Motståndets försvarslinje i Belarus

Konstgräs, dammiga säten och en lång kö framför korvstället i halvlek: så ser friheten ut i Minsk idag. Åtminstone när FC Krumkatji spelar på hemmaplan, det vill säga på den slitna Alimpijski-stadion i Belarus huvudstad. Här struntar fotbollsspelarna i att sjunga den officiella nationalsången och läktarna är det enda stället i stan där det fortfarande skanderas slagord mot Lukasjenko-regimen. FC Krumkatji är ett unikt fall i det belarusiska idrottslandskapet. Den lilla klubben är helt privat, och är därför inte beroende av den nationella fotbollsförbundet och dess bidrag.

Skillnaden är stor mot FK Dinamo Minsk och dess hemmaarena Dinamostadion. Här hörs inga protestsånger, 23 000 (fräscha) platser gapar nästan tomma, publiken bojkottar matcherna. I början av pandemin åtnjöt fotbollsklubben något slags internationella glansdagar. Den belarusiska ”toppligan” var nämligen den enda som fortsatte spela när hela världen stannade upp. Det här propagandatricket, och många fall av covid i den belarusiska fotbollsvärlden, förargade den tidigare fotbollsspelaren, numera advokaten Aleksandr Sverchinski.