriarkala strukturerna och tvingas anpassa sig, annars kommer hon aldrig på en valbar plats.

– Därför menar jag att kvinnor idag ska ställa upp som oberoende kandidater fram till dess att vi byggt upp egna partier, vilket kommer att ta lång tid.

I de senaste valen 2015 ställde Selome upp som oberoende kandidat, men lyckades inte bli vald. Valen kan dock inte betraktas som demokratiska utan behärskades av den styrande frontens olika partier som också fick samtliga platser i parlamentet.

– Då tilläts bara 12 kandidater och samtliga var partier, men nu när reglerna förändras kan de inte stoppa mig. Jag är stor optimist.

Men andra ledande feministiska talare som Yelfeign Abegaz som sitter i styrelsen för National Women Program och arbetar för UN Woman som nationell koordinator håller inte med.

– Vi måste arbeta inom partierna också, vi måste utöka kvinnans makt överallt och befästa den. 50/50 som betytt att hälften av regeringen är kvinnor handlar bara om välvilja från premiärministern. Det kan ändras när som helst.

– Vi måste bygga en nationell kvinnorörelse och tvinga fram lagar som reglerar kvinnans situation. Vi blir beskyllda för att föra hit västerländska feministiska idéer som inte har här att göra. De säger att vi är opatriotiska som sätter sådana idéer i huvudet på människor här. Allt de säger syftar till att de ska behålla sin makt.

De runt 500 åhörarna jublar när de hör Selome och Yelfeign tala. Knappt tio procent av dem är män och flera vittnar om hur de tvingas ta roller som de själva finner helt absurda. Men där märks det tydligt att inte ens denna samling av medvetna kvinnor tar dem riktigt på allvar, de ler i mjugg när männen berättar om sina svårigheter att bli tagna på allvar när de vill vara med sina barn.

Addis och Oromia, mörka moln på Etiopiens himmel

Det största hotet mot den demokratiska utvecklingen är inte de tidigare starka männen i norra Etiopien. De flesta av dem har åkt hem till Tigray där de bidar sin tid. Men utan något större hopp om att ta över styret av landet igen besätter de istället de viktiga posterna i hemprovinsen.

Tigray var födelseplatsen för den gerilla som sedan störtade militärjuntan Dergen och den blodiga diktatorn Mengistu. Det var där som TPLF, Tigrayan Peoples Liberation Front bildades och som ända fram till april förra året var den styrande organisationen i Etiopien.

Men Tigray består bara av sju procent av landets befolkning på 110 miljoner människor. Nu anser andra att det är deras tid som kommit.

Främst i ledet står de etniska eliterna i Oromia, som är Etiopiens största delstat med cirka 35 procent av befolkningen. Ledarna i Oromia anser att det är deras tur att sitta vid makten, antingen som dominerande del i federationen eller som självständig stat.

Oroligheterna har redan börjat, idag pågår tre inbördeskrig i Etiopien; samtliga utspelas runt Oromias gränser. I de olika fallen finns en gemensam bakgrund i att oromos kräver tillbaka land som under lång tid brukats av andra etniska grupper.

De stora protesterna mot regeringen i Addis som
var inledningen på den förra regimens fall startade också i Oromia. Det handlade om protester mot att storstaden Addis Abeba växte och tog över territorium i Oromo. Regimen svarade med brutala säkerhets-styrkor som fängslade tusentals och dödade hundratals oromos.

Det finns sedan många år en självständighetsrörelse i Oromia. En som stöder självständighetsdrömmarna är den svenska professorn Merkuria Bulcha, som levt i landsflykt i Sverge i 41 år. Han flydde från Mengistus regim i slutet på 70-talet och har sedan gjort en akademisk karriär i Sverige. Men han har också grundat den viktiga organisationen Oromo Studies Organization, OSA, och har skrivit en rad böcker om Oromia.

Jag träffade honom på det hotell i Addis där ledare och politiker från Oromia samlas. Merkurio Bulcha har just återvänt till Etiopien och är mycket optimistisk när det gäller oromos framtid. Men han är också kritiserad som en förkämpe för etnisk splittring i Etiopien.

Geresu Tufa är 41 år gammal och har tillbringat de senaste 17 åren i landsflykt. Han var studentaktivist och slogs för ett fritt Oromia. Hans farbror dödades av säkerhetsstyrkorna och Geresu kastades ur sin skola och hans ID-kort beslagtogs.

Trots att han gick med i ett väpnat motstånd mot regimen kunde han återvända till Etiopien sedan Abiys nya administration tagit makten. I dag är han en av de mer sansade debattörerna om Oromia.

– Jag tror på en fortsatt federation, men Oromia måste få större självständighet och bli viktigare inom federationen. Oromia behöver Etiopien, men Etiopien behöver Oromia minst lika mycket, säger Geresu.

– Jag vill ha en stark republik som är en hörnpelare i det nya Etiopien och jag vill ha en ökad makt för Oromia.

Men många nöjer sig inte med det. I Oromia finns det en stark opinion för att delstaten ska ta de viktigaste posterna i den nya administrationen och många menar att det är logiskt att människor från Oromia tar över det grepp som Tigray tidigare hade.

Det hela blir tydligt genom de inbördeskrig som rasar runt Oromia. Krigen har skapat över tre miljoner internflyktingar i landet, tre miljoner som tvingats lämna sina hem och ge sig ut på mycket osäkra folkvandringar.

Regeringen beskylls för att inte agera och inte skydda flyktingar som fördrivs från sina hem. Tidigare regeringar har alltid förr skickat säkerhetsstyrkor som slagit ned alla oroligheter och tryckt under konflikter med våld.

Den nya regeringen vill inte använda militär och säkerhetsstyrkor mot det egna folket, därför skapas ett maktvacuum som tas över av lokala etniska grupper. Internflyktingarna lider svårt av undernäring och våld.

Detta har också fått andra konsekvenser. Enorma grupper av barn och ungdomar kommer till Addis Abeba för att försöka skaffa sig arbete, mat och skydd. De utländska hjälporganisationerna uppskattar antalet gatubarn till runt 100 000 och en strid ström kommer varje dag.

Detta är en naturlig konsekvens av att den kontroll som den tidigare regimen haft över stora områden försvinner, brist på mat och arbete leder fram till desperata beslut. Föräldrar på landet förmår inte att försörja sina barn.

Gemechu Terfassa är föreståndare för ett hem för gatubarn i Addis.

– Vi hör de mest tragiska historier om hur barn fördrivs av sina föräldrar för att de helt enkelt inte kan skaffa mat till hela familjen. Vissa får några slantar för att ta sig Addis medan andra bara sparkas ut. Det är ett oerhört lidande.

– Här i Addis driver de omkring, de sover på gatan, de stjäl och sysslar med småkriminalitet och missbrukar allt de kan komma över. Många av dem kommer också trafikanters händer och utnyttjas både sexuellt och på alla andra tänkbara sätt.

Många unga flickor tas från landet och sätts in i de talrika bordellerna i Addis. Det finns en rad så kallade red light districts med hundratals små bordeller. Ett av de värsta områdena ligger centralt i den fina stadsdelen Bole och ockuperar merparten av en stor genomfartsgata som kallas Tjetjenien. Här står hopplösheten ut som en illaluktande sörja av våld och desperation.

Kvarteren i Addis Abeba där landets framtid bestäms

Vi träffar Getachu Alemu på ett café i centrala Addis. Han är ekonom, arbetade tidigare för finansdepartementet och delar nu upp sin tid mellan att vara investeringskonsult för utländska bolag och att arbeta ideellt med offentlig planering.

– De senaste åren har inneburit enorma förändringar. Tidigare styrde det ledande partiet, fronten, över både politiskt och ekonomiskt liv i landet. Allt var statskontrollerat men så skedde en förändring. Medlemmar i partiet tog initiativ och stora korrupta nätverk bestående av politiker och privata företagare bildades, berättar Getachu.

– Partiet och staten var redan ett och samma, nu började man göra individuella affärer med inhemska och utländska affärsmän. miljonärer skapades över en natt – det blev ett oheligt äktenskap mellan business och staten. Vänner fick möjligheter att driva olika, även i sig nödvändiga projekt, men allt skulle betalas med mutor. Trots att all mark var statlig och inte kunde privatiseras fick företag köpa enorma arealer på mycket oklara grunder.

Detta kombinerat med en stark, auktoritär stat, som dessutom var van vid att med vapen slå ner alla protester, skapade ohållbara situationer. Staten beslagtog mark från fattiga bönder, pengar de fick för marken tog slut efter ett par månader och marken slussades vidare till stora företag som betalade till olika tjänstemän. Kvar fanns utfattiga bönder utan mark att bruka och utan chans att få något arbete.

Idag försöker regeringen att granska olika avtal och underkänner vissa transaktioner, men det är en hopplös kamp eftersom det inte finns några trovärdiga institutioner för detta.

– Det finns ingen quick-fix, utan vad Etiopien måste göra är att bygga upp trovärdiga och självständiga garanter för framtiden, menar Gatachu. Det måste finnas ett rättsystem som går att lita på och som inte lyder den politiska maktens minsta vink, det måste finnas ett finansiellt system, äganderätten måste definieras, det måste finnas pålitliga rättsvårdande system – man måste kunna lita på polisen.

– Det handlar om att bygga upp en stat från noll, en stat som alla medborgare kan lita på och som har som främsta uppgift att verka för folket.

Men de ekonomiska förhållandena är svåra, Etiopien är otroligt fattigt och har enorma behov, bara att föda sin befolkning är idag en övermäktig uppgift. En väg som den nya administrationen planerar att genomföra är stora privatiseringar.

En första åtgärd blir sannolikt att öppna telecom-sektorn för utländska företag. Idag sköts allt av det statliga telebolaget på ett sätt som inte är fungerande. Det finns också starka intressen som vill in på den etiopiska marknaden – en jungfrulig marknad med 110 miljoner invånare. Det kommer att ge stora pengar in i statskassan.

Troligen kommer också det vinstgivande flygbolaget Ethiopian Airways att säljas ut. Bolaget är Afrikas största och många spår en stor tillväxt av flygandet i Afrika – trots klimateffekterna.

Men det som bekymrar Getachu mest är den förestående privatiseringen av bankerna:

– Redan för två år sedan lovade, innan han kommit till makten, Abiy att tillåta joint-ventures mellan statliga etiopiska banker och stora utländska bank-och finansbolag. Detta håller på att hända nu, i första ledet går kenyanska banker in i sektorn men det är bara en tidsfråga till de stora internationella bankerna finns här.

– Detta kommer att få stora konsekvenser för de lokala ekonomierna. Storbankernas fokus kommer att vara storstäderna och den centrala ekonomin, småbankerna på landsbygden kommer att dö sotdöden och läggas ned. Små lån till jordbrukare och husägare på landsbygden är inga vinstgivande koncept – det är tveksamt vilka regleringar som kan tvinga internationella banker till detta.

Sedan är det en öppen fråga om hur en ekonomisk utveckling kan se ut i Etiopien. Landets främsta tillgång är dess befolkning, det finns inte naturtillgångar som kan öka exporten ens på kort sikt. Idag är kaffe den viktigaste exportvaran.

Enorma summor har lagts in i stora infrastrukturprojekt, alla betalade med internationella lån. Detta har ökat BNP kraftigt, men många projekt är inte slutförda och har tveksam samhällsnytta.

Getachu menar att Etiopien nu står inför ett viktigt vägval.

– Ska vi välja den indiska vägen att gå från jordbruk till servicenäringar eller den kinesiska som innebär att man går från jordbruk till industri? Jag tror att den enda realistiska metoden är att stödja en industriutbyggnad med subventioner så långt vi kan.

– Det betyder att vi måste också föra över resurser från servicenäringarna till industrin. Kan du tjäna lika mycket på att frilansa som skoputsare eller biltvättare som ett arbete inom industrin så kommer inte folk att söka sig till ett hårt, tidskontrollerat jobb där. Och det största problemet är jordbruket, 80 procent av befolkningen livnär sig på jordbruk, men hur ska vi i framtiden skapa jobb för 70 miljoner unga människor?

Jordbrukspolitiken är en enorm propp i systemet. Etiopien skriker efter en landreform, men ingen vet hur den ska kunna genomföras. Privatiseringar av enskilda småbönders mark leder snarast fram till katastrofer för bönderna som är den i särklass största gruppen i Etiopien. Tidigare försök med folkförflyttningar och kollektivjordbruk har lett till blodbad i landet.

En av de främsta forskarna kring jordbrukets problem i Etiopien är Dessalegn Rahmato. Jag har träffat honom flera gånger tidigare och han har alltid fört fram vikten av bevattning och utveckling av jordbruket, men ingen har lyssnat:

– Den viktigaste infrastrukturinvesteringen vore att föra fram vatten till de jordbrukare som behöver det, säger Dessalegn för tusende gången.

– Det etiopiska jordbruket är enormt vattenkänsligt och så fort ett regn uteblir leder det till brist på föda. Jag kan inte förstå varför man inte satsat på detta, det är inte så att Etiopien lider brist på vatten utan det handlar om att kunna föra vattnet dit det verkligen behövs.

– Nästa steg för att effektivisera jordbruket är betydligt knepigare. Jag tror inte på storskaliga privatiseringar, det skulle störta enorma grupper in i total fattigdom. Jag tror att man måste arbeta med lokala samarbeten, att ställa skördemaskiner till förfogande, att hjälpa till med val av grödor och effektiva planteringar. Men det måste vara erbjudanden, inte påtvingade kollektivjordbruk.

Nu hoppas Dessalegn att den nya administrationen ska lyssna på honom, tidigare har man bara fört fram honom internationellt som forskare, men aldrig gjort vad han förslagit. Men nu har han inbjudits till symposier och projekt i Addis vilket tyder på att han kommer att spela en viktig roll för framtiden.

Addis Abeba våren 2019

Trots alla problem är det helt annorlunda att komma till ett Etiopien med en ny demokratiskt inriktad regering. Det finns optimism som inte fanns tidigare, det finns en vilja till förändring och det finns en demokratisk rörelse, inte minst en kvinnorörelse som inte fanns förut.

Det finns all anledning till optimism, men det största hindret är etniska eliters sätt att försöka föra fram sig själva till maktens grytor. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.