– Nej. Så svarar Mark Bray – aktuell med boken Translating anarchy (Zero books), om Occupys uppgång och fall, på frågan om Occupy-rörelsen finns fortfarande.
– Av flera orsaker gick Occupy i New York från att vara en sammanhängande enhet med ett gemensamt mål till flera olika fragmenteringar som fokuserade på smalare frågor, och de flesta av dem har nu falnat. Det finns grupper som gör Occupy-liknande arbete, men Occupy som en enhetlig rörelse är slut. Jag tvivlar starkt på att det finns något politiskt värde i att använda det namnet i USA, säger författaren när han besöker Stockholm.
Fast officiellt är väl inte Occupy över?
– Nej, något sådant skulle nog vara svårt att tillkännage. Finns det någon liten grupp som använder namnet kan de påstå att Occupy fortfarande är vid liv. Den sista meningsfulla Occupy-aktionen var Sandy.
Hösten 2012, när stormen Sandy ödelade New York och New Jersey, var Occupy Sandy där först och levererade förnödenheter och hjälp till offren. Röda Korset såg handfallet ut och de tog hjälp av Occupy-aktivisterna. Fema – den statliga hjälporganisationen – hade också stora problem.
Occupys hemsidor och sociala medier är ännu vid liv. Vem sköter om allt det idag?
– Det blev en lektion i hur det kan gå med sociala medier i en decentraliserad rörelse. De som lade upp hemsidorna och Twitter-konton kom att kontrollera dem och fortsätter att använda dem utan mycket till organisation bakom sig. Den största webbsidan OccupyWallStreet.org drivs nu av två individer som är allmänt avskydda av Occupy-folket. Istället för att representera en massrörelse har de nu blivit plattformar för ett par individers egna megafoner.
Hur startades Occupy egentligen?
– Det var flera faktorer. En video blev viral, den visade två unga kvinnor som pepparsprejades. En demonstrationsmarsch på Brooklyn Bridge där 700 demonstranter greps. En facklig demonstration den 5 oktober 2011 med över 10 000 demonstranter. Men också sammanhanget med finanskrisen, besvikelse över Barack Obama, och så medierna – de stora medierna överdriver allt som händer i New York och internationella medier överdriver allt som händer i USA. Allt detta gav Occupy en explosionsartad utveckling.
Vart tog all medial uppmärksamhet vägen?
– Det är svårt att behålla mediernas uppmärksamhet. Vi fick mycket uppmärksamhet när vi var där i Zuccotti Park. I början trodde media att Occupy var vänsterns version av Tea Party, men när det blev tydligt att så inte var fallet, rann uppmärksamheten ut i sanden. Vi hade ett omvänt fenomen där vi fick all uppmärksamhet från medierna innan vi hade byggt grunden för en gedigen rörelse.
– Det var mycket hajp, medial uppmärksamhet, ”nya grejen”. Occupy var coolt 2011, men passé 2012. Så det blev svårt att åter fånga mediernas uppmärksamhet när de redan gått vidare, speciellt då uppmärksamheten var artificiell när vi en gång hade den.
Vad hade Occupy egentligen för mål?
– En aspekt av Occupy som var väldigt spännande var att deltagarna tilläts ha varierande svar på just den frågan. Men om jag skulle hårddra bilden: de som var där varje dag och jobbade hade en radikal vision om att utveckla en icke-partibunden, direktdemokratisk rörelse och att uppmärksamma klassmedvetenhet och de destruktiva beteenden som kännetecknas av de superrika (the one percent, ett av rörelsens slagord).
Ni skapade faktiskt en rörelse. Men vad hände med den?
– Allting skedde för snabbt, vi var inte beredda. De länkar vi behövde till andra redan etablerade rörelser och den organisation vi behövde kom till för sent. Våra möten var konsensusbaserade, och vi saknade regler för hur de skulle skötas, detta ledde ofta till att ”turister” deltog bara för skojs skull utan att bry sig om följderna. Vissa kom bara dit för att störa och skapa kaos, för att ha lite skojigt. Vi skulle behövt bättre regler för deltagande i möten. Men vi hade heller inga förväntningar om hur stort det skulle bli så snabbt. Vi var dessutom inte beredda på att organisera en så stor grupp vars majoritet bestod av folk som aldrig varit med i någon organiserad rörelse förut.
Mer konkret, vad åstadkom Occupy?
– En hel del. Det största var att vi influerade en helt ny generation unga aktivister, som nu kommer eftersträva horisontella organisationer, ett alternativ till Demokraterna som frustrerar många vänstersympatisörer. Dessutom återintroducerades ordet klass in i det politiska samtalet, det är stort i USA. Occupy kommer att influera framtidens aktivism. Sedan beror det förstås på vad man gör med lärdomen. Många mainstreamaktörer, typ vänsterdemokrater, kanske kommer ta efter vår taktik i hur man mobiliserar folk bara för att vinna nästa val eller för att främja någon enfrågeorganisation. Jag hoppas att Occupy leder till att nya rörelser uppstår.
Occupys aktivister trodde på att uppnå konsensus. Hur tänker du kring det?
– Utan tvivel Occupys mest omtvistade fråga. Konsensus eller majoritetsbeslut? Jag är lite relativist när det kommer till den här frågan, det beror på sammanhanget. Student Non-violent Coordinating Committee tillämpade konsensus under 1960-talet när det gällde beslut om en aktion som kunde komma att utsätta vissa medlemmar för våld. Idén där är att om man ska göra något väldigt riskabelt måste alla vara överens. Det tycker jag är rimligt, man ska inte låta 51 procent utsätta resten av gruppen för allvarlig fara. Å andra sidan kan konsensus lätt leda till att organisationen blir väldigt konservativ, väldigt försiktig. Om det räcker med att en eller en handfull medlemmar är emot ett förslag, så blir det ju så att en liten minoritet styr en hel stor grupp. I Occupy tillämpade vi modifierad konsensus, med andra ord att man siktar på full konsensus men nöjer sig med 90 procent majoritet. Där skulle vi ha haft lite mer majoritetsröstning i vissa bredare sammanhang, men det är lätt att vara efterklok.
Vad hände med de aktivister som var med i Occupy?
– Jag tror att många av dem som radikaliserades genom Occupy har gått vidare och sysslar med annan aktivism: miljöfrågor, vissa är engagerade i bostadsfrågor, alla möjliga rörelser runtom i USA. Occupy har lett till att mågna unga aktivister nu har verktyg som de kan ta med sig in i nästa våg av rörelser. Occupy är bara ett steg på vägen. Occupy har sått frön. Nu får vi se vad som följer.
Många framförde kritik mot Occupy. Aktivisterna förlöjligades också.
– Ända sedan 60-talet beskrivs aktivister som orealistiska hippies med drömmar om en utopi. Samtidigt framhävs en ganska skoningslös, konservativ ”pragmatism” som den enda realistiska vägen. På samma gång tar vissa mainstreampolitiker gärna på sig aktivisttröjan för att verka vara som vanliga människor.
– Jag tror att det är många som ser mycket som är fel med världen idag. Och jag tror det blir lättare att rättfärdiga sin egen passivitet om man intalar sig själv att aktivism är kontraproduktivt eller dumt eller löjligt.
Vad gör dig hoppfull?
– Efter Occupy har jag mycket mer hopp. När Occupy drog igång var jag ganska cynisk när det gällde sociala förändringar i USA. Jag pluggade historia och tillbringade mycket tid utomlands, och mitt fokus riktades bort ifrån mitt hemland. Occupy skakade om detta i mig, och jag återfann den lust jag hade haft för aktivismen när jag var 18 år. Och jag tror att många fler har motiverats av Occupys framgångar, speciellt tydligt är det i miljörörelsen i USA. Många unga ser hotet som väldigt allvarligt. Den frågan som har mest potential att utmynna i radikal, meningsfull folklig protest i USA är nog miljön.
