Min telefon vibrerar. En gammal WhatsApp-grupp som tidigare använts för inbjudningar till grillfester och planer för utekvällar, för att inte nämna bilder på allt från sena kvällar till gruppmedlemmarnas barn, har återuppväckts. Men idag är tonen en annan. Gruppen består av människor utspridda i norra Italien, alla har känt varandra sedan barnsben – och så jag då, som lärde känna alla i tonåren.
Nu berättar min vän för gruppen att hans pappa ligger på sjukhus. Han har intuberats och läget är allvarligt, men stabilt. Min väns pappa som, tillsammans med sin fru, drev hotellet där vi åt glasstårta för att fira alla sommarfödelsedagar. Som sedan tog över pizzerian där min vän bakade pizzorna, där min väns fru dök upp med deras små barn varje kväll så att de skulle få umgås med sina farföräldrar. Det behöver inte ens nämnas att det är covid-19 som har gjort honom så här sjuk. Och som ligger bakom att min väns symtomfria mamma nu är helt ensam hemma, i karantän, förbjuden att ta emot besök.
I några dagar skickar min vän dagliga uppdateringar. Pappan kämpar som ett lejon, enligt läkarna. Långsamt verkar han bli bättre. Tills uppdateringen en dag bara lyder ”min pappa har lämnat oss”.
Så här har det sett ut om och om igen, överallt i världen. I Italien, precis som många andra platser, har det varit förbjudet att träffa släkt och vänner för att sörja, att hålla begravningar för sina nära och kära. Det ska nu börja tillåtas om än i liten skala, från och med måndag. Man ska återigen få träffa nära släktingar, förutsatt att de bor i samma region och ansiktsmask används när de olika generationerna möts igen. Begravningar tillåts för de allra närmaste, max 15 personer och helst utomhus. Men detta är inte heller helt enkelt.
En annan vän från WhatsApp-tråden hör av sig. Hans mormor har dött. Inte av viruset som har lamslagit världen, utan av en stroke, hemma i sin egen säng. Men allting färgas av corona. Myndigheterna är så överbelastade att mormors kropp inte kan hämtas på en vecka. Vädra mycket om det börjar lukta, säger de till min vän. Efter många om och men hittar min vän ett privat företag som för dyra pengar kan hämta kroppen efter två dagar. Mormor ska kremeras, men inga uppdateringar kommer om vad som händer med hennes kropp. Nästan två veckor senare vet min vän fortfarande inte när han och hans familj kommer att få sin mormors aska, än mindre om och när de kan ha en begravning.
Min vän är lättad att Italien nu släpper lite på reglerna, att hans barn inte längre kommer att vara förbjudna att träffa sina far- och morföräldrar. Men det ömmar att barnen inte fick ta farväl av sin farmorsmor.
Mest av allt är han besviken på att hans mormor inte kunde få den värdighet i döden som hon förtjänade. Det är ett sår som inte kommer att läka i första taget.
Det Italien som nu börjar öppna upp är ett land i sorg, sargat av förlust, besvikelse och misstro. Mina vänners upplevelser hör numera till det vanliga och det kommer att dröja innan vi kan tala om återhämtning. Under tiden hoppas jag att min gamla WhatsApp-grupp håller sig tyst.
