Läkaren flydde helvetet i Mariupol – nu återvänder han till Ukraina

Våren 2022 har nästan 5 000 av dessa män, kvinnor och barn dödats sedan Mariupol belägrades av ryska styrkor. Runt om i staden staplas döda kroppar i massgravar.



Liksom de omfattande civila dödstalen är förödelsen, mitt i det moderna Europa, svår att ta in. 90 procent av alla byggnader uppges vara skadade. Omkring 40 procent är totalförstörda. Redan den 13 mars, bara lite mer än två veckor efter Rysslands invasion, flaggade Röda Korset för att belägringen av Mariupol utvecklats till en humanitär katastrof. Ögonvittnesskildringarna av det mänskliga lidandet i dessa ruiner är nästan outhärdliga. En del barn dör av vätskebrist, andra av svält. Desperationen är total och situationen jämförs med belägringen av Leningrad 1943.



Mychajlo Pasichnyj är en 60-årig ukrainsk läkare, vanligtvis plastikkirurg, som valde att arbeta vid militärsjukhuset i Mariupol från invasionens start och i tre veckor därefter. Under några dagar befinner han sig i Stockholm, där vi träffar honom. Därefter ska han ansluta till sin fru i polska Krakow:


– Jag var tvungen att få ut henne först ur Mariupol. Hon stannade där för min skull, och hade hon dött skulle det alltså ha varit mitt fel.


Mychajlo målar upp en helvetisk bild av sin hemstad.


– Lik ligger utspridda på sönderbombade gator. Det råder brist på elektricitet, på vatten, på värme. Många vet inte om deras närmaste lever eller om de har dödats.



År 2014, när Ryssland inledde sitt krig mot Ukraina i regionerna Donetsk och Luhansk, deltog läkaren i kriget genom att operera sårade ukrainska soldater. På sitt kavajslag bär han denna dag en gyllene brosch som han tilldelats för sina insatser.


– När den här invasionen drog igång, den 24 februari i år, bad jag chefen för militärsjukhuset i Mariupol om att få verka som kirurg på volontärbasis. Jag började arbeta omedelbart. Redan under den första dagen började våra skadade soldater komma in. Jag började operera dagen därpå, den 25 februari. Några dagar senare började vi även ta emot vanliga medborgare. Deras skador är de värsta jag har sett under min yrkeskarriär.



Deras skador var fasansfulla

Militärsjukhuset var beläget i ett område av staden som är glest befolkat. Det gjorde att det inte omedelbart var en måltavla för ryska styrkor, till skillnad från andra, mer centrala sjukhus, och även att befolkningen hade lite lättare att ta sig dit. För invånarna var inte förskonade:


– Ryssarna började inom kort attackera vanliga bostadsområden. Vi fick snart in 40-50 skadade om dagen. Deras skador var fasansfulla. Avslitna armar, ben och andra lemmar. Mosade ansikten. Krossade bröstkorgar. Bortsprängda näsor och könsorgan, skador på buk och nacke som du inte ens kan se framför dig om du försöker. Men jag såg allt.


Många patienter gick in i chocktillstånd av sina skador.


– Andra skrek och vrålade. En del av dem andades inte normalt. Lyckligtvis har våra soldater fått lära sig hur man applicerar ett tryckförband, en tourniquet, på ben och armar. Det räddade många av dem från att förblöda ute i strid.



Fanns det tillräckligt med lager blod för dessa omfattande blodförluster?


– I början. Så fort invasionen inleddes ställde sig ukrainarna i kö för att donera blod vid särskilda centraler. Blodet transporterades senare till våra sjukhus.



De mindre operationerna utförde vi från klockan 23 på kvällen till fem på morgonen medan Ryssland attackerade

Februari och mars har varit kalla månader i Ukraina. I många fall komplicerade det operationer där skillnaden mellan liv och död kunde handla om sekunder.


– Människor i alla åldrar har haft på sig lager på lager av varma kläder, så när de kommer till operationssalen har vi tvingats klippa bort alla plagg för att kunna behandla dem. Temperaturen utomhus och i byggnader utan el låg på minus 8, minus 10. En del dog, men vi lyckades rädda och framgångsrikt behandla många sårade. Ingen civil som sökte hjälp nekades.


Sova gjorde han och kollegorna så fort ett tillfälle gavs:


– Eftersom man måste ha den fysiska och mentala styrkan att genomföra kommande operationer. De mindre operationerna utförde vi från klockan 23 på kvällen till fem på morgonen medan Ryssland attackerade. Sedan opererade vi från morgon till sent på kvällen. Då inleddes bombardemangen på nytt. Om morgnarna väntade vi på att nattens skadade skulle börja rullas in. Nästa dygn, samma sak.


Mychajlo berättar att under ett pågående krig är läkarens första uppgift att sortera in de hjälpsökande i olika kategorier.


– Vi kirurger arbetar efter principen att först och främst stoppa eller begränsa blödningar, återställa en normal andningsfunktion, och på andra vis säkra livsviktiga funktioner i den mänskliga kroppen.



Covid-19, säger han med ett snett leende, försvann från den ena dagen till den andra:


– Slaget mot viruset och alla våra skyddsåtgärder, som munskydd, gick upp i rök. Plötsligt fick vi en större fiende att bekämpa.



Hur undvek han att förtäras av hat gentemot de som bombar sönder hans stad?


– Jag har bott i Mariupol under hela mitt liv. Men i mitt arbete som kirurg kan jag endast vara just det. Det är ett jobb som nästan fungerar likt en robots. Av största vikt är att läkaren arbetar enligt vissa algoritmer och håller sig till dem. Det hjälper läkaren att utföra sitt arbete snabbt och på ett korrekt vis.



Arbetet pågick konstant och nästan helt utan pauser, timme ut och timme in.


– Till slut var det omöjligt att minnas vem man hade opererat bara två dagar tidigare. 



Vid flera tillfällen fördes tillfångatagna ryska soldater till militärsjukhuset.


– Jag pratade inte med dem, och de behövde ingen större medicinsk eller kirurgisk hjälp. Sjukhuspersonalen, som dagligen såg skadorna ryssarna åstadkom, kom ner och tittade på dem som om vi hade lyckats fånga in någon slags bestar.


Under krigets första dagar fanns flera kraftfulla generatorer som försåg sjukhuset med elektricitet. Sakta men säkert minskade antalet rum som hade elektricitet och kunde användas för att operera i. Röntgenmaskinen drog för mycket ström och fick inte längre användas.


– Alla sjukhus i Mariupol opererade nu under mycket svåra förhållanden. Brist på el, brist på vatten, ljus… Och så de ständiga beskjutningarna.


Den 9 mars bombade Ryssland ett barnsjukhus och en förlossningsavdelning, båda i Mariupol. Bilderna på blodiga höggravida kvinnor ledde till omvärldens fördömanden. Den 15 mars försämrades situationen även för det ditintills relativt förskonade militärsjukhus där Mychajlo arbetade och byggnaden började beskjutas.


– Det var då jag fattade beslutet att fly från Mariupol och försöka rädda mitt eget liv.


När invasionen var ett faktum förstod jag att fruktansvärda saker skulle komma att ske

Timmar senare begick Ryssland ett av invasionens värsta illdåd: bombningen av Donetsks regionala dramateater i Mariupol, som användes som skyddsrum. Trots att man med stora bokstäver hade skrivit ”BARN” på marken utanför byggnaden attackerades den av ryska stridsflyg. Minst 300 människor uppges ha dödats, däribland barn och gravida kvinnor. Den 17 mars bombades även militärsjukhuset.


Mychajlo börjar berätta om krigets start år 2014 och hans första kontakt med Rysslands militära brutalitet.


– Jag såg många svårt skadade människor redan då, så när invasionen var ett faktum förstod jag att fruktansvärda saker skulle komma att ske. Att alla Ukrainas regioner skulle drabbas, och alla ukrainska familjer. Allt eftersom kriget fortsätter är det uppenbart att Ryssland är en fascistisk terrorstat som åsamkar ett annat europeiskt land enormt lidande.


Plötsligt ringer hans mobil. Mychajlo ursäktar sig och svarar. Efter någon minuts konversation lägger han på och meddelar glädjestrålande att det var en vän från Mariupol som lyckats ta sig ut ur staden. Vilka som överlever flykten tycks beroende av slumpen; ryska trupper har skjutit ihjäl civila, till och med mammor med sina barn, som försökt lämna ukrainska städer.



Har Mychajlo många vänner och familjemedlemmar kvar i sin hemstad? ”Massor”, svarar han. I många fall vet han inte vad som har hänt dem. Det är mycket svårt att få kontakt med någon i Mariupol numera. Särskilt plågsamt för Mychajlo är att inte veta hur hans mor och syster som är kvar i staden mår.

 

Vid slutet av vår intervju önskar vi Mychajlo Pasichnyj lycka till med sitt nya liv i Polen tillsammans med hustrun. Han skakar på huvudet och förklarar: till Krakow ska han nu bara under tre-fyra dagar, för att träffa sin fru och ”ordna upp saker”.


– Därefter reser jag tillbaka till Ukraina.



Ska du tillbaka till kriget? Varför?


– För att hjälpa våra försvarare i kampen mot Ryssland.


Exakt vart han kommer att verka vet han inte ännu. Men att hans insatser som kirurg är efterfrågade överallt i Kremls blodiga krig råder det tyvärr ingen tvekan om.



Tre frågor:



1. Hur bör Europa agera mot Putin?


– Det första steget måste vara att avsluta de ekonomiska relationerna med Ryssland. Vi befinner oss i den här fruktansvärda situationen eftersom Europa har hjälpt betala för den mentalitet, där många ryssar tror att Ryssland är en slags ”supernation” och att de kan och måste inrätta en ny världsordning, även i andra länder. Detta är en ren reinkarnation av fascismen.



2. Har Ryssland begått krigsbrott?


– Ja. De har bland annat beskjutit vanliga bostadsområden. Det finns inget militärt värde i eller försvar för det.



3. Vad kan Sverige göra för att hjälpa Ukraina?


– Att visa ekonomisk solidaritet är den absolut viktigaste hjälpstrategin. Genom att isolera Ryssland ekonomiskt sätter man press på dess ledning. Det är vitalt för hela Europas befolkning.