ANALYS / Lars Palmgren.

2017-08-02 09:00
  • Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
  • ”Den konstituerande församlingen är en bluff” står det i venezuelanska sedlar på en mur i Caracas, efter valet. Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
    ”Den konstituerande församlingen är en bluff” står det i venezuelanska sedlar på en mur i Caracas, efter valet.
  • En anti-regeringsdemonstrant med texten ”Den enda striden som är förlorad är den som överges” riktar gester mot nationalgardet under en demonstration inför valet i helgen. Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
    En anti-regeringsdemonstrant med texten ”Den enda striden som är förlorad är den som överges” riktar gester mot nationalgardet under en demonstration inför valet i helgen.
  • En av få vallokaler i Caracas där köer bildades under valet i söndags. I övrigt vittnade många journalister som bevakade valet om tomma vallokaler, någonting som hör till ovanligheter i Venezuela.   Bild: Ariana Cubillos/AP/TT
    En av få vallokaler i Caracas där köer bildades under valet i söndags. I övrigt vittnade många journalister som bevakade valet om tomma vallokaler, någonting som hör till ovanligheter i Venezuela.

”Maduro är socialismens dödgrävare”

Jämförelsen mellan Nicolás Maduro och Salvador Allende ger en bild som den venezuelanska regeringen gärna sprider. Men i själva verket är skillnaderna större än likheterna. I Maduro ser Dagens ETC:s Lars Palmgren en ledare som vill lägga locket på korruptionsutredningar och öppna upp för nyliberala krafter.

Är Venezuela utsatt för en konspiration ledd från Washington? Är den ekonomiska katastrofen i detta oljerika land orsakad av ett ekonomiskt krig? Består oppositionen av fascister som hyrt in colombianska paramilitärer och andra våldverkare för att skapa ett kaos av våld som kan driva landet mot ett inbördeskrig?

Det är den bild den venezuelanska regeringen ger världen. Och det är den bild som en stor del av vänstern både i Latinamerika och Europa har accepterat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Nicolás Maduro som en nutida Salvador Allende, offer för samma brutala konspirationer.

Jämförelsen med Chile väger tungt bland militanter i det regerande socialistpartiet, PSUV. Det finns en resning hos Allende som ingen av dagens vänsterledare kan visa upp och kuppen mot honom var tveklöst en av brutalaste i Latinamerika – ledd av den inhemska borgarklassen med stöd av USA. Att uppfattas som en nutida Allende är ett argument för värdighet och en bekräftelse på att vara offer.

Men hur är det egentligen? Kan det som händer i Venezuela i dag jämföras med det som hände i Chile 1973? Och är det verkligen socialism som Nicolás Maduro försöker bygga i Venezuela? Är han ens vänster?

Salvador Allende hann vara president i tre år innan militären bombade presidentpalatset och tog makten, som de inte släppte ifrån sig förrän 17 år senare. Chavismen – först Hugo Chavez och sen Nicolás Maduro – har suttit vid makten i 18 år.

En första skillnad.

Salvador Allende utsattes för en ekonomisk bojkott av USA som innebar att Chile inte ens kunde sälja sin koppar, landets viktigaste exportvara. Kennecot, det amerikanska gruvbolaget som ansåg att Chile inte betalt tillräckligt när bolagets gruvor nationaliserades, lyckades till och med blockera lossningen av chilensk koppar i Stockholms frihamn. USA:s sanktioner mot Venezuela har bestått i att upphäva visum och frysa tillgångar i USA för ett 20-tal personer, nu senast också för president Maduro själv.

Men i stället för ekonomiska sanktioner har USA under alla år varit Venezuelas största och bästa kund – praktiskt taget den enda kunden som alltid betalat cash för oljan. Något som starkt bidrog till de enorma inkomsterna som Hugo Chavez kunde röra sig med när oljepriset låg på över 100 dollar fatet, inkomster som än i dag ingen riktigt vet vart de tog vägen.

USA representerar 50% av den totala venezuelanska oljeexporten. Om Trumps hot om att sluta köpa venezuelansk olja blir verklighet, då kanske sanktionerna kan jämföras med de som Chile utsattes för. Men hittills kan USA:s reaktioner på de venezuelanska ledarnas verbala utfall närmast beskrivas som tålmodiga.

En andra skillnad.

I Chile 1973 var de dominerande massmedia, såväl de skrivna som radio och TV, motståndare till Allende och drivande aktörer bakom kuppen. I Venezuela har regeringen, med olika slags metoder de senaste åren vunnit närmast total hegemoni inom massmedia. Av stora traditionella media är det egentligen bara dagstidningen El Nacional och då och då någon av de privata TV-kanalerna som fortfarande kan beskrivas som oppositionell.

En tredje skillnad.

En kupp genomförs så gott som alltid av militärer – ofta, om än inte alltid, med stöd av civila. Så var det i Chile.

Under chavismens tid vid makten har militären vuxit i storlek och de höga officerarna har blivit ett priviligierat skikt i samhället med egen bank, egen TV-station, eget olje- och mineralföretag, egna bostadskvarter och högre löner än de flesta andra. Maduro talar om la union civico-militar – den civil-militära enheten – som själva ryggraden i hans regering.

Vid sidan av av militären finns dessutom i Venezuela uppemot en halv miljon beväpnade miliser som stödjer regeringen – åtminstone enligt Maduro själv. Därtill finns de så kallade ”colectivos” en slags självständiga väpnade grupper som rör sig i gränstrakterna mellan politisk aktivism och kriminalitet.

En fjärde skillnad.

Så när Nicolás Maduro talar om oppositionens kupplaner mot honom är det lite svårt att förstå vilka som ska göra kuppen.

Det är lättare att hitta argument mot påståendet att det som sker i Venezuela i dag, är detsamma som skedde i Chile 1973, än att hitta argument som underbygger det.

Men oavsett Nicolás Maduros behov av att klä sig i lånade kläder – varför har han insisterat så med den konstituerande församlingen trots att motståndet varit så stort?

En orsak är att lägga locket på för alla undersökningar kring korruptionen. Det är känt och bevisat att omkring 400 miljarder dollar har försvunnit ur Venezuela och hamnat på bankkonton som ägs av venezuelaner runt om i världen. Korruptionen har aldrig varit så omfattande i Venezuela och det mesta tyder på att en stor del av chavismens elit är iblandad.

Men kanske är ändå den viktigaste drivkraften bakom den konstituerande församlingen en strävan efter att undanröja de hinder som kan släppa de nyliberala krafterna fria i syfte att garantera inkomster som kan hålla chavismen under armarna.

Projektet för att lyckas med det heter ”el arco minero de Orinoco” – ”Orinocos mineralbälte”, ett nästan poetiskt namn på ett område stort som Kuba söder om Orinocofloden i Amazonasdjungeln, där det finns enastående mineralreserver allt från guld över diamanter till coltan.

Stora investeringar här skulle ge snabba inkomster till regeringen som skulle kunna kompensera de minskande inkomsterna från oljeindustrin.

Men här finns också landets rikaste ekosystem. ”El arco minero de Orinoco” är inte bara rikt, det är också skört och ekologer och miljöaktivister har sagt att en omfattande exploatering av mineraltillgångarna skulle vara en katastrof.

”El arco minero de Orinoco” utgör en av de ”strategiska utvecklingszoner” som regeringen bildat i syfte att locka till sig utländska investeringar i joint-venture med statliga bolag. De som investerar inom dessa zoner får enastående fördelar – inga skatter, fritt vinstuttag, strejkförbud, områden där venezuelansk lag inte gäller.

I syfte att ta del av dessa nya affärsmöjligheter bildade militären förra året ett eget bolag, Camimpeg, ”Compañia Anónima Militar de Industrias Mineras, Petrolífera y de Gas”, för att exploatera mineraler, olja och gas.

Men kongressen kan, enligt den hittills gällande grundlagen, ogiltigförklara kontrakt som berör allmänna intressen. Och vare sig ”el arco minero de Orinoco” eller de ”strategiska utvecklingszonerna” har auktoriserats av kongressen.

Så, för att kunna ge de potentiella utländska investerarna absoluta garantier, vore det säkrast att göra sig av med kongressen.

Och det kan man göra med en konstituerande församling som står över alla andra politiska instanser.

Maduros retorik mot nyliberalism är tom. Det är till och med  tveksamt om chavismen alls genomfört några strukturella reformer. De stora reformerna som nationaliseringen av oljeindustrin och gratis utbildning genomfördes före Chavez. Det chavismen representerar motsvarar mest av allt ett slags tillfälligt socialbidrag där folk inte har rätt till stöd, utan bara kan få det om de ger något i utbyte – som en röst i ett val.

Den venezuelanska regeringens helt avgörande ambition med valet i söndags var att det skulle vara fler väljare än i oppositionens folkomröstning mot valet två veckor tidigare.

Det var det enda sättet att ge den konstituerande församlingen åtminstone en fernissa av legitimitet, trots att den var grundlagsvidrig. Enligt Venezuelas gällande konstitution som skrevs 1999 av en annan konstituerande församling under Hugo Chavez direkta ledning – och som Nicolás Maduro brukar beskriva som världens bästa konstitution – kan presidenten ta initiativ till en konstituerande församling.

Men för att den ska bli av måste han först hålla en folkomröstning för att fråga väljarna om de alls stödjer idén. Om ja segrar hålls därefter val av delegaterna. Om nej segrar ställs hela projektet in.

Om Nicolás Maduro följt konstitutionen skulle han ha utlyst en  folkomröstningen med den enkla frågan: stödjer ni inrättandet av en konstituerande församling för att skriva en ny grundlag?

I stället utlyste han val av delegater direkt utan konsultation. Det var av den anledningen som oppositionen, och även många framstående chavistas, bojkottade valet.

Men, som sagt, om regeringen ändå kunde få fler människor att gå till valurnorna än de som deltog i oppositionens folkomröstning, så vore det en stor seger.     

Och enligt de officiella siffror som valmyndigheten offentliggjort så lyckades det – drygt åtta miljoner väljare i söndags mot drygt 7,5 miljoner för två veckor sen.

Men är det verkligen möjligt?

Skulle fler venezuelaner ha gått och röstat i ett val som många inte ens begrep vad det handlade om, och som genomfördes mitt i en dramatiska ekonomisk och politisk kris, än i det sista valet då Hugo Chavez segrade, då ekonomin ännu inte börjat krackelera och då Chavez populäritet stod i zenit?

Det finns inga möjligheter att kontrollera vare sig regeringens eller oppositionens siffror.

Regeringen har använt hot för att få folk att gå och rösta; statsanställda riskerade att förlora sina jobb, de som inte röstade skulle förlora rätten till CLAP (ett subventionerat matpaket) eller andra sociala förmåner – Venezuelas oljeekonomi har lagt grund till ett extremt klientsystem.

Den venezuelanska valmyndigheten har också ofta varit svårt partisk och organisationen av det här valet var gjort så att regeringen skulle ha vunnit, även om oppositionen deltagit. Men i en sak har valmyndigheten ändå alltid varit duktig – att räkna röster. Den har under åren utvecklat ett effektivt, snabbt och säkert system som gjort att de slutliga valresultaten de senare 20 åren oftast har accepterats, också av förloraren.

Men med valet i söndags är det annorlunda.

Inga av de kontrollmekanismer som normalt gäller var i funktion. Tvärtom. Den enda kontrollen var för att kunna identifiera anställda inom staten och deltagare i olika sociala program i syfte att bestraffa dem som inte deltog.

Journalister som bevakade valet, också journalister från medier som brukar beskrivas som chavistas, berättar om ganska tomma vallokaler. Bara på enstaka ställen förekom köer, som annars är så vanliga under val i Venezuela. Flera institutioner som sysslar med exit-polls och valundersökningar uppskattar valdeltagandet till mindre än hälften av det som valmyndigheten offentliggjort.

Och om det visar sig att valmyndigheten förfalskat siffrorna så hamnar hela den venezuelanska institutionaliteten i dödsryckningar.

Hade Salvador Allende levt skulle han sannolikt ha gjort allt för att få fram sanningen; vad hände och varför?

Just för att Salvador Allende var socialist var han också demokrat, någon som kämpade för mer demokrati – överallt.

I jämförelse liknar Nicolás Maduro, och den vänster som följer honom, socialismens dödgrävare.

Att följa logiken min fiendes fiende är min vän är inget klokt val.

Och det ger oftast ytterst goda argument till fienden.

Som DN:s påstående att det vi ser i Venezuela är socialismens ansikte, när det i själva verket är dess antites.