Ny migrationspakt – samma problem

När någonting drar ut på tiden kan det vara av flera skäl. Ibland: strävan efter perfektion. Oftare: problem. I fråga om EU och migrationspolitiken går det att konstatera att det är det senare. Nu närmar sig medlemsländerna en uppgörelse – något som har hyllats av flera som en enorm seger. Men den som detaljstuderar innehållet kan ganska enkelt se att det som hyllas är att det blir en uppgörelse, inte nödvändigtvis vad den innehåller.

När många asylsökande kom till EU under 2015 synliggjordes problem med EU:s gemensamma asylpolitik, CEAS. Dublinförordningen, den mest välkända delen, som säger att en asylsökande ska stanna i det första ankomstlandet blev problematisk – eftersom det per automatik alltid är länderna med externa gränser, ofta söderut, som är det första ankomstlandet. Därför har mycket krut lagts på att försöka få till olika omfördelningsmekanismer, så att EU:s medlemsländer ska dela på ansvaret. Men detta har visat sig vara mycket svårt att få till. De senaste sju-åtta åren har flera försök gjorts, bland annat för att hjälpas åt med flyktingar som räddats i Medelhavet.