Hon blev i december 2013 vald till Seattles fullmäktige genom att besegra en demokrat som suttit som ledamot i nästan två decennier. Men vad kan en enda socialistisk politiker åstadkomma? Kshama Sawant har gjort det mesta av förtroendet. På bara ett år har hon hunnit få staden att höja minimilönen från motsvarande 80 kronor/timme till 130 kronor. Beslutet gäller från 1 april. Initiativet välkomnas av president Barack Obama, medan näringslivet – bland andra McDonald’s – lämnat in en stämning mot Seattle. Dessutom har Sawant stoppat en chockhöjning av hyrorna i Seattle, samt fått igenom ett bidrag på 850 000 kronor till ett tältläger som hemlösa upprättat.
– Inom sex månader hade vi fått igenom en lagstiftning om kraftigt höjd minimilön. Tre miljarder dollar (26 miljarder kronor) kommer att gå från ägarna till de som jobbar. Det är svårt att komma på någon lika stor seger som vunnits på så kort tid, säger Sawant.
Sawant lämnade för snart tio år sedan Indien för Seattle på den amerikanska västkusten. I sin nya hemstad slogs hon av misären och klassklyftorna. Hon bestämde sig för att läsa nationalekonomi. 2008 hamnade hon på en konferens där hon hörde en socialist tala och då trillade polletten ner. Hon lyckades inte bli vald till delstaten Washingtons representanthus 2012, men året därpå lyckades hon bli vald till fullmäktige i Seattle.
Ett resultat som uppmärksammades inte bara av amerikanska utan även av internationella medier. Trots allt är hon Seattles första folkvalda socialist sedan 1916.
Hur kunde en socialist vinna ett val i USA? Var kom det här ifrån?
– Det har skett massiva förändringar i USA under de senaste decennierna. Om man tittar på levnadsstandarden för vanliga arbetare runtom i hela landet. Storbankerna fortsätter att dra in rekordvinster och -bonusar trots räddningspaket, och trots att det var just bankerna som orsakade den här krisen. Samtidigt har vanliga arbetare vräkts från sina hem och de förlorar sina jobb. Den ekonomiska återhämtningen som vi nu börjar se är en glädjelös sådan. Och de unga! De kliver in i en arbetsmarknad som mest består av låglönejobb, samtidigt som de dragit på sig hundratusentals kronor i studielån som de betalar extremt höga räntor på. Så en kombination av allt detta har genererat starkt tvivel gällande det amerikanska samhället. Occupyrörelsen var ett uttryck för detta. Folk ifrågasätter orättvisan. Om man tittar på nationella opinionsmätningar idag, så är folk i åldern 18–29 år öppna för socialism och kritiska till kapitalet.
Du nämner Occupy. Hur påverkade den rörelsen dina chanser i valet?
– Occupy Seattle var väldigt viktigt för min organisation Socialist alternative, som för övrigt har grenar över hela USA. Under Occupy lade vi verkligen grunden för vår kampanj. Det var den första rörelsen som lockade ut massor av unga, som dittills varit politiskt oengagerade, men som började diskutera det amerikanska systemet. Samtidigt ställdes mer basala frågor: Fungerar kapitalismen överhuvudtaget? Vad har vi att se fram emot? Allt detta låg i centrum för det Socialist alternative jobbade med. Senare, när Occupy klingade av, blev budskapet: ”Occupy är slut, nu är det presidentval, dags att bita ihop och fokusera på att se till att Obama vinner.” Men vi såg att fastän de flesta kommer att rösta på Obama igen, på grund av bristfälliga alternativ, så kvarstår alla dessa frågor. Och det blev ett perfekt ögonblick för oss att visa upp ett verkligt alternativ till tvåpartisystemet. Hur ser en genuin arbetarkampanj och -kandidat ut? Hur slåss man för ungdomar, för arbetarklassen, för social rättvisa? Vi visade på det under våra kampanjer, både 2012 och 2013.
Tror du att du kunde ha vunnit någon annanstans i USA än i just Seattle?
– Det vore löjligt att låtsas som att det inte råder stora skillnader mellan olika delar av USA. Seattle är mer vänsterorienterat. Seattle har till exempel gått i bräschen för samkönade äktenskap. Men det går vissa röda trådar genom hela USA, som att arbetande människor står långt till vänster om de politiska alternativ som vanligen erbjuds i valen. De flesta amerikaner vill ha arbete, hälsovård, förskolor och trygga bostadsområden. Vår kampanj väckte en dold ilska. Vi körde en vågad kampanj som grundade sig på att höja minimilönen. Ingen annan politiker i Seattle hade ens tagit i frågan. Vi fick en kraftig respons från medborgarna, facken anslöt sig och vår styrka höjdes till kokpunkten. Politikerna såg sig tvungna att uttala sig i frågan, även om de egentligen representerar bolagen och inte folket. Till och med borgmästarkandidaten uttryckte sitt stöd för 130 kronor/timme under slutspurten men det var enbart tack vare den rörelse som vi lyckades bygga upp.
Det hör inte direkt till vanligheterna att socialister blir valda i USA.
– Det är ett spännande ögonblick i den amerikanska historien som vi nu upplever. De som är födda på 80- och 90-talen växte inte upp under kalla krigets skuggor. Så de är inte fullt så indoktrinerade angående den ”ondskefulla socialismen”. Faktum är att de inte är så sålda på kapitalism, för de får inte ut så mycket av den. Många kämpar med låga löner och höga hyror. De har gjort allt rätt, de har pluggat och fått bra betyg, men ändå kommer de snuvas på den medelklasstandard som deras föräldrar åtnjutit. De vet om det här, och därför ifrågasätter de kapitalismen. Så när jag säger öppet att jag är socialist så ogillas det av etablissemanget, men de människor som är vår målgrupp blir tvärtom nyfikna på den enda kandidaten som förespråkade 130 kronor/timme och som lovade att bara ta ut en vanlig årslön på 340 000 kronor och donera resten, 666 000 kronor, till en solidaritetsfond, varifrån vi nu bidrar till andra rättvisekampanjer, speciellt för arbetare och icke-vita.
Det finns en grupp hätska högertyckare i USA. Har de inte ansträngt sig för att beskriva dig som en samhällsfara?
– Jo, definitivt, men det har inte varit extremhögern utan Demokraternas och näringslivets etablissemang som försökt att isolera mig. Det började under min kampanj, då det pratades om mitt privatliv och mitt civilstånd. Men det fick faktiskt motsatt effekt. Folk upplevde attackerna som sexistiska. Vår respons var att vi inte tror på idén att svärta ned motståndare, vi ser det som ett försök att avleda väljarna och skapa politisk apati. Jag vill hellre prata politik.
Nu debatterar USA både miljöfrågor, som fracking, och polisers våld mot svarta medborgare, som i Ferguson. Deltar du själv på något sätt?
– Utan tvekan! Ett exempel jag kan nämna är kampanjen Black lives matter som började i Ferguson med dessa modiga aktivister. I Seattle har den rörelsen vuxit fort hos svarta och andra icke-vita medborgare, och vi har stått i förgrunden och visat vår solidaritet. I King County, länet där Seattle ligger, har en annan konflikt blossat upp för att man vill lägga 1,8 miljarder kronor på ett nytt ungdomsfängelse. Detta har väckt starka reaktioner, unga människor vill hellre investera i skolor och motverka fattigdom och ojämlikheter. Att jag är den enda i stadsfullmäktige som stått med dem och röstat emot det här förslaget är ett konkret exempel på hur min position kan utnyttjas för att stötta alla möjliga jämlikhetsrörelser.
Naomi Klein skriver i sin senaste bok att kapitalismen måste avskaffas. Vad tycker du?
– Om man gör en logisk analys på hur kapitalism fungerar och fortsättningsvis frågar sig: Är det möjligt att eliminera fattigdom och upprätta en hygglig levnadsstandard för alla människor samtidigt som man värnar om miljön i ett kapitalistiskt system? Svaret är nej. För det är inte syftet med kapitalism. Dess mål är att maximera avkastningen för de som äger planetens resurser. Trots att vi nu har enorma förmögenheter och att vi uppnått en oerhörd teknologisk nivå kommer vi inte att kunna undvika vare sig ökade klyftor eller en klimatkatastrof . För hur ska vi kunna övertala de 90 storbolagen som bär ansvaret för den största delen koldioxidutsläpp att ställa om till förnybara källor? Om de hade för avsikt att ställa om, hade de redan gjort det. Så det enda sättet är att vi vanliga medborgare ges en demokratisk rätt till dessa tillgångar. Och den sortens demokratiskt ägande är en omöjlighet i ett kapitalistiskt system.
Här i Europa har Syrizas framgång i grekiska valet fått mycket uppmärksamhet. Vad är din reaktion?
– Vilken fenomenal seger för Syriza! En tydlig signal att det grekiska folket bestämt avvisar den moraliskt bankrutta åtstramningspolitiken och nu krävt ett alternativ. Denna seger bör utgöra ett stridsrop för arbetarklassen i Grekland, och runtom hela Europa, att bygga kraftfulla rörelser med humana och sunda sätt att organisera våra samhällen på, snarare än åtstramning.
