Och det, säger han till Dagens ETC, är själva definitionen av demokrati.

Rivaliteten mellan militariserade makthavare i Libyen är mer komplex än bara den mellan väst och öst. Men väst och öst-uppdelningen hjälper den som vill skapa någon slags reda i kaoset som är dagens Libyen: det finns en regering i väst och en i öst och båda vill ha makten över hela landet. 

Utöver dessa finns det flera grupperingar och miliser som utmanar makten, bland annat islamister och ryska Wagnergruppen som utnyttjar kaoset.

– Vi vill ha demokrati från Benghazi till Tripoli, från nord till syd, säger Abdelhadi El-Hawaj.

Han bryter ofta ut i retoriska utspel som dessa, vilket vittnar om den politiker han är. Han representerar en part i det ytterst komplicerade maktspel Libyen försatts i sedan Muammar Khadaffi föll.

– Khadaffi var varken en djävul eller en ängel. Jag är för demokrati men en sak kan jag säga och det är att Libyen fungerade i alla fall på hans tid, och Libyen var i större utsträckning libyernas, säger Abdelhadi El-Hawaj. 

Ifrågasatt val 2012

Han är stark motståndare till västs många “demokratiska satsningar” i landet, samt Natos inblandning i upproret 2011 – som även Sverige bidrog till.

Parlamentsvalet han hänger upp sin regerings trovärdighet på hölls 2012 med 18 procents valdeltagande. Valresultatet är internationellt ifrågasatt, inte bara på grund av det låga valdeltagandet utan också på grund av faktorer som inbördeskrig och ett pågående islamistiskt kuppförsök i Tripoli.

– Den andra regeringen är tillsatt av FN för att ordna ett president- och parlamentsval för hela landet men valet har aldrig blivit av, påpekar Abdelhadi El-Hawaj. 

Hans regering har sedan 2022 accepterat förutsättningarna men tyvärr har Tripoli inte hållit sig till dem, menar han.

– De har allt att förlora och ingenting att vinna, säger Abdelhadi El-Hawaj, som ändå hoppas på ett val: han själv är en av över 70 presidentkandidater.

Försökt ta makten

Den drygt 80-årige krigsherre Khalifa Haftar meddelade även han sin kandidatur till det stundande presidentvalet 2021 – som blåstes av i sista stund.

Krigsherren Haftar, med bas i hamnstaden Tobruk, stöder och kontrollerar utmanarregeringen. Han har tidigare varit högst delaktig i försöken att ta makten med våld; 2019 gjordes ett brutalt men misslyckat försök att inta huvudstaden Tripoli. 

Abdelhadi El-Hawaj menar själv att han är i Europa som ett sändebud för fred och dialog. 

– Vi vill segra via valurnorna, skapa ett Libyen för alla libyer där vi enbart strider via den politiska debatten, säger han – återigen med tydligt förberedda talepunkter.

Strategiska förändringar 

Dessutom kan “en internationellt erkänd regering” betyda olika saker. Sedan Khadaffis fall har konflikterna i Libyen handlat mycket om omvärldens intressen. Libyen är ett olje- och gasrikt land som före diktaturens fall var Afrikas rikaste och mest utvecklade: en afrikansk stormakt. 

Såväl väst som öst har fått internationellt stöd i kaoset efter 2011.

Medan den västra delen har sökt stöd från bland andra Turkiet och Qatar har den östra fått stöd från till exempel Egypten och Förenade arabemiraten.

Men medan världen nu har blickarna åt Ukraina och Gaza håller dynamiken på att ändras snabbt.

Turkiet, som fram tills nyligen enbart var med Tripoli militärt på grund av maritima intressen, meddelar nu att man ska öppna ett konsulat i Benghazi –  “för att man vill se dialog mellan öst och väst”, enligt Turkiets utrikesminister Hakan Fidan – vilket är en stor geopolitisk skräll.

Ökad rysk närvaro

Sedan åtminstone 2018, då de första rapporterna om dem kom, har den ryska paramilitära Wagnergruppen stått nära Khalifa Haftars östlibyska “Libyan National Army” (LNA). De har bland annat erbjudit expertis och träning.

Efter Wagner-ledaren Jevgenij Prigozjins uppmärksammade uppror och död var det dock oklart om ryska intressen fortfarande var aktiva i Libyen. Men redan i september förra året besökte nye Wagnerledaren Andrej Averjanov Khalifa Haftar och nu rapporterar flera källor inklusive EU-rådet att den ryska närvaron ökar.

 – Haftar behöver Wagner och Ryssland behöver hela Libyen, säger Europeiska rådets seniora rådgivare Tarek Megerisi till Al Jazeera.

Det pågår dessutom förhandlingar om att ryska krigsskepp ska få lägga till i den östlibyska hamnen Tobruk i Medelhavet. I gengäld erbjuder Ryssland luftförsvarssystem och träning av östlibyska LNA-piloter.

Väljer inte sida

Abdelhadi El-Hawaj vill inte hänga upp sig på de olika relationerna, särskilt inte de till Ryssland. Enligt honom är Libyen öppet för samtal “med alla för de väljer inte sida i en falsk konflikt mellan öst och väst”. 

– Vi är med alla länder som respekterar libysk suveränitet, vi väljer inte den ena före den andra. Vi har goda relationer med många länder som är i konflikt sinsemellan.

Bara i en konflikt väljer han öppet sida:

– Israel är en olaglig ockupationsmakt. Palestina har rätt till frihet och suveränitet. Punkt slut.

Anledningen till att han besöker Europa är för att få EU att ändra sitt förhållningssätt till migration, hävdar han. Som utrikesminister i östra Libyen koncentrerar han sig särskilt på migrationen – libysk migration men också Libyen som transitland för migranter från hela den afrikanska kontinenten med siktet inställt på Europa. 

– Migration är ett komplext fenomen och i nuläget ett problem såväl för migranter som för mottagarländer, eftersom EU-politiker inte gör något för att förbättra situationen, menar Abdelhadi El-Hawaj.

Han menar att problemet är att migrationspolitiken är ensidig från EU gentemot de afrikanska länderna och aldrig varit ett samarbete mellan EU och Afrika. 

“Migrationsmotståndet försvagar er”

Abdelhadi El-Hawaj säger att han kommer med en inbjudan men också en slags varning.

– Felet EU gör är att handskas med migrationen enbart från ett säkerhetsperspektiv. Det innebär att vi i Nordafrika ska ha en slags militärpolisroll för att hindra migranter. EU betalar stora pengar till olagliga miliser för att hålla migranter borta med våld. Det är i första hand en humanitär katastrof, men det har inte ens gett de resultat ni har hoppats på. Tvärtom har migrationen bara ökat. Det är därför vi i Benghazi har ordnat en migrationskonferens, först för afrikanska ledare och nu i maj vill vi bjuda in Europeiska unionens ledare.

I januari i år, samtidigt som Giorgia Meloni bjöd afrikanska ledare till Italien – inklusive västra Libyens premiärminister Abdulhamid Dabaiba – för att diskutera ett sätt att minska afrikansk migration till Europa, ordnade Abdelhadi El-Hawaj ett skugg-toppmöte i Benghazi. Dit kom flera afrikanska ledare som vägrade Melonis inbjudan, som Panafrikanska parlamentets ordförande Fortune Charumbira. Men stora delar av gästlistan är hemlig.

I maj ordnar de ännu en konferens.

– Vi vill bjuda in europeiska ledare till ett euro-afrikanskt toppmöte om migration. För en verklig dialog om migration, där vi ser migration för vad det är: inte en säkerhetsfråga eller ett problem men en utmaning, en möjlighet och en verklighet, säger Abdelhadi El-Hawaj.

Han lägger till att han tror att EU:s rädsla för migranter gör unionen otryggare i en farlig tid.

– Rädslan för migranter försvagar er och kommer att förgöra er om ni inte ändrar spår, menar Abdelhadi El-Hawaj.