Juan och Esteban, som driver salongen, har ingen frisörutbildning, och ingen avancerad utrustning heller, men de vet precis hur de ska gå till väga för att klippa fram den variant som de unga kunderna visar upp i sina mobiltelefoner där modellerna oftast är fotbollsspelare, reaggetonstjärnor eller youtubers.

Något har hänt på bara ett år. Då, senast jag var här, såg jag inte många med den här typen av extravaganta frisyrer. Nu möter jag dem överallt.

En av många små förändringar som ackumuleras i den stillastående väntan som annars tycks vara det normala tillståndet i Havanna och som föder frågor om det egent­ligen händer något över huvud taget. Men det gör det ju, även om det inte alltid syns så tydligt som i frisyrerna.

Juan och Estebans pyttesalong ligger på Amargura, samma gata i Gamla Havanna där jag bor, hemma hos min gamle vän Raul.

Raul påstår att namnet Amargura, som betyder bitterhet, kommer av att det var på den här gatan som slavarna fördes från hamnen till marknaden för att säljas. Nu heter marknaden Plaza del Cristo och är, eftersom här finns en wifi-antenn, en samlingsplats för internetsurfare och facetimeanvändare i alla åldrar som betalar två dollar för en timmes uppkoppling.

I min morgonrutin ingår också någon timme här. Medan jag bläddrar igenom den latinamerikanska pressens webbsidor glider en jämn ström av 3-hjuliga cykeltaxis förbi med chaufförer som alla ser ut som något helt annat. Här finns ingen estetisk logik. Inte heller i arkitekturen; en bubblande eklektisk mångfald med tusen detaljer som speglar storvulna förrevolutionära arkitektdrömmar och fantasifulla byggherrar, idag på gränsen mellan totalt förfall och heroiska räddningsaktioner.

När jag, i en paus i mitt digitala tidningsläsande, låter blicken svepa över de tre byggnaderna framför mig på norra sidan av torget, där sopcontainarna står, känns det som inledningen på en riskabel resa in i det okända, i både tid och rum. Jag tänker på huset mitt emot Rauls. För bara några år sedan rymde det en klandestin tuppfäktningsarena. Förspikade fönster, övergivna rum, trasiga trappor. Längst in en uppgrävd patio med en presenning som tak och dussintals upprörda män, som drack stulen Bucanero-öl och satsade pengar på någon av de två tupparna som gjorde allt för att hacka ihjäl varandra. Det var både chockerande och surrealistiskt, men framför allt var jag rädd att polisen skulle komma. Oljudet härinne måste ju höras ut till gatan. Men inget hände och till slut kändes den märkliga föreställningen som en slags begravningsceremoni för det förfallna 1800-talshuset där det hela utspelades.

Men idag har tuppfäktningsarenan flyttats till Regla på andra sidan hamnbukten och 1800-talshuset mitt emot Rauls har förvandlats till ett ganska elegant hostal (ett slags spanskt B&B) med ett halvdussin rum och tak­terrass.

Restaureringen var möjlig tack vare att släktingar i USA, de som tidigare fördömdes som ”gusanos/maskar”, och Ana, den enda arvtagaren som var kvar på Kuba, gick samman, både för att legalisera arvet och investera nödvändigt kapital.

Det är Anas make Roberto, som tidigare var kapten i armén, som sköter hostalet. Roberto som brukade vara disciplinerad och principiellt misstänksam mot alla främlingar, är numera en välkomnande, leende värd beredd att göra allt för att hans gäster ska känna sig hemma.

När han drabbas av vattenbrist, ett frekvent problem i kvarteret, signalerar han från takterrassen med en speciell liten flagga till Raul. En av de uppgifter Raul har gett sig själv är nämligen att alltid ha vatten. Han tar bland annat till vara på allt spillvatten från den luftkonditionering han nyligen kunde installera, tack vare hjälpen av en fransk kvinna (som blir allt mer mystisk ju mer han berättar om henne).

Raul är den ende i kvarteret som har luftkonditionering. Han är också den ende som har en ordentlig vattentank. Tanken har han byggt under köksgolvet och den är direkt kopplad till den vattenledning som går under Amargura och där vattnet brukar rinna någon timme varannan dag. Rauls vattentank är naturligtvis olaglig, men den har gjort honom till en beundrad person i kvarteret och han kan räkna med många gentjänster för sitt vatten.

Robertos gentjänst brukar vara att be Raul, som bland allt annat också är amatörkock, att då och då fixa en typisk kubansk måltid för hostalets gäster. En välkommen extrainkomst för Raul, framför allt som den betalas i CUC, den kubanska turistvalutan med samma värde som en USA-dollar. Det han behöver till måltiderna fixar han via sin hustru Yalindas föräldrar som har en liten gård i närheten av Güines där de föder upp grisar, själva ryggraden i en ”typisk” kubansk måltid. Skulle de inte ha några slaktfärdiga grisar finns det andra i Gamla Havanna som föder upp grisar.

När Fidel Castro i samband med påven Johannes Paulus besök gav tummen upp till kubanerna att på nytt fira jul, gav han också tillstånd att föda upp en egen julgris. Runt om i Havanna fylldes badrum, patios och balkonger med grymtande grisar. Det var vanligt att se folk promenera med sina grisar på gatan. Men myndigheterna ansåg att det var ohygieniskt och att grymtandet var störande, så efter ett tag förbjöds grisarna.

Men fröet var redan sått och grisuppfödningen fortsätter, om än med borttagna stämband.

Det vanligaste ordet i kubanernas vokabulär är ”resolver”. Det betyder lösa problem, alla slags problem. Fråga en kuban vilka planer han har för dagen och svaret är nästan alltid: ”Resolver”. Och i processen att lösa problem är de ömsesidiga tjänsterna en avgörande ingrediens. Det är också kittet i den sammansatta sociala väv som fötts ur behovet att ”resolver”.

Rauls olika smeknamn antyder att han inte har någon statisk plats i den sociala väven, utan att han rör sig lite som en spindel som ständigt utvidgar sitt habitat. Att han kallas Vattenmannen är självklart. Men han kallas också Kocken, Bonden och Harry Belafontes kusin. Det sista kommer av att han, även om han har lagt ut på senare år, är förbluffande lik Harry Belafonte och gärna sjunger på kvarterets födelsedagsfester. Jag har också hört folk kalla honom Revolutionärens son, Santeron från Matanzas och en gång viskade en grannkvinna med ett förtjust tonfall Latinlover, med ”r:et” uttalat som ”l” så att det blev ­Latinlovel. Det fick mig att misstänka att Rauls förhållande till den franska kvinnan, hon som betalat hans luftkonditionering, kanske inte enbart hade att göra med att han hjälpt henne med kontakterna till en allergispecialist på sjukhuset där han jobbar.

Raul kallas också Bögarnas vän. Och det är kvarterets mest kända bög, Lazaro, som bor ett par gator nedåt hamnen och som alltid berättar den tragiska historien då han utsattes för ett rån av någon han älskade, men som visade sig vara en fejk, som får mig att inse att ­stillaståendet är en chimär. Att det händer saker inom den informella världen märker jag hela tiden. Men Lazaro får mig att upptäcka att det också händer saker inom den officiella världen. Det är när han utropar ”det här kommer att förändra mitt liv” när han kommer med sin dunk för att hämta vatten och viftar med en tabloidtidning.

Tabloidtidningen visar sig innehålla det förslag till en ny konstitution som regeringen publicerat och inbjudit befolkningen att diskutera. Diskussionen pågår för fullt. Över en miljon tabloidtidningar har sålts, det har hållits omkring 100 000 diskussionsmöten på arbetsplatser och i kvarter – en del mest som formaliteter, men också många riktiga diskussioner. Regimkritiska webbtidningar och bloggar är också fulla av debattartiklar. Också kubaner utomlands har inbjudits att delta. Diskussionen ska pågå till mitten av november, då behandlingen av alla ändringsförslag inleds. Det hela ska, är det meningen, leda till ett nytt, korrigerat förslag, som i början av nästa år ska ut på folkomröstning.

Lazaros entusiasm har att göra med att i den nya konstitutionen definieras äktenskap som en union mellan två vuxna, oavsett kön.

– Det är klart att det är bra, säger Raul medan han fyller Lazaros vattendunk.

– Men, säger han när Lazaro gått, det är knappast den förändringen som det här landet mest behöver.

Raul menar att så länge kommunistpartiet definieras som samhällets och statens styrande kraft av konstitutionen så spelar det ingen roll att den samtidigt erkänner samkönade äktenskap, beskriver privat företagsamhet som en viktig del i den kubanska ekonomin eller att den inrättar en premiärministerpost som kan bidra till att decentralisera makten eller ens att målsättningen att skapa en kommunistisk stat har strukits.

En del kritiker menar till och med att förslaget till ny konstitution i ett slag gör slut på alla förväntningar på en ”övergång” och konstaterar lite sarkastiskt att med den här konstitutionen kan vi inte ens vänta oss en övergång till kommunismen.

”Övergång” har annars varit det näst mest frekventa ordet på Kuba de senaste åren, efter ”resolver”.

Roberto, han med hostalet, menar ändå att förslaget till ny konstitution är ett försök att formalisera en slags övergång, men inte till ett nytt samhällssystem, utan till det samhälle Kuba har blivit, utan myndigheternas medverkan. Helt enkelt ett sätt att formalisera det informella samhället som vuxit fram på Kuba och som gör att det fungerar.

En äldre man som sitter bredvid mig på stenbänken på Plaza del Cristo en morgon, och som jag har pratat lite med ett par gånger tidigare, nickar mot tabloiden med förslaget till ny konstitution som ligger bredvid mig på stenbänken och säger med knastrig röst:

– Det gäller att övertyga befolkningen om att socialismen är överlägsen kapitalismen.

Han är själv en gammal revolutionär, medlem i partiet, slogs i sierran.

– Den nya grundlagen, fortsätter han, beskriver den kubanska socialismens uppgift som att skapa ett hållbart välstånd för alla. Inte de ojämlikheter som finns i kapitalismen. Och det är bra.

Så tystnar han, betraktar de förfallna husen framför oss, cykeltaxin som rasslar fram på den trasiga gatan, den gamla kvinnan som rotar i en sopcontainer, den trötta kön framför bodegan där det idag bara finns ananaskonserver och tonfisk, tjejen intill som facetimar med en syster i New York och ber att hon ska skicka mediciner och pengar, den unga vackra kvinnan hand i hand med en 60-årig turist i skotskrutiga shorts och till höger, just i gathörnet; baren som ägs av en svensk och där turisterna flockas och där flera av kunderna vid Juans och Estebans frisörsalong vill jobba eftersom det sägs att dricksen ­brukar vara ovanligt bra.

– Det blir inte lätt, mumlar den äldre mannen. Alls inte lätt.

Han reser sig upp för att gå. Men så stannar han till och vänder sig om med ett lite mystiskt leende:

– Men det är bra, säger han stillsamt nickande. Det är bra att de gjort det här förslaget för det har fått oss att börja tänka och diskutera. Jag kan faktiskt inte minnas att vi någonsin tidigare diskuterat så mycket om vilket slags samhälle vi vill ha. Lite sent visserligen, men kanske kan vi äntligen komma fram till vilken slags socialism vi egentligen vill ha.

Och med ett överraskande förtroendefullt skratt, som vore vi gamla vänner:

– För det är ju knappast den här.

När jag kommer förbi Juans och Estebans frisörsalong på kvällen pågår fest både inne i den lilla salongen och ute på gatan. Juan fyller år. Esteban spelar bongotrummor och kunderna dansar. Men det är något annat också. De skrattar lite väl högljutt, på gränsen till hysteriskt och jag får för mig att de rökt gräs.

– Såg du inte Diaz-Canel? säger en av kunderna när jag undrar över den uppskruvade glädjen.

Han börjar intensivt leta i mobiltelefonen. Så visar han. En skakig mobiltelefonfilm där Kubas nye president Miguel Diaz-Canel, bröderna Castros efterföljare, dansar salsa. Glatt, rytmiskt, på gränsen till vildsint.

– Den fanns i ”el paquete”, förklarar han som visar mig, en ung man kortklippt på sidorna och med en enorm och luftig våg på hjässan.

”El paquete” är ett centralt fenomen i dagens Kuba. En omfattande samling piratkopierade program av alla slag från spansktalande TV-stationer i USA, Spanien och Latinamerika, men också kubanska bloggar, webbtidningar och försäljningsplattformar. ”El paquete” är som internet, utan att vara uppkopplad. Ett nytt ”el paquete” kommer varje vecka och kostar inte mycket, ens med kubanska mått. Man går med sitt USB-minne till någon av de tusentals distributionsplatser som finns runtom på Kuba, alltid i enskilda hem, där man kan köpa allt eller bara vissa delar. Det sägs vara ett av de största privata företagen på Kuba. Många misstänker att regeringen är inblandad på det ena eller andra sättet. Omöjligt att veta, men den stora nyheten nu är en kubansk president som dansar salsa. Det borde, med tanke på hur kubanerna är, inte vara någon nyhet. Men efter Fidel och Raul Castro är det en sensation. Ingen har någonsin sett Fidel eller Raul Castro dansa. Snarare tvärtom …

Fidel Castro såg sig gärna som en profet. Och Raul var hans bror, beskyddare och kronprins. Men Miguel Diaz-Canel verkar vara en helt vanlig kuban. När han senare besökte New York i samband med FN:s generalförsamling, dansade han också salsa och spelade dessutom bongotrummor på en tillställning där det till på köpet fanns gott om exilkubaner som var kända regimkritiker.

Så… jag kan förstå den lite hysteriska glädjen vid frisörsalongen.

Men vare sig Raul, min värd, eller Roberto, han med hostalet, är särskilt imponerade av Miguel Diaz-Canel. De menar att apparaten är så självgående att den inte längre behöver en karismatisk ledare. Och de hänvisar till uttalanden där Diaz-Canel hotar att stänga ner kritiska webbtidningar och till och med ”el paquete” för att visa att han inte representerar någon demokratisk öppning, som många gärna hävdar.

– Det är väl bra att hela den här diskussionen förs, säger Roberto, men det kommer förmodligen att stanna vid en massa ord utan betydelse.

– Jag tror, säger han, att det är skräcken för att någon ska bli rik som är det största hindret för en förändring.

I förslaget till ny konstitution står att privat företagsamhet, liksom utländska investeringar, utgör viktiga delar av den kubanska ekonomin. Men samtidigt rymmer förslaget skrivningar som förbjuder all slags kapitalackumulation.

Det är en punkt som diskuteras i många bloggar, inte minst av kubanska akademiker.

Över huvud taget har det skett en påtaglig vitalisering av debatten både inom akademiska kretsar och mer eller mindre kritiska bloggar och webbtidningar. Och även om det är ganska få som läser dem så spiller diskussionen över till diskussionsmöten i bostadskvarter och på arbetsplatser.

Det har i sin tur väckt en diskussion om hur det egentligen ser ut på Kuba: Hur många är rika? Vilka är de? Hur många är fattiga? Vilka är de? Varför har det blivit så? Enkla grundläggande frågor som i decennier gömts under lager av ideologisk retorik, bryter plötsligt fram. Kanske inte vad myndigheterna väntade, och de svar som hittills formulerats är heller inte särskilt uppmuntrande eftersom de rika är så få och de fattiga så många. Å andra sidan – vill man ändra något måste man veta hur det man vill ändra ser ut.

Raul, som trots alla sina smeknamn, mest är känd som bara Raul, berättar att på Aliance Francaise, där han läser franska en kväll i veckan, hade det senaste gången han var där förts en livlig debatt om de ”goda” rika och de ”dåliga” rika. De ”goda” var de som tjänat sina pengar som musiker, artister och idrottsmän. De ”dåliga” var de som blivit rika tack vare egna företag med anställda.

Både han och Roberto bryter ut i gapskratt.

– Där har du oss i ett nötskal, frustar Raul.

– Fångade i falska fällor.

Utanför på Amargura har flickan i grannhuset ritat upp hopprutor på gatan och börjat hoppa, precis som jag gjorde när jag var i hennes ålder. Den förste som kommer och hoppar med henne är Juan, från frisörsalongen, som har färgat håret illrött. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.