Den kurdiska staden i norra Syrien fick hela världens blickar på sig från september i fjol. när den attackerades av tungt beväpnade IS-styrkor. En massiv flyktingström av civila tog sig in i Turkiet, och många i omvärlden förväntade sig en snabb erövring. Men den kurdiska rörelse som kontrollerade staden hade redan en utmärkt erfarenhet av gerillakrigföring och gav inte upp trots militär underlägsenhet.

Efter att det amerikanska flygvapnet kom med understödjande bombmattor mot IS lyckades de kurdiska försvarsstyrkorna YPG och YPJ driva ut inkräktarna i sena januari. Kurdernas sega motstånd blev allas kamp mot IS, och ett gigantiskt mediafenomen. Men ingenting har varit enkelt efteråt.

– Åttio procent av staden förstördes under striderna. Vi öppnade först upp alla vägar för framkomlighet igen, och har börjat forsla undan bråte. Men vi måste fortfarande reparera elnätet, och både vatten- och avloppssystemet måste bytas ut helt, säger Dozdar Hemo som sitter i ledningen över Kobane Reconstruction Board, med ansvar för återuppbyggnaden.

Många internationella aktivister på plats

Han är en upptagen man, och får ett dussin telefonsamtal under vårt möte. Styrelsen han företräder arbetar också i irakiska och turkiska Kurdistan, samt från Bryssel. Den 19 juli påbörjades en insamlingskampanj i Europa efter en konferens om Kobanes behov i EU-parlamentet, i början av månaden.

Redan tidigare har donationer och påtryckningar på Turkiet att öppna gränsövergången gjort att viss assistans kommit in. Grävskopor och stora maskiner finns på plats för röjning. Flera skolor har öppnat igen och ska ha gett 8 000 elever undervisning fram till sommarlovet. I östra stadshalvan arbetas det också med att öppna en ny klinik, med hjälp av utländska vänner.

Dozdar Hemo säger att en stor mängd internationella aktivister sökt sig till staden för att se hur de kan bidra med solidariskt arbete. Folk ska ha kommit från Spanien, Tyskland, Italien, Australien och Turkiet. Det är en konsekvens av den stora mediabevakningen av Kobane tidigare, men är också en del av ett större fenomen, menar han.

– Andra internationella stridande anslutit sig till YPG istället, och som du vet har vi fått flera martyrer från USA, Australien, Tyskland och andra länder.

Ändå menar kritiska röster i staden att många problem ännu måste lösas, varav några borde ha prioriterats från första stund. Det är särskilt aktivitetsmöjligheter för kvinnor och barn, som det finns för lite av idag. Den mentala pressen på civilbefolkningen har varit svår, med stark påverkan av striderna. I Kobane springer småpojkar omkring och härmar YPG, och skjuter på varandra med plastpistoler. Barn upprättar egna checkpoints och håller vakt med pinnar, och jagar efter andra barn som passerar.

För att återgå till en mer normal vardag skulle fler parker och lekplatser behövas, menar samma röster, och till det behövs även internationellt stöd. I slutändan är återuppbyggnaden av Kobane en unik möjlighet för att se hur – eller om – även andra krigsdrabbade städer i trakten kan byggas upp igen, och om dess miljontals invånare kan återvända hem från flyktingtillvaron i grannländer och Europa.

– Men hjälpen från väletablerade internationella organisationer har varit allt för liten. De som kom skaffade sig ofta bara en överblick, gav sig av och har ännu inte återkommit, menar Dozdar Hemo.

Och de organisationer som trots allt arbetat på plats gav sig av efter IS blodiga infiltration och terrorattack i staden i sena juni, säger han, då över 250 människor mördades och Läkare utan gränsers sjukhus sprängdes i luften. Efteråt har de varit i telefonkontakt med Kobane igen om att återvända.

Men fler utmaningar kvarstår för staden. En av dem är en självmordsbombare, som spränger sig i luften ungefär tio minuter efter min intervju med Dozdar. Det sker en mil norrut, i trädgården utanför Kulturcentret i Suruc, Kobanes kurdiska grannstad i Turkiet. En stor del av solidariteten och internationella hjälpsändningar har samordnats genom just denna byggnad sedan i höstas, liksom de illegala resorna över gränsen för oss journalister. Den 20 juli samlas en mängd socialistiska ungdomsaktivister från Turkiet där för att prata om sina stödprojekt i Kobane: ett bibliotek, en barnmorskeklinik, återplantering av skog. Åtminstone ett trettiotal av dem slits i stycken och dör.

Bakom attacken mot kulturcentret misstänks genast IS och dess uppbackare i skuggvärlden. Ett av syftena bakom attacken är förstås att skrämma bort internationella hjälpinitiativ från att verka i gränstrakten, och det ser delvis också ut att lyckas.

Inne i Kobane försöker befolkningen kämpa vidare, i ett krig som gått lika hårt åt de civila som åt den YPG-gerilla som bekämpat IS och andra extremister ända sedan 2012. Bara ögonblick efter terrorattacken i Suruc sker det en explosion även i Kobane. Men det är inte någon attack visar det sig efter ett tag, utan granater kvar sen kriget som exploderade

Tusentals har återvänt

Två dagar i rad drabbas en ung YPG-soldat jag delar hus med av svåra hälsoproblem som misstänks kopplade till depression. Vi hjälper honom till militärsjukhus. Han har stridit i tre år och är en av många som fått se goda vänner skjutas ihjäl.

– Vi lider alla av posttraumatisk stress, som en sjukvårdare säger.

På militärsjukhuset träffar jag Ahmed, en tonårig kille som under hela hösten och vintern bodde i Suruc och ofta hjälpte oss internationella journalister med tolkning i kulturcentret. Nu är han tillbaka i hemstaden sedan två månader, och har fått jobb som alltiallo. Två ambulanser kör fram till entrén med sårade från fronten mot IS och Ahmed får trötta ögon.

– Det är en ström med skadade, nu som förr. Vi väntar bara på bättre tider.

Förstörelsen i framför allt östra Kobane är nästan ofattbar. I kvarter efter kvarter har flervåningsbyggnader störtat samman som korthus och tak knäckts på mitten. Förvridna bilar staplas längs vägkanterna. Leksaker och fotografier från generationer sticker fram ur bråten, och i stora kratrar efter amerikanska flygbomber har giftgrönt vatten samlats. Det är ett postapokalyptiskt landskap.

I en av de värst drabbade delarna finns fyrkantiga hål grävda i marken. Här ska snart sättas upp stolpar och taggtråd, för att spärra av området till ett framtida museum och minnesplats över den kurdiska uppoffringen mot IS. Där ska ruinerna lämnas intakta.

Men i andra områden med samma förstörelse bor det en massa människor. Ingen i Kobane kan ge en exakt siffra över hur många som återvänt och just nu ännu stannar, sedan befrielsen i januari, men minst 50 000 dyker ofta upp som siffra. Många tusen av dessa har både av fri vilja och platsbrist i de oskadade, västligaste stadsdelarna återvänt hem till sina bostäder i ruinerna i öst.

Idel leenden

Här leker barfotade barn på de smutsiga gatorna, bland krossat glas och cementstycken. Som leksaker har de fynd från bråtet: ett punkterat cykelhjul, en plastlåda som de drar varandra i med ett snöre.

Fast här syns också idel leenden och genuin glädje i mångas ansikten. Ingenting är ännu fullständigt förlorat, och tålmodiga försök görs att organisera vardagen. I ett ruinhem ser jag en kvinna och hennes son samla ihop sopor i två stora plastpåsar, som de går bort och lämnar vid en uppsamlingsplats på parallellgatan – där Kobanes sopbilar hämtar upp dem.

Några hundra meter därifrån står Maslum och spolar vatten på ruinerna, för att det inte ska damma in så mycket i hans hem. Det är en kamp som aldrig slutar. Maslums hus har fullständigt kollapsat, och nu bor han i ett enda, intakt litet rum på markplan. Rummet saknar dörr och framvägg och vetter öppet mot gatan. Men Maslum har inrett prydligt med säng och stolar, har planterat en växt i en tom plåtburk, och har hängt upp några kvittrande kanariefåglar i en bur.

– Det är viktigt att göra Kobane fint igen.

Den stora rasrisken gör dock att han inte vågat hämta hem barnen från Turkiet ännu, och ännu är det bara brodern som bor med honom.

Men sådana inslag hjälper till att sprida en under omständigheterna ganska positiv stämning i staden. Hos många lever hoppet kvar, om att en framtid där trots allt är möjlig. Enorma vattenmeloner säljs idag framför ett sammanstörtat kvarter vid stadens musikcenter, en färgklick mitt i det grå. En bit därifrån har en glassbar åter öppnat dörrarna. Ännu en bit bort fylls en pool med svalt badvatten igen, senast det hände var i mitten av juli.

I centrum ligger den staketomgärdade 19 juli-parken. Där sprang jag och kurdiska vägvisare förbi i december, på väg bort till nya områden som återtagits vid fronten. Stora tyger satt uppspända i korsningarna för att blockera sikten för IS prickskyttar, som sades vara tjetjener och mycket skickliga.

”Vi kommer bygga upp Kobane igen”

Nu sitter där fullt med folk och fikar i kvällssolen. Kvinnorna får lov att bära kortärmade blusar och visa håret, männen får lov att röka sina vattenpipor. Inget hade varit möjligt i IS självutropade ”kalifat”.

Kobanes självstyre påbörjades den 19 juli 2012, när partiet PYD omringade Assadregimens byggnader och förhandlade sig till statens tillbakadragande. Firandena på treårsdagen blir inställda på grund av säkerhetsläget, och Ahmed Shexo, som ledde förhandlingarna med regimen 2012, beklagar att staden idag ligger på marken.

– USA och den internationella koalitionen gillrade en fälla för IS, genom att vänta med att flygbomba dem fram till att alla var koncentrerade till mindre ytor inuti staden, säger Ahmed Shexo.

Det är otroligt tråkigt att hemstaden samtidigt sprängdes till oigenkännlighet, vilket också lett till att färre invånare kunnat återvända hem. Men vi måste se på det ur ett större perspektiv, menar Shexo. Byggnader är inte allt, och en oförstörd stad måste inte nödvändigtvis vara en bra plats att bo på. IS huvudstad Raqqa är ett uppenbart exempel.

– Vi kommer att bygga upp Kobane igen, någon dag. Men desto viktigare är att vi skapade något nytt och speciellt i vår stad, som inte satt i betongen. En humanitet, och att vi gjorde kurdernas starka vilja känd.