Orden är William Taubmans, professor i politisk vetenskap vid Amherst högskola i Massachussetts, USA. Personen de refererar till är Michail Gorbatjov, Sovjetunionens sista ledare, som i tisdags avled på ett sjukhus i Moskva, 91 år gammal.
På de få dagar som gått sedan dödsbudet har tidningar över hela världen fyllts inte bara med dödsrunor över en av 1900-talets stora statsmän, utan också av lovord över den man som – ironiskt nog, med tanke på Taubmans beskrivning ovan – nästan på egen hand såg till att förpassa Sovjetkommunismen till historiens bakvatten.
Vilket i sig också är något av en ödets ironi. Gorbatjov själv hade aldrig för avsikt att avveckla det sovjetiska imperiet. Hans vision var istället en socialt och ekonomiskt liberaliserad sovjetunion där medborgare fritt kunde uttrycka åsikter och kritisera regeringen – men där ledstjärnan fortsatt skulle vara socialismen.
Vände sig mot Stalin
Det var under studietiden i Moskva som han upptäckte sprickorna i det sovjetiska systemet såsom det utvecklats under Stalin. Diktatorns deportationer och ”klassicid”, utrotningen av oönskade samhällsklasser, lyckades enligt Gorbatjov bara distansera medborgarna från staten. Stalintiden var enligt Gorbatjov en mörk och brutal tid i Sovjetunionens historia där ledarna glömt bort kommunismens ursprungliga vision och inte längre var i stånd att tillgodose människors behov.
Samma reformiver gjorde att Moskva fick upp ögonen för den unga och handlingskraftiga politikern och juristen. 1980 blev han, blott 49 år gammal, politbyråns yngsta medlem någonsin. Och fem år senare valdes han till generalsekreterare för kommunistpartiet.
Toppen var nådd. Och med den möjligheten att genomföra de reformer han länge drömt om. Glasnost och perestrojka – ”öppenhet” och ”ombyggnad” – den moderna sovjetiska statens nya ledord, kablades ut över världen. Storbritanniens Margaret Thatcher sa efter att ha träffat Gorbatjov att han var någon hon kunde tänka sig att göra affärer med. USA:s president Ronald Reagan lyssnade, dämpade retoriken om ”ondskans imperium” och stod till slut i Genève, i Reykjavik, i Washington och skrev under olika nedrustningsavtal med den sovjetiske ledaren.
Ensam syndabock
Det enda Gorbatjov misslyckades med var att förutse motståndet från de mer hårdföra falangerna av kommunistpartiet och kraften i den spirande nationalismen runt om i Sovjetunionens olika republiker, den som till slut gjorde att imperiet kollapsade.
Kanske hade imperiet fallit ändå. Det misslyckade kriget i Afghanistan, den urholkade ekonomin efter tidigare kapprustningar, den inhemska industrins oförmåga att producera varor som någon ville ha och ett nedpressat oljepris är faktorer som utan tvekan bidrog till den sovjetiska svanesången. Men det är enklare att peka ut en enskild syndabock än att nysta i en komplex väv av skeenden där orsak och verkan inte är lika uppenbara.
För där västvärlden i princip unisont hyllat Gorbatjov för hans insatser för världsfred har ryssarna, de som via radikalt sänkt levnadsstandard drabbades hårdast av imperiets fall, skyllt det mesta på honom. Vladimir Putin har till exempel utropat Sovjetunionens fall till det gångna århundradets största geopolitiska katastrof. Och 2021 visade en opinionsundersökning att 70 procent av ryssarna anser att landet gick åt helt fel håll under Gorbatjovs styre.
Gorby själv – så löd hans smeknamn – hade dock ett standardsvar till sina högljudda kritiker:
”Kom ihåg – det var jag som gav er rätten att skrika.”
