Filmen ger en hyfsat sanningsenlig bild av platsen.
– Jag vaknar av skriken, äcklas av stanken, är trött på utsikten. Allt jag kan göra för att inte bli galen är blunda, hålla för öronen och näsan, säger 18-åriga ”Rash” som bor här.
Rash är hans artistnamn och orden är citat ur en raptext.
Musiken kommer han inte att kunna försörja sig på, tror han, även om han skulle vilja. Men vad han vill jobba med annars har han inget svar på. Han sitter tyst en lång stund.
– Jag vill tjäna pengar bara. Som alla andra.
Två tredjedelar av de boende här lever i inkomstfattigdom. Chêne pointu-byggnaderna är även kända som ”Frankrikes mest nedgångna andelsfastigheter.” På 60-talet såldes de med löftet om att området snart skulle blomstra – tunnelbana och pendeltåg skulle dras hit. Det har fortfarande inte skett. Trots att det bara är en och en halv mil till Triumfbågen tar det drygt en och en halv timme att ta sig dit kollektivt.
Området består alltså inte av hyresrätter som staten har ansvar att rusta upp. Här är det de boende som måste betala om något går sönder. Det gör de inte.
– Varför reparera något som genast vandaliseras på nytt? säger Rash och fortsätter:
– Allt ska ju rivas ändå.
Köps upp av staten
2015 blev Chêne pointu de första privatägda fastigheterna i Frankrike att klassificeras ORCOD-IN – l’Opération de Requalification des Copropriétés Dégradées- Intérêt National – vilket betyder ungefär ”Operation omkvalificering av degraderade andelsfastigheter i nationens intresse.” Staten går in och köper upp lägenheterna och de boende erbjuds hyra lägenheter i sociala bostadsområden i stället. Sedan ska den sanitära olägenheten Chêne pointu rivas. Bara runt hälften av ägarna har gått med på dealen hittills. Många hyr ut i andra hand, till ockerpriser och i strid med bostadslagen. Men som med så mycket annat här är det svårt att komma åt.
Clichy-sous-Bois socialistiska borgmästare växte själv upp i kvarteret, men hans föräldrar flyttade till hyresrätt när degraderingen började.
– Det kommer att rivas inom tio, kanske 15 år. Det är en hel barndom eller en hel livstid för en pensionär, påpekar borgmästaren som menar att han försöker få utflytten att gå snabbare.
Uppskattningsvis bor runt 8 000 personer i 1 500 lägenheter. Varenda portuppgång – utan undantag – är vandaliserad.
Sjukdomar sprids: 2011 var det tuberkulos, 2015 ringmask och 2016 gick skabb bland barnen på områdets förskola. Coronaviruset har drabbat de boende i betydligt högre grad än i Frankrike i stort.
”Om en har vapen måste alla”
Här frodas även våld. Många säljer droger och med knarket kommer våldet. Skjutvapenvåld har förekommit i vågor genom åren.
– Det är som en smitta. Våldet uppstår med droger som ger stora pengar. Kokain, heroin... Då blir det strid om territorier. Först använder man knytnävarna, sen har man en kniv i fickan och till sist ett skjutvapen. Om en har vapen måste alla ha det, säger ”Fix”, boende i kvarteret och fram till nyligen tungt kriminell.
Han tycker i likhet med Rash att det räcker att uppge sitt gatunamn.
– Mitt namn är inte av intresse, säger han.
Han frigavs nyligen efter ett långt fängelsestraff.
– Jag sköt en snubbe i benet. Han överlevde åtminstone. Jag tar fullt ansvar och står för vad jag har gjort, men skjutvapen var en del av min värld, säger Fix.
Han jobbar nu som ”medlare för offentlig trygghet” – i samarbete med polisen. En slags nattvandrare från kvarteren som lugnar gängen.
– Så att gamla och barn i kvarteret får sova om nätterna, säger Fix.
Polisens närvaro brukar ha motsatt effekt. Förtroendet för myndigheten är extremt lågt, enligt frivilligorganisationen Mermoz 93 som hjälper barn med läxor och annat.
Enligt samtliga engagerade på plats är lokala aktörer som Fix de viktigaste för att avbryta våldet.
Problemet är att de är för få. Det andra problemet är bortfallet från skolan där alarmerande många faller mellan stolarna och inte bara kommer efter i skolan utan inte ens kommer dit.
Yazid Kherfi är en gammal bankrånare som sadlat om till förebyggande stödperson. Han reser runt till landets utsatta förorter för att tala med unga om andra vägar, berätta om att samhället är till för dem samt uppmuntra lokala aktörer.
– Ungdomarna bildar gäng av två skäl: för att bygga en identitet och för trygghet. De lever i extremt otrygga omständigheter i prekära familjer. Den enda lösningen är att erbjuda dem en annan slags trygghet, säger Yazid Kherfi.
Diskrimineras av polisen
Poliskontrollerna och striderna med polisen drabbar till skillnad från gänguppgörelserna alla boende. Invånarna i Clichy-sous-Bois menar att deras frihet begränsas på grund av polisens rasism och diskriminering, hur skötsamma de än är. Enligt en studie från 2017 av Frankrikes diskrimineringsombudsman är det 20 gånger högre risk att stoppas av polis om man är svart eller nordafrikansk än som vit.
Claude Talon arbetar för polismyndigheten men är inte polis. Han koordinerar medlare för offentlig trygghet – som Fix. Idag ska han delta i en dialog mellan kvarterets ungdomar och polisen.
– Det finns rasistiska poliser men polisen som myndighet är inte rasistisk. Jag vill prata med ungdomarna om deras eget ansvar att aldrig ta till våld, om att lagen inte är deras motståndare utan till för att skydda dem.
Han är inte motståndare till gangsterrap men menar att vålds- romantiken är olycklig. Innan dialogen ska han delta i en teaterpjäs och en rapkonsert. Hiphopen lockar störst publik. Kidsen flockas kring rapartisterna. Flera kända – som Grödash, Dims, Ricson och Twinky, men också lokala talanger. Artisterna poserar vant i tuffa poser när Dagens ETC plockar fram kameran. Grödash, aktuell med singeln Ghetto littérature kallar sig ”humanistisk artist”. Han kör klassikern med tändaren som sätter eld på förorten. Ricson och Twinky ställer sig bredvid och ser hårda ut.
Jobbar som elevassistent
Den söta cannabisröken ligger som en dimma runt gruppen. Det är en extremt våldsam machoimage de sportar: Droger, vapen och gängkonflikt. Bara män.
I verkliga livet är de inte det minsta hotfulla. I alla fall inte idag. De är vänliga, skojfriska och öppna. För några av dem är dock gangsterimagen mer än en pose. En av dem bär en fotboja på grund av ”du vet, allt det där”. Han vill inte gå in närmare på händelsen men säger att det rör sig om den typ av kriminalitet han rappar om.
– Jag visar den för att det är verkligheten och det är väl vad du är ute efter? Men det är inte hela verkligheten, så skriv inte mitt namn i relation till det här, säger han.
Han är inte bara rapartist och gangster. Han jobbar också som elevassistent för skolungdomar i trubbel och det gör han bra, säger han. Rektorn vet inte om att han avtjänar ett straff.
– Kanske lägger jag av med skiten nu, säger han med en axelryckning.
De ropar hans namn. Han ska upp på scenen. Ge det bästa av sin brutala poesi, som han kallar den. Han kan dock inte stanna så länge för han måste vara hemma före 19.00, annars larmar bojan.
Tillbaka backstage kommer Dims, en av de större stjärnorna, springande:
– Ni måste se det här, en 13- årig grabb från kvarteret. Han är grym!
Alla rappare samlas runt pojken på scen och jublar högljutt åt hans performance.
– Det finns inget viktigare än att peppa småttingarna. Vi vet var de är just nu, var de kommer ifrån. Att få göra sin grej kan vara skillnaden, säger Dims till Dagens ETC.
Osynlig i offentligheten
Frankrike är världens näst största marknad för hiphopmusik.
Men i det offentliga rummet, på musikgalor och i media är nästan all hiphop frånvarande – särskilt gangsterrappen. Många politiker vänder sig offentligt emot dess ”antirepublikanska budskap”. Musikvideor har fällts för uppvigling och rättfärdigande av droger, våld och vapen. Flera artister har åtalats för sina texter. Även mer familjevänliga artister som Black M som vanligtvis släpps in i offentligheten har fått spelningar inställda för att någon gång i sin karriär ha rappat något ”antifranskt”. Gangsterrappen är i princip tystad i offentligheten – samtidigt som genren är den mest strömmade online.
– Rap- och gängkulturen sker till stor del online. Gängkonfrontationer brukar hetsas fram i sociala medier, med poser och ord som påminner om rapparnas. Det är ett slags kodspråk, säger Yazid Kherfi.
Siyakha Traoré kommer förbi – barndomsvän till Ladj Ly med en liten roll i Les Miserables men framför allt: storebror till 15-årige Bouna Traoré som brändes till döds i en transformatoranläggning i samband med en polisjakt 2005. Händelsen utlöste de spektakulära Parisupploppen som spred sig till hela Frankrike och sedan pågick i tre veckor.
Dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy lovade då att rensa förorterna på ”slödder” med högtryckstvätt.
– Jag stöttar alla konstruktiva initiativ, som att vara här idag. Jag är slödder för alltid, säger Siyakha Traoré i referens till ”Sarkos” uttalande. Hans tjej som är med vill inte kommentera. Och innan Siyakha alls pratar med Dagens ETC frågar han Abel Boyi om ”den här journalisten är schysst eller?”
– Vi har dålig erfarenhet av sensationslystna journalister som drar oss i smutsen, förklarar han sedan.
Frankrikes utbrytarkung
Abel Boyi är moderatorn och initiativtagare till dagens samtal mellan polis och ungdom. Engagerad författare som växte upp i ett utsatt område i Paris men sattes i privatskola och fick vänner ”i båda världar”. Boyi turnerar i utsatta områden för att få ungdomar att ta steget ut. Visa dem att det är möjligt.
Dagens samtal ska hållas i den övergivna stadion bredvid Chêne pointu som förekommer i filmen Les Misérables. Barnen borstar bort glasskärvor innan de sätter sig i trappan.
Abel Boyi, klädd i bakvänd keps, drar igång dialogen mellan panelen och ungdomar på plats. Tveksamma gäng håller sig på avstånd men närmar sig pö om pö för att till slut delta i diskussionen.
Den rappande 13-åriga pojken kommer förbi med sitt gäng. Men han vägrar svara på tilltal och drar snabbt vidare.
– Han pratar inte med någon, bara på scenen. En genial grabb som har det tufft hemma, säger rapparen Dims som bara ställer upp på bild i sällskap av ”ungar från kvarteret”.
Det är en stark samtalspanel Abel Boyi har fått ihop: Rapparna Grönash och Dims, den gamle rånaren Yazid Kherfi som arbetar förebyggande, medlarkoordi- natorn Claude Talon samt den 77-åriga François Besse, ”Frankrikes utbrytarkung” som rymt sju gånger ur högriskfängelser.
De pratar diskriminering men också om eget ansvar, om att välja bort våld och om vikten av närvarande områdespoliser som känner orten. De lyssnar på ungdomarnas ord om diskriminering och polisvåld.
”Politiken bygger på avstånd”
Det är bara ett problem med den här ”dialogen mellan ungdom och polis”: Polisen är inte här. Flera av de deltagande ungdomarna uttrycker besvikelse.
– Jag såg fram emot att prata med polisen som jämlikar, säger en kille som just vittnat om hur en godtycklig poliskontroll lett till att han förlorade en jobbchans och dessutom fick böter han inte kunde betala.
Claude Talon som agerar polisens ställföreträdare förklarar:
– Det är inte enskilda polismän som vägrar komma, det har beslutats på högre ort. Order hela vägen från inrikesministeriet, enligt en politik som bygger på avstånd, säger han.
– De vågade inte komma, det är sanningen, säger Fix.
