Universitetet Paris-8 består av flera ganska slitna byggnader. Det utvecklades som ett direkt svar på 68-rörelsens krav och fyller 50 i år. Traditionellt är det en högborg för den franska vänstern och numera beläget i Saint Denis – ett område högerpopulister kallar “No Go-Zone”.
No-Go-Zone står det också på dörren in till byggnad A. Där hänger även banderoller skrivna på franska och arabiska: Ockuperad byggnad.
Det är varmt där inne och i trapporna upp till våning två ligger stora högar med donerade kläder. En grupp ungdomar från Eritrea rotar bland kläderna. Endast 19-åriga Birikti kan några ord på franska. Hon berättar att hon kommit med båt över Medel-havet, vandrat över bergen från Italien och sovit i ett tält under bron vid metrostationen La Chapelle tills ockupationen började för nästan en månad sedan. Hon hoppas hitta något varmt att ta på sig för hon ska gå ut.
Tolkar på fyra språk
Korridorerna till lektionssalarna är fulla av slagord och lappar: varje kväll är det möte. I kväll är det första gången det finns tolkar på fyra språk: arabiska, tigrinja, amhariska och engelska. Salarnas golv är täckta av madrasser, många ligger och sover mitt på dagen.
– Vi vill inte ge en exakt siffra på hur många som vistas här, men de är fler än femtio, säger en student som tillhör det studentkollektiv som stödjer ockupationen.
Dagens ETC räknar till många fler och vissa är uppenbart minderåriga.
Ingen student vill gå ut med namn och bild. På väggen står riktlinjer för fotografer: inga bilder får tas på människor utan tillstånd, inga miljöbilder där ansikten kan identifieras i bakgrunden.
– Ska en fransyska vara ansikte utåt för deras kamp? Nej, du får fota mig som du fotar dem, säger studenten och vänder ryggen till.
Många ockupanter har registrerats i ett annat EU-land och skulle utvisas om polisen tog dem i enlighet med Dublinförordningen.
– Polisen har inte rätt att göra räder på universitet som på hjälporganisationernas härbärgen, säger den anonyma studenten.
”I Paris förfrös jag tårna”
Hon syftar till den strikta asyllag som nyligen presenterades av Macron-regeringen i parlamentet. Asylprocessen ska “snabbas på”, besked ges snabbare men polisen ska även ges rätt att kontrollera folk på härbärgen – något som landets hjälporganisationer kritiserar skarpt. Lagen har dock inte trätt i kraft ännu.
President Macron lovade i ett tal att ingen migrant skulle sova på franska gator.
Omar från Tchad berättar på utmärkt franska att även han kommit med båt över Medelhavet och sedan vandrat över Alperna mellan Italien och Frankrike – en livsfarlig, allt vanligare rutt. Drygt 2000 personer har kommit den vägen sedan i somras.
– Men det var på Paris gator jag förfrös tårna. Jag vill inte skickas tillbaka till Italien, jag kan inte bevisa min situation fast Gud vet att det är slut med mig om jag skickas till mitt land, säger han.
Han vill stanna i Frankrike och säger att engagemanget runt ockupationen gett honom en vag förhoppning om det.
– Jag har också ett värde och jag ger inte upp men jag får nog leva gömd tills jag dör, säger han.
Lektionerna fortgår
Inne i det som vanligen är en konstateljé har ett provisoriskt kök och allrum skapats. Det luktar kokta grönsaker från elkastrullen och ett tiotal ockupanter spelar spel vid borden. Samtidigt hålls en ordinär konstlektion i salens kortända. Läraren Valéry Daverich stöttar ockupationen, liksom 90 procent av hans kollegor.
– Denna humanitära katastrof angår oss alla, vi måste våga se våra medmänniskor, uppmanar han eleverna.
Universitets rektor har efter förhandlingar accepterat ockupationen så länge undervisningen fortgår. Denna hållning är dock inte representativ för Frankrike: en majoritet är positiv till de nya strikta asyllagarna. De som bor på gatan anklagas dessutom kollektivt för sexuella trakasserier och dylikt – ett vanligt slagträ i politiska debatten. Polisen river metodiskt tältlägren på gatorna samtidigt som det råder brist på flyktingboenden i Frankrike – även för asylsökande som har rätt till det.
– Jag hoppas att vårvärmen kommit innan vi står på gatan igen, säger Omar.
