Laget som ska ena ett splittrat Frankrike

Dagarna och veckorna efter Parisattackerna i november förra året var särskilt skakande och märkliga för stadens invånare. Folk ville helst att det så snart som möjligt skulle kännas som vanligt igen – något som visade sig vara omöjligt. Var man än gick såg man något som påminde om vad som just hänt – beväpnade soldater på metron, taggtråd vid turistattraktioner och på andra offentliga platser. Alla var spända, arga eller deprimerade, ofta allt på en gång. Det var som att bo i en stad på gränsen till ett kollektivt nervöst sammanbrott. En av få glädjestunder under den här råa tiden var konstigt nog den vänskapsmatch mellan Frankrike och England som spelades på Wembley i London den 17 november – bara fyra dagar efter massakern.

Att matchen över huvud taget spelades var en modig och lugnande gest. Än viktigare var att upptakten till matchen gestaltades som en symbolisk uppvisning i solidaritet med Frankrike. Slagorden frihet, jämlikhet och broderskap prydde arenans fasad. Ståplatsläktarna var klädda i rött, vitt och blått, den franska flaggans färger. Före matchen, under en hyllning till attackernas offer, stod de engelska och franska spelarna tillsammans under en perfekt hållen tyst minut. Mest fantastiskt, och rörande, var att hela publiken, även de engelska supportrarna som aldrig någonsin bemästrat ett franskt regelbundet verb, vrålade Marseljäsen för fulla halsar.