Det var nära att allt skulle ta slut i det mörka, kalla vattnet. Vi var 24 stycken i en fyra meter lång gummibåt. Smugglarna hade varit vänliga och hjälpsamma till en början. Färden över till Grekland kostade 900 dollar men när jag såg båtens skick protesterade jag. Då blev de hotfulla. Hotade att döda oss om vi inte gav oss ut. Efter bara en halvtimme började båten ta in vatten. Jag slet av mig alla kläder, hade pengar och pass i en plastpåse fastbunden runt låret. Min Sonymobil ligger fortfarande kvar på medelhavets botten. Vi simmade, simmade. Turades om att vila genom att hålla i den halvsjunkna båten. När jag kom fram till Lesbos hade jag bara min påse kvar.

Men jag levde.

Mitt liv var så bra en gång i tiden. Jag arbetade som revisor i Saudiarabien. Där blir man rik snabbt. Visst saknade jag min fru Rawa och barnen men planen var att vi inom kort skulle bo tillsammans i det nya huset i Damaskus. Tre våningar för 300 000 dollar. Vi levde i fred, kristna och muslimer, sida vid sida. Jag brydde mig inte om politiken eller Assad. Min familj och pengarna var det enda jag tänkte på. Sedan kom kaoset.

Vilka är det som trampas ner när två elefanter slåss? Jo, det är gräset. Vi är gräset och ingen, varken USA, Ryssland, Turkiet bryr sig om oss. De kommer till Syrien för sin egen vinnings skull. Jag är muslim men hatar Daesh (IS) lika mycket som du. Världens muslimer har inget gemensamt med dem. Daesh mördar människor lika lätt som du tar en klunk vatten. De är inte muslimer.

Jag var en rik man men pengarna var inget värda när kriget kom. När bomberna kom. Vårt hus träffades och halva byggnaden sprängdes bort. Men ingen i familjen var hemma, som tur var. Jag var i Saudiarabien. Jag sålde bilen, tömde mina konton, och reste hem. Men det var inte säkert i Damaskus. Varje milisgrupp satte upp vägspärrar. De sa till mig, du är en ung man, anslut dig till oss. Jag har aldrig hållit ett vapen i min hand, inte ens en kniv. När jag vägrade krävde de alltid böter. Vi bodde hemma hos svärföräldrarna. En dag exploderade en bil precis utanför huset. Tiden gick och våra besparingar började sina. Ändå gick det rykten om att jag hade pengar från tiden i Saudiarabien. En man försökte kidnappa mig och lurade in mig i en bil. Jag kastade mig ur i farten, och skadade mig lindrigt. Efter det insåg jag att vi var tvungna att lämna Syrien. Om jag överlevde färden skulle familjen komma efter, insha’Allah.

Det är skitsnack att turkiska gränsen är stängd, jag kunde muta mig in. Efter båtfärden, eller simningen snarare, till Grekland tog jag mig fram med buss och till fots längs flyktingrutten som så många andra. Jag pratar bra engelska, det hjälpte mig, och jag kunde ta tåget hela vägen från Wien till Sverige. Jag hamnade i Jörn, en liten by 50 kilometer utanför Skellefteå. Visst är det kallt men det är paradiset. Efter sex månader bestämde vi oss. Min fru skulle ta med sig barnen, svärfar, morbror och göra samma resa. Deras båt höll. Allt gick bra.

En arabisk man gråter inte. Inte ens inför sin fru, då tappar hon respekten för honom. Men när jag såg dom på Stockholm central, Rawa med Adam i en sele på magen, vår vackra lilla dotter och Ahmed, alla oskadda, då grät jag.

Berätta det inte för någon.

Berättat för Eigil Söderin