Från Guatemalas mest aktiva vulkan, Volcán de Fuego eller Eldvulkanen, slingrar sig tre förstenade askfloder som ett minne från den ödesdigra dagen i juni 2018. Där de möts ligger det lilla samhället La Trinidad. Det omges av böljande odlingsmarker med kaffe att sälja, majs och bönor för invånarnas bruk.
I gryningen lyser lavan starkare över de låga tegelhusen än den röda solen. På kvällen, när ljudet från motorcyklar och butikernas radiomusik har tystnat, kvarstår ett hemlighetsfullt brummande från vulkanens inre.
16-årige Wesles Lorenzo Camposeco varken ville eller trodde att han skulle leva här igen, under det skrämmande ljudet av kokande lava. Han sitter och läser läxor medan lätta regndroppar faller mot aluminiumtaket ovanför hans skrivbord.
– Varje gång jag hör regnet smattra eller känner marken vibrera blir jag rädd. Jag har svårt att sova om nätterna för man vet aldrig när vulkanen får sitt nästa utbrott, säger han.
Ett modernt Pompeji
När knallen kom hade Wesles levt 14 år vid den oroliga vulkanens fot. Han skrämdes inte av den kilometerlånga rökpilen som exploderade från vulkanens topp, eller de svarta kulorna som ströddes över husen. Sedan hände något. En glödande, rykande lavin började rulla med en racerbils hastighet, genom åkrar, över floder och vägar. Snart flydde människor i panik medan ett bolmande askmoln tornade upp sig bakom dem som andedräkten från ett monsters käft.
En vecka senare såg Wesles bilder från La Trinidads grannbyar där husen begravts under lava. Han såg halvlagad mat och obäddade barnsängar under gråa täcken av aska. På nyheterna talades det om “ett modernt Pompeji” och upp till 425 döda. Det var Eldvulkanens värsta utbrott på åtminstone fyra sekel.
Först då förstod Wesles att han blivit en flykting.
– Dagen efter vulkanutbrottet tänkte jag, vi är nog hemma igen imorgon. Sedan insåg jag att flyktingboendet var mitt nya liv. Jag tyckte inte om att vara där. Det fanns ingenstans att hitta svalka, jag gick inte ut för det var så varmt, säger han.
Wesles pappa, Estuardo Lorenzo, föredrar att inte tänka på flyktinglägret med hundratals temporära enfamiljsförläggningar, belägen utanför handelsstaden Escuintla.
– Vi fem ihopträngda i ett rum med grannarna på andra sidan en tunn trävägg, fem personer de med. Rad efter rad av likadana byggnader där alla delar utomhustoaletter. Min fru var gravid och våra två pojkar blev sjuka, men vi lever, konstaterar Estuardo.
Fick marken av staten
La Trinidad är uppbyggd av krigsflyktingar från samhället Santa Ana Huista sju timmar bort. En militärmassaker år 1982 fördrev hela Santa Ana Huistas ursprungsbefolkning till ett läger i grannlandet Mexiko. Efter inbördeskrigets slut 1998 fick de ny mark av den guatemalanska staten. Det var på den marken de bildade samhället La Trinidad.
Estuardo var lika gammal som Wesles är idag, när den ogästvänliga vulkandalen blev hans första riktiga hem.
– Nu ser jag mina barn leva på flykt precis som jag gjorde, utlämnade åt statens goda vilja att ge oss en ny boplats, säger han.
I enlighet med 1998 års fredsavtal måste de överlevande från inbördeskrigets nedbrända byar garanteras tillgång till mark. Ett drygt år efter vulkanutbrottet hade de valt ut ett område i närheten av vulkanen, men plötsligt avled markägaren. Han lämnade efter sig en komplicerad nysta av juridiska problem och La Trinidads invånare valde att leta vidare. I början av 2020 sattes arbetet på paus till följd av Guatemalas regeringsbyte.
Den 13 mars i år, två dagar innan det första mötet mellan statens markfond och La Trinidads representanter skulle äga rum, rapporterades det första fallet av covid-19 i Guatemala. Mötet om Trinidadbornas framtid sköts upp på obestämd tid.
Återvände till vulkanen
Nästan två år av ovisshet för de boende i förläggningarna fortsatte, en dag i sänder. Det guatemalanska samhället stängde ner för att hindra smittspridningen. Ströjobben på byggarbetsplatser och bondgårdar, som gav merparten av vulkanflyktingarna temporär försörjning, försvann. Regeringens hjälp sträckte sig till ett nödbidrag på tusen kronor per hushåll. Trots att Guatemalas stat klassar området kring vulkanen som obeboeligt till följd av risken för nya lerlaviner, började La Trinidads fördrivna befolkning återvända hit.
Här kan de åtminstone odla sina grödor, förklarar Estuardo.
– Pandemin tvingade oss tillbaka. Jag vet inte om vi kommer levande härifrån men i flyktinglägret fanns det ingen mat. Dessutom, varför stanna där borta när området är fullt av coronavirus? säger han.
Det svala köksgolvet av cement är rensopat från alla spår av vulkanens inre. Till skillnad från bebyggelsen längre bort är La Trinidads bostäder intakta. En stor del av odlingarna förstördes under utbrottet men grannarna har lånat pengar för att rädda de grödor som går.
Oron inför framtiden hänger som ett nytt askmoln över La Trinidad. På papperet står byn tom och saknar därmed tillgång till sjukvård, nödhjälp och annan samhällsservice. Vad händer om vulkanen får ett nytt utbrott, eller coronaviruset letar sig in bland de 133 familjer som återvänt? Hur ska de försörja sig om coronakrisen lämnar kaffeskördarna utan köpare? Enligt Carlos Montejo, vice ordförande för La Trinidads lokalstyre, har ängslan drivit åtminstone tre bybor till självmord.
Kan få urbana radhus
Samtidigt fortsätter omkring 30 familjer från La Trinidad att bo i förläggningar. Minnena av utbrottet hindrar dem från att återvända till vulkanen.
I den överbefolkade staden Escuintla, halvvägs mellan Guatemalas huvudstad och Stillahavskusten, bränner morgonsolen mot nakna huvuden. Unga män släpar och knuffar på vagnar med bananer och svarta klädpåsar. Nästan ingen lägger märke till att en mus springer kors och tvärs mellan människors ben.
Raderna av statliga förläggningar för La Trinidads vulkanflyktingar ligger ungefär en och en halv kilometer nedför gatan. I en av dem sitter 28-årige Berli Perez och trycker ansiktet mot det oglasade fönstret.
– Jag skulle återvända till La Trinidad om det inte vore för min fru Mari, och min äldsta son Hector. De är alltför traumatiserade efter utbrottet, säger Berli.
Guatemalas regering har erbjudit vulkanflyktingarna urbana radhus i Escuintla. Berli säger att han och hans fru har tackat nej. De tillhör omkring 800 personer från La Trinidad som inte tänker ge sig förrän staten uppfyller sin lagliga plikt: att erbjuda dem odlingsbar mark.
– Jag vill inte att mina två pojkar ska växa upp i en urban miljö. Om de gör det kommer de att bli kriminella. I stan är den sociala strukturen rutten och allt kostar pengar. Jag vill att mina barn ska lära sig att leva av jorden och odla sin föda, istället för att stjäla och gå med i kriminella gäng, säger Berli.
”Går inte” finns inte
I det hem som Wesles föräldrar kämpade så hårt för att bygga upp stiger Ada Camposeco, Wesles mamma, upp ur stolen för att ta hand om sin 19 månader gamla dotter. Hon föddes, i likhet med Ada själv, i ett flyktingläger.
– För mig finns inte orden ”går inte”. Det är vad jag säger till mina barn, att fortsätta kämpa oavsett vad som kommer i deras väg, säger hon.
Ada vill att sonen Wesles fortsätter studera, och följa sin dröm om att bli revisor i jordbrukssektorn. Medan Wesles läser läxorna påminner det avlägsna brummandet honom att han är på flykt trots att han åter är hemma, på drift mellan två skrämmande naturkrafter.
– Jag är rädd för covidsmittan, men ännu räddare för vulkanen, säger Wesles.
