BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Välkomna, utbrister hon på engelska. Var kommer ni ifrån?
Utöver serveringspersonalen är det inte många kubaner i lokalen. Den här delen av Havanna är turisternas lekplats. På Azucar sitter förutom tyskarna ett sällskap med spanjorer, några svenskar och ett gäng britter. Telmary Diaz pratar omväxlande på engelska och spanska. Hon är uppväxt på Kuba, men efter att ha bott sju år i Kanada är hon i princip tvåspråkig. Låttexterna är alltid på spanska, och hon levererar dem ömsom mjukt och melodiskt, ömsom smattrande hårt och rytmiskt. De musikaliska influenserna speglar den smältdegel som är den kubanska kulturen – jazz, hiphop och funk möter salsa och afrokubanska rytmer.
– Jag skriver om naturen, poesi, hur det är att leva på Kuba och om mitt afrokubanska arv. I grunden ligger alltid ett universellt budskap om mänskliga rättigheter, säger Telmary Diaz.
Hon lämnade Kanada för att hennes lilla dotter skulle få växa upp nära familjen på Kuba.
– Dessutom var jag trött på vintern...
Scenen har utvecklats
Som artist har Telmary Diaz behövt utmanat normerna både för vem hon förväntas vara som kvinna och som kuban. När hon som 21-årig spoken word-poet blev ombedd att improvisera över en väns låt visste hon inte att det skulle förändra hennes liv. Då var siktet inställt på att bli journalist men samarbetet ledde fram till bandet Freehole Negro. Där blev Telmary Diaz snabbt den klarast lysande stjärnan. I dag är hon 39 år och spelar in sitt sjätte soloalbum. Från första parkett har hon sett Kubas hiphopscen utvecklas.
– I början blev många förvånade när de såg mig rappa, säger Telmary Diaz. Det var väldigt få kvinnor som höll på, och knappt någon som var frontfigur. Så att istället för att följa hiphopens machostil var jag noga med att bevara min femininitet och prata om kvinnors rättigheter.
Kanaliserad frustration
Kubansk hiphop har av tradition varit samhällskritisk, eller i alla fall samhällsskildrande. Genren kom till ön via tv- och radiosändningar från Miami i slutet av 1980-talet. Under det fattiga 1990-talet blev den både ett sätt att kanalisera frustration och att uttrycka den afrokubanska identiteten. Rapparna tilläts i princip hållas av regimen så länge de inte blev uttalat kontrarevolutionära.
– I början av 2000-talet var hiphopen stark. Den fungerade som ett slags underjordisk journalixstik, säger Telmary Diaz. Men reggaetonvågen har ändrat på det.
Reggaeton är en dansorienterad genre med ursprung i Puerto Rico, och har på Kuba en inte helt okomplicerad relation till hiphopen. Texterna handlar om fester och sex, och låtarna spreds i städerna via cykeltaxis på gatorna under en tid då de flesta kubanska radiostationerna vägrade att spela genren. Medan hiphopen plockades upp i intellektuella kretsar och till slut av staten själv, som grundade "rapministeriet" Agencia de rap 2002, sågs reggaetonen som både neoliberalt influerad, vulgär och fördummande. Det har inte hindrat den från att få en stark förankring bland "vanligt folk". Nu är det den som spelas på klubbarna medan hiphopen försöker balansera sin samhällskritik med att saluföras på statligt finansierade kulturscener.
Enligt Telmary Diaz har många hiphoppare de senaste åren gått över till att producera den mer ekonomiskt lukrativa reggae-tonen. Något som inte enbart är negativt.
– Många av dem är män vilket öppnat upp hiphopscenen för kvinnor, säger hon. De kan glänsa när männen byter genre eller lämnar landet.
Svårt att få lämna landet
Som musiker har Telmary Diaz fått möjligheter att resa utomlands på ett sätt de flesta andra kubaner inte kan. Nyligen spelade hon i USA, dit hon ska återvända för New Orleans jazzfestival i april.
– Jag är lyckligt lottad, det vet jag. Men det är inte lätt att resa för någon kuban. Myndigheterna är förvisso inte lika restriktiva längre, men andra länder ser oss direkt som potentiella immigranter. De antar att alla vill lämna Kuba.
Men för Telmary Diaz är det inget alternativ längre. Sedan hon återvände från Kanada har hon rotat sig allt mer i sin hemstad.
– Min inspiration kommer från Havannas gator, säger hon. Och musiken är mitt vapen. Den är mitt sätt att uttrycka frihet, att försvara mina rötter och att överleva.
