Reportage.

2021-05-20 16:50
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
  • Foto: Kamal X
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Nu växer rörelsen som vill avskaffa polisen och fängelserna

Ett år efter att George Floyd dödades av polis växer rörelsen för att avskaffa polisen, övervakningsstaten – och varenda fängelse. Bara så, menar dagens abolitionister, kan USA:s svarta bli fria på riktigt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I rättegången mot polismannen Derek Chauvin fastställdes att han hade sitt knä mot George Floyds nacke i nio minuter och 29 sekunder. Under de första fyra minuterna och 45 sekunderna ropade George Floyd efter hjälp. ”Jag kan inte andas,” sa han. Därefter skakades kroppen av anfall i 53 sekunder. Till sist låg han orörlig, i 3 minuter och 51 sekunder, innan Derek Chauvin tog bort sitt knä.

Att händelsen filmades och spreds välte locket av en vrede som kokat länge, kanske särskilt sedan 2014 då den amerikanska Black Lives Matter-rörelsen tog fart efter två uppmärksammade dödsfall orsakade av polisen. Tre dagar efter George Floyds död sattes ett polishus i Minneapolis i brand. Polisbilar över USA vältes eller brändes upp, fönster krossades, affärer plundrades och fler byggnader sattes i brand under de kommande veckorna. Någonstans mellan 15 och 26 miljoner människor beräknas ha demonstrerat över hela landet under slutet av maj och juni. Historikern Noam Chomsky är en av dem som menar att förra sommarens folkliga resning saknar motstycke i USA. Massprotesterna under toppen av Martin Luther Kings popularitet ”kommer inte ens nära,” säger han till nättidningen Truthout. Och det anmärkningsvärda handlade inte bara om antalet på gatorna. ”Det var en känsla av målmedveten solidaritet mellan svarta och vita människor som demonstrerade tillsammans. De var icke-våldsliga för det mesta, och det fanns ett enormt stöd från allmänheten, där två tredjedelar stödde protesterna. Det finns inget som kommer i närheten av det i USA:s historia.”

När Derek Chauvin den 20 april förklarades skyldig till George Floyds död, för vilket han kan få över tio års fängelse (det fastställs i sommar), jublade många. Experter, politiker och polischefer menade att nu hade rättvisa skipats, ansvar utkrävts, och nu kan vi gå vidare. Men en del av dem som demonstrerat mot polisvåldet fann inget att fira. De påpekade att människor dödades i polisingripanden i samma takt under rättegången mot Chauvin som under vilket år som helst – omkring tre om dagen. De påminde om att svarta löper tre gånger större risk att dödas av polis än vita. De menar att domen mot Chauvin varken innebär rättvisa eller förändring.

Dessa människor fortsätter istället att driva krav på att avfinansiera (defund) polisen, och att avskaffa (abolish) polisen. Dessa krav, som ofta var i centrum under förra sommarens protester, var nya för de flesta. Men inte för abolitionisterna, som har kämpat för sådana paroller i decennier.

De gamla abolitionisterna stred för slaveriets avskaffande. De nya säger att de inte ger sig förrän varenda bur är borta. På 1960-talet, då det var tätt bland upproren på USA:s anstalter, uttrycktes sådana tankar både i den amerikanska offentligheten och bland interner på landets fängelser. Men dessa idéer tynade medan fängelsepopulationen exploderade. Från 1971 till 2011 ökade antalet amerikaner i fängelse med 800 procent. Idag sitter närmare en av hundra vuxna inspärrade. Medan svarta personer beräknas representera 13 procent av befolkningen utgör de 30 procent av de gripna, 42 procent av de som dömts till dödsstraff och 56 procent av de som har livstids fängelse. För dagens abolitionister är detta ett exempel på hur fängelset är slaveriets förlängda arm

När slaveriet avskaffades i USA på 1860-talet var svarta amerikaner befriade, men inte fria. De ägde ingen mark, och fick ofta arbeta kvar på sina gamla slavgårdar. Samtidigt gavs land gratis till vita människor för att påskynda bosättningarna västerut i USA. En fjärdedel, eller mer, av all förmögenhet som vita familjer sitter på idag, kan spåras till dessa landreformer på 1800-talet. Det skulle dröja nästan hundra år innan en svart man kunde ta ett jobb som gjorde att han hade råd att köpa ett hus, men på många håll var det fortfarande inte möjligt att äga ett hus. Parallellt med denna ekonomiska ojämlikhet fylldes fängelser med främst svarta, fångade av en polisstyrka vars historia är att den växte fram i södern i USA med det främsta syftet att fånga slavar.

Mot den bakgrunden måste fängelser, polis och övervakningsstaten avskaffas, om svarta människor ska bli helt fria människor. Det är den moderna abolitionismens grundval.

I slutet av 1990-talet såddes fröna till dagens abolitionistiska rörelsen när bland andra Angela Davis startade nätverket Critical Resistance. När de började agitera för sitt mål ”kollade folk på oss som om det var science fiction”, berättade Rachel Herzing när jag träffade henne 2013, då hon arbetade med Critical Resistance. För åtta år sen var rörelsens kanske största framgång att begreppet ”det fängelseindustriella komplexet” hade blivit vida känt i USA som ett sätt att beskriva hur privata storfängelseföretag, politiker och offentliga verksamheter blivit ett självförstärkande ”komplex” som lever på interner, och som skapat världens största fängelsebefolkning.

Genom att delta i vardagliga kamper över landet – som att stoppa utbyggnader av fängelser – och ett envist och principfast opinionsarbete fortsatte Critical Resistance och andra abolitionister att så frön, år efter år. Förra sommarens massdemonstrationer innebar att fröna slog ut i full blom. De etablerade mediehusen i USA fick plötsligt förhålla sig till en ny verklighet. Från USA:s mest sedda morgon-teve (Good Morning America), till världens största kvinnomagasin (Good Housekeeping) och Trumpvänliga Fox News – alla tvingades förklara för allmänheten vad abolitionism var. Information om en ”polisfri framtid” som den abolitionistiska gruppen MPD150 i Minneapolis arbetat med i åratal inom små aktivistnätverk spreds nu som en löpeld på sociala medier över landet. MPD150 fick på några veckor in så många miljoner dollar i donationer att de bestämde sig för att stänga av donationsknappen. Pengarna de hade fått fördelade de till verksamheter som främjade svartas rättigheter samt fattiga och svarta människors akuta behov av hjälp under pandemin.

Mariame Kaba, en av den abolitionistiska rörelsens frontfigurer, som hellre arbetar med lokala initiativ än skriver, övertalades att publicera en bok för Haymarket (”We Do This ’Til We Free Us – Abolitionist Organizing and Transformative Justice”), som kom ut tidigare i år. Tiden var rätt. Den gick upp på New York Times bästsäljarlista och över landet organiseras nu studiecirklar kring boken och abolitionistisk organisering. Intresset för att föreställa sig en framtid utan poliser är nu så utbrett att studiecirklar nischas, exempelvis för ”amerikanska feminister med asiatiskt ursprung”.

Den ökande populariteten kommer med nya utmaningar, skriver Mariame Kaba och Rachel Herzing i ”We Do This ’Til We Free Us”. När R. Kelly, som är häktad och åtalad för flera våldtäkter och övergrepp under två decennier, har diskuterats det senaste året har personer uttryckt saker som ”Jag är fängelseabolitionist men jag är glad att R. Kelly är i fängelse”. Eller ”Jag älskar abolitionism, men skicka honom i fängelse”. Kaba och Herzing är glada över att fler kallar sig abolitionister och söker sig till rörelsen men känner att de behöver förklara grunderna: ”Låt oss vara tydliga: att argumentera för att någon ska fängslas är inte abolitionistiskt. Inte heller att missta känslomässig upprättelse för rättvisa. […] Att stå för abolitionistiska principer är oförenligt med idén att inlåsning är en rättvis eller lämplig lösning för människor som skadar andra människor – någonsin.”

Kaba, Herzing, och andra abolitionister som är drivande i rörelsen menar alltså allvar när de säger att de kämpar för det totala avskaffandet av polisen, fängelser och övervakning. De jobbar inte för reformer som syftar till att göra fängelset eller polisen mer ”humant” eftersom de menar att varje reform gör att de straffande och skadliga institutionerna bibehålls eller förstärks. Rättssystemet har bevisligen inte gjort oss säkrare mot sexuellt våld, menar de. Och när en sällsynt fällande dom kommer mot en person som begått våldtäkt eller en polis som dödat en människa så innebär det inte på något sätt att den dömde tagit ansvar för sina handlingar. Tvärtom uppmuntrar det nuvarande rättssystemet människor att inte erkänna vad de gjort, än mindre ta ansvar för den skada de orsakat.

Så vad ska vi  göra istället? Det är en fråga som ställs både till och av abolitionister. Det finns en flora av försök till att jobba på ett abolitionistiskt sätt, som ofta går under namnet ”transformative justice”, omvandlande rättvisa. Ett exempel är en organisation som jobbar för att eliminera sexuella övergrepp mot barn inom fem generationer, med strategier som utgår från personer som upplevt sådana övergrepp. Ett annat är att boende i ett kvarter hittar vägar att lösa problem själva istället för att ringa polisen. Även om sådana experiment och organisationer ökar är de inte på något sätt en seriös motkraft till det amerikanska rättssystemet, den stora mängden poliser och världens största fängelsesystem.

Men under det senaste året har den abolitionistiska rörelsen lyckats öppna upp mängder av människors sätt att tänka. Idag ställer sig många amerikaner frågor som: Hur skulle en värld utan poliser och fängelser kunna se ut? Vad behöver vi göra för att nå dit? Svaren på de frågorna handlar enligt Mariame Kaba om att experimentera fram mellanmänskliga sätt att minimera den skada som människor orsakar varandra, och att ansvarsfullt ta hand om situationer där det ändå sker. Men det handlar också om att skapa en värld ”där vi har allting vi behöver: mat, husrum, utbildning, god hälsa, härlighet, rent vatten och fler saker som är grundläggande för vår personliga och gemensamma säkerhet.” Fördelen med den monumentala utmaningen, menar Mariame Kaba, är att det går att börja arbetet nästan var som helst, där du är. Prata med dina grannar. Ta kontakt med andra som redan arbetar för förändring. Experimentera.

Och nu sprider sig olika typer av abolitionistiskt färgat arbete i USA. I flera städer kampanjar människor för att den lokala polisbudgeten ska minskas drastiskt och att resurserna istället omfördelas till de med störst behov. Nya fängelsebyggen stoppas. ”Cops off Campus” är en växande rörelse som vill få bort den särskilda högskolepolis som finns på tre av fyra lärosäten i USA, och som kraftigt växt i styrka under de senaste decennierna. Under rubriken ”Abolition May” genomförs aktioner hela månaden som planeras kulminera den 25 maj, på dagen ett år efter att George Floyd tog sitt sista andetag. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Relaterade artiklar