– Bomberna började falla klockan fem på morgonen. Då förstördes flygplatsen och flygvapnets stationer, berättar han.

De följande dagarna föll bomberna tätt över Mariupol.

– Det var de värsta scener jag någonsin sett. De släppte fyra-fem bomber samtidigt och där de föll fanns sedan ingenting levande kvar. Det var fruktansvärt, men till slut blev det normalt att se hus som brann utan att någon kunde göra någonting.

Mychailo Pasichnyi bestämde sig direkt.

– Jag tänkte, jag har levt ett fullt och lyckligt liv. Jag har vuxna barn, pengar, mitt drömjobb, en fru som jag älskar. Men jag kan förlora mitt land, säger han.

Han är tyst en stund, innan han lägger händerna på bordet och tittar på sin son.

– Mitt beslut är att hjälpa det ukrainska folket och tjäna mitt land och dess medborgare. Jag tänker inte låta Ryssland ockupera och förstöra vårt land.

Grönska och vita stränder

Vi träffas i sonens lägenhet i Stockholm. Mychailo Pasichnyi har för några dagar sedan lämnat sin fru hos vänner i Krakow och hans två barn har övertalat honom att komma och hälsa på dem och hans två barnbarn i Stockholm. Sonen Oleksii Pasichnyi är forskare inom energianalys på Kungliga tekniska högskolan, men även han är född och uppvuxen i Mariupol. Tillsammans minns de livet i staden som sträcker sig längs kusten.

– Det är min absoluta favoritstad. Det är en oerhört vacker stad med mycket grönska och träd, och vita sandstränder där staden möter Azovska havet, berättar Mychailo Pasichnyi.

Innan invasionen bodde omkring 400 000 invånare i staden, och alla har en relation till havet.

– Det finns en stolthet kring havet, berättar Oleksii Pasichnyi.

– I min barndom gick alla pojkar ner till havet för att fiska, det fanns så mycket fisk att vi kunde lyfta upp dem i hinkar, säger Mychailo Pasichnyi.

Han minns när Ukraina var en del av Sovjetunionen. Det sista han vill är att se sin stad i diktatorns händer, eller Ukraina som en rysk koloni.

– Putin vill utplåna Ukraina från kartan och förneka det ukrainska folket. Det är en reinkarnation av fascismen.

Finns ingen tid till att förstå

De tre senaste decennierna, sedan Ukraina blev självständigt, har friheten vuxit sig stark i landet, berättar Mychailo Pasichnyi.

– Vi har kunnat göra det vi velat, starta företag, leva de liv vi vill, prata fritt om det vi vill. Så är det inte i Ryssland. Invånarna där har inte vår frihet, eller ens tillgång till information. Och de kan inte tycka och säga vad de vill. De är som slavar under sin president.

Därför gick Mychailo Pasichnyi till ett militärsjukhus ungefär sex kilometer från sin lägenhet och anmälde sig som frivillig samma dag som invasionen inleddes. Redan dagen därpå stod han i en av sjukhusets fem operationssalar och tog emot sårade soldater från fronten. Han arbetade sida vid sida med en stor variation av olika sorters läkare, sjuksköterskor och frivilliga.

– Det går inte att beskriva hur det var på sjukhuset. Såren var fruktansvärda. Jag har aldrig i mitt liv sett någonting liknande, det var stora, öppna sår. Många hade fått armar och ben bortslitna. Vi opererade från morgon till kväll, och de skadade blev allt fler. Vi hade inte tid att försöka förstå orsaken till såren, vi var bara tvungna att operera och stoppa blödningar så fort som möjligt. Det var blod överallt. Och varje dag började vi om.

Sov i sjukhusets källare

Till en början var patienterna skadade soldater från frontlinjerna utanför staden, men när striderna flyttade närmare stadens centrum tvingades de vanliga sjukhusen stänga och allt fler civila kom till militärsjukhuset.

– Det kom in människor med skador i ansiktet och på armar och ben. Vi fick jobba fort och bara göra det nödvändigaste, för att vi skulle kunna ha tid att hantera stora skador på bålen och bröstet.

Han flyttade in på sjukhuset tillsammans med sina kollegor. På nätterna sov de på golvet i källaren, för att skydda sig från bomberna. Redan några dagar in i kriget försvann elektricitet, internet, telefonuppkoppling och vattenförsörjning, och de ryska trupperna började ta över staden område för område.

– Vi levde isolerade och bombades. Det var deras strategi att utsätta befolkningen för en enorm press, för att minska förtroendet och stödet till det ukrainska motståndet, säger han.

Staden fylldes snart av människor som gick runt med petflaskor och letade färskt vatten som inte frusit i minusgraderna och på kvällarna letade stora mängder människor efter någonstans att sova eller åtminstone en plats att värma sig en stund. Medan de ryska trupperna avancerade tvingades befolkningen från förorterna och stadens utkanter in mot stadens centrum. Alla offentliga utrymmen som skolor, tågstationer, bibliotek och museum blev provisoriska skyddsrum. 

– Många hade flytt med bara kläderna de hade på sig. De saknade varma ytterkläder, vatten, hygienprodukter och mat. Och de blev fler och fler. Det var ett ökande kollektivt trauma, och den humanitära katastrofen blev ett faktum.

Källarna blev gravar

Efter en vecka uppstod ett informationsvakuum och den psykiska stressen på befolkningen ökade ännu mer.

– Vi kunde inte veta hur läget var i staden, ingen kunde få information om vad som hände i resten av Ukraina eller få kontakt med sina anhöriga. Det gick inte ens att få kontakt med dem som bodde ett kvarter bort.

De offentliga utrymmena räckte inte till och allt fler sökte skydd i källarrum.

– För vissa var källarna ett bra skydd, men för många andra blev de gravar när husen rasade och ingen kunde röja upp för att få ut dem.

Mychailo Pasichnyi berättar att stressen fortsatte eskalera även på sjukhuset och hur ingen stod rådlös men att tiden ständigt var deras största fiende.

– Vi fick improvisera för att försöka att bara rädda så många liv vi kunde. Vi fick springa mellan de olika operationssalarna för att hjälpa varandra.

De döda kropparna blev bara fler. Två veckor in i kriget var situationen svår att hantera.

– Vi behövde begrava dem i massgravar. Vi var tvungna, för att undvika smittspridning av infektionssjukdomar. Men jag kommer aldrig att glömma när det beslutet togs.

Varje morgon samlades personalen på militärsjukhuset vid fönstren för att se ut över staden.

– Vi försökte förstå var striderna var som värst just då, men vi såg ut över en stad täckt av svart rök.

Var tredje dag lämnade han sjukhuset en stund för att gå hem och spendera en halvtimme tillsammans med sin fru. När han gick genom staden såg han förödelsen.

– Det var en krossad stad med förstörda vägar, sten och metall överallt, trasiga kablar som hängde i luften eller låg på vägarna. Det var svårt att ta sig fram.

I början av invasionen hjälpte också hans fru till på ett annat sjukhus, men det blev snart omöjligt att ta sig dit på grund av sprängda vägar.

– Sjukhusen var ett mål för de ryska trupperna från allra första början. Det var en del i strategin för att öka invånarnas lidande.

Tillbaka till Kiev

Han försökte redan från krigets början övertala sin fru att lämna Mariupol, men hon ville inte åka utan honom. Natten mellan den 15 och 16 mars var han hemma och bestämde sig för att fly.

– Det är smärtsamt att prata om. Det var mitt beslut att stanna och arbeta på sjukhuset, men det påverkade också min fru eftersom hon inte ville fly utan mig. Om hon skadats, eller dött, så hade det varit min skuld.

Tre bomber hade fallit i området där militärsjukhuset låg, och han förstod att sjukhuset nu var ett mål.

– Så vi lämnade staden. Dagen efter blev sjukhuset bombat.

Kvarvarande personal och de patienter som överlevt, flyttades till ett skyddsrum, och sjukhuset togs ur bruk.

– Men de är fortfarande omringade, utan hopp om att komma ur den situation som de befinner sig i. Det finns ingenting kvar i Mariupol.

De fick radera innehållet i sina mobiler och ta sig 260 kilometer, genom 15 ryska kontrollstationer, innan de kom till ukrainskt territorium. Men Mychailo Pasichnyi är fast besluten att återvända. Just nu är målet att ta sig till Kiev.

– Jag skulle inte klara av att inte återvända, psykiskt. Jag är pensionär så jag kommer inte bli ombedd att delta militärt, men som det visat sig i Mariupol så är jag användbar med mina kirurgiska kunskaper.