I Temuco håller den fängslade mapucheledaren Celestino Cordova på att dö efter 100 dagars hungerstrejk i fängelset. Något som i sin tur, trots pandemin, har lett till en våg av demonstrationer. Och i parlamentet är de direktsända debatterna så intensiva att de nästan är svåra att hänga med i.
På många håll i Latinamerika har pandemin stärkt auktoritära tendenser och demokratiskt valda presidenter börjar likna diktatorer. Men i Chile har demokratin i stället vitaliserats. Till maktens förtvivlan, eftersom det är mot den som vitaliteten riktas.
Nyligen led president Sebastian Piñera ännu ett förkrossande nederlag när först disputerandekammaren och sedan senaten röstade igenom ett förslag om att pensionssparare ska ha rätt att ta ut tio procent av sitt sparkapital för att klara av de ekonomiska problem som pandemin har orsakat. En del ser det som en dödsstöt mot det privata pensionssystem som ”uppfanns” av presidentens bror José 1980 och som var motorn i den nyliberala revolution som en grupp Milton Friedman-elever, under Pinochets beskydd, drev igenom i Chile. Men även om det nog mest är ett önsketänkande – eller skräckscenario, beroende på var man står – så visar det hur djupt den sociala explosionen som bröt ut den 18 oktober förra året har påverkat politiken i Chile.
Det kaotiska, delvis våldsamma upproret, utan egentligt ledarskap som möttes av brutal repression och som smulade sönder myten om Chile som Latinamerikas fridsamma undantag, blossar då och då upp på nytt i områden där det inte råder karantän.
Men framför allt är det som om upproret har flyttat in i parlamentet. De intensiva debatterna, som skär genom partiblocken, både till höger och vänster, är föraningar om hur diskussionerna inför den folkomröstning om en ny konstitution som ska hållas i oktober, och som är ett direkt resultat av upproret, kommer att bryta sönder traditionella politiska gränser.
Diskussionen om en ny konstitution förs redan på olika onlineplattformar. Den kryddades också nyligen av omfattande gatudemonstrationer som var en reaktion på en domares överslätande hållning under en våldtäktsrättegång som direktsändes på nätet. Överallt, där det inte rådde karantän, gick folk ut på gatan och teatergruppen Las Tesis globala hit ”Det är du som är våldtäktsmannen!” fick på nytt luften att vibrera.
Las Tesis enorma framgång beror på att de lyckats gestalta upprorets själva väsen. Upproret handlade inte om nyliberalismen som modell som många velat få det till. Det handlade om själva hudkänslan av något mer än nyliberalism – av patriarkat, av privilegiesystem, av ojämlikhet inför lagen. Det handlade om rätten att vara som man är och respekteras för vad man är. Det handlade om ursprungsbefolkningens ansestrala rättigheter. Det handlade om ett konsumtionssamhälle med ett katastrofalt överskott av konkursdrabbade konsumenter. Det handlade, inte minst, om rika som bara blir rikare och fattiga som även om de blir mindre fattiga stångar sig blodiga så snart de försöker ta sig förbi murarna som omgärdar elitens värld där Sebastian Piñera och hans krets håller till.
Antitesen till Las Tesis var när Piñera, samtidigt som hela Santiago befann sig i karantän, lät fotografera sig på plaza Baquedano, det vill säga den plats som var upprorets centrum och som demonstranterna döpt till plaza de Dignidad. Bilden av den ensamme Piñera på en öde och rentvättad plaza Baquedano/Dignidad var en genial, om än ofrivillig, gestaltning av det monumentala avstånd som råder mellan den chilenske presidenten och folket i gemen.
Men någon diktatur är inte Chile. Och vitaliteten motsvaras inte av framväxten av nya uppfriskande ledarskap. Åtminstone inte ännu. Men folkomröstningen i oktober och diskussionen om en ny konstitution kan bli den mylla ur vilken det kan växa nya politiska ledarskap som behövs för att det ur den nya vitaliteten också ska födas konkreta förslag om hur protesterna ska förvandlas till verkliga lösningar.
Hur få blicken att vändas framåt, och inte bakåt.
Något är på gång.
Det märkte jag under min illegala promenad med hunden häromkvällen. En granne från andra sidan gatan var också ute och vallade sin boxer. Vi har bara pratats vid någon enstaka gång och då blev vi osams när vi kom in på politiska ämnen. Men nu vinkade vi glatt åt varandra, som skepp som möts på ett ödsligt hav. Och jag blev ordentligt häpen när han genom sitt svarta munskydd ropade:
– Vet du, jag börjar faktiskt gilla de där Las Tesis. Tacka din fru för att hon satte upp högtalarna i fönstret. Hon tvingade mig att lyssna. Det har jag aldrig brytt mig om tidigare.
Man ska inte dra för snabba slutsatser.
Men kanske ändå ett tecken i tiden.
