Den 70-årige azerbajdzjanska läraren Hussein Abdulijev läser en dikt som han skrivit själv. Det hade inte varit särskilt uppseendeväckande om det inte vore för en detalj. Dikten är på armeniska.

– Vi lever under samma Gud, och här har vi levt i hundratals år. Vi har inte tid för att bråka, säger Hussein Abdulijev när vi frågar om samexistensen mellan armenier och azerbajdzjaner.

Regnperioden lider mot sitt slut och kväljande luft sköljer över Khojorni i södra Georgien mot den armeniska gränsen. Vi befinner oss även i ett kulturellt gränsland där byarna utgörs av en lika del armenier som azerbajdzjaner. I Azerbajdzjan och Armenien tömdes befolkningarna på sina respektive minoriteter i samband med ett stort krig på 1990-talet, men samma sak skedde inte i Georgien.

Prioritet efter Ukraina

När det skedde befolkningsutväxlingar mellan Armenien och Azerbajdzjan 1988–1990 så fortsatte livet i dessa byar som vanligt. Den etniska konflikt som uppstod i den armeniska icke-erkända republiken Nagorno-Karabach, som formellt ligger i Azerbajdzjan, men är de facto självstyrande sedan kriget på 1990-talet nådde inte hela vägen till Georgien.

I dag är kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach den konflikt som står högst upp på EU:s agenda att lösa i närområdet. Ja, förutom Ukraina förstås. När kriget intensifieras i Ukraina ökar skjutningarna i den här delen av världen – från Azerbajdzjan mot Armenien – också. Till den grad att EU satt in en observationsinsats i Armenien för att dokumentera förbrytelser mot avtalet om eldupphör. De har minst sagt haft ett aktivt arbetsschema sedan insatsen inleddes i oktober 2022.

När kriget var som värst de där höstmånaderna 2020 dog uppemot 10 000 människor i Nagorno-Karabach. Internationella medier som ville finna goda exempel på att azerbajdzjaner och armenier visst kan leva tillsammans utan konflikt åkte till Georgien. Mediebilden visade människor som talade om samexistens och fred samtidigt som arméerna begick krigsbrott i grannländerna.

Dagens ETC har åkt till byarna för att ta reda på om bilden verkligen är så enkel. Vad händer när man skrapar på ytan?

Gamla vänskaper

Husseins barndomsvän, den armeniske Robert, är rektor på skolan. De berättar att de lekte som barn, gick i skolan tillsammans och sedermera utbildade sig till lärare. Sedan 1979 är de kollegor. På Sovjettiden gick alla elever i samma klasser, men i samband med Georgiens självständighet separerades klasserna. Likaså tillhandahölls plötsligt olika skolböcker och undervisningsspråk.

Det sovjetiska idealet, där ryskan både var den dominerande och enande faktorn, föll när Georgien började anpassa sitt skolsystem efter demokratisk standard. Minoriteters rättigheter har sedan dess på pappret förstärkts, även om den georgiska nationalismen inte är särskilt mer tillåtande för olikheter än den ryska imperialismen.

Liksom byarna blivit segregerade, så har även den georgiska staten blivit det. En del av byn är azerbajdzjansk och en annan är armenisk. Endast ytterst få exempel finns på att människor från de olika etniska grupperna gifter sig med varandra och under de dagar vi befinner oss i området säger i princip alla samma sak: att de bor tillsammans i byarna, men att de inte umgås utanför arbetsplatserna.

De flesta unga flyttar

Av den georgiska befolkningen är mellan 12–15 procent minoriteter, beroende på om utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien räknas in eller inte. I början på 2000-talet speglade den politiska representationen siffrorna relativt väl, men har efter ett par nationalistiskt inriktade regeringar senare minskat till bara ett par procent.

Människor vi möter i de armenisk-azerbajdzjanska byarna har inte sina blickar riktade mot Georgien. Tvärtom flyttar de allra flesta unga vuxna till Armenien, Azerbajdzjan eller Ryssland. Likaså är andelen som röstar i de georgiska valen bland de lägsta i landet.

Arnold Stepanyan, grundaren av den EU-finansierade organisationen Public Movement Multinational Georgia, har arbetat med minoritetsfrågor sedan 1999. Enligt honom har utvecklingen i landet snarare blivit sämre än bättre, trots att Georgien tillmötesgått flera reformer från EU.

– I fallet med de armenisk-azerbajdzjanska byarna ser vi hur kriget 2020 bidrog till att försämra, kanske till och med i vissa fall förstöra, den relation som fanns mellan minoritetsgrupperna i landet. Här har bristande minoritetsrättigheter betydelse, säger Arnold Stepanyan.

Han vidareutvecklar sitt resonemang.

– Vad man kan se är att isolering från majoritetssamhället leder till viss radikalisering. I byarna ser vi att det här hände efter kriget också. Ett konkret exempel är att handeln mellan grupperna minskat. Det finns inte konkret statistik som styrker det, men vi har tagit del av tillräckligt mycket information för att kunna hävda det.

Propaganda i klassrummet

Den som reser i området ser sällan, om alls, varken armeniska eller azerbajdzjanska flaggor. Det finns även få politiska symboler som kan härledas till respektive land. Det förklarar Arnold Stepanyan med att den georgiska regeringen hanterar motsättningarna delvis genom att aktivt motarbeta symboler som kan väcka ilska eller politisk tillhörighet till annat än Georgien.

Det gäller allt förutom skolböckerna. Studier gjorda av det välrenommerade The Caucasus Institute visar att armeniska till skillnad från azerbajdzjanska skolböcker blivit allt mindre politiserade med åren. De senaste statliga azerbajdzjanska skolböckerna innehåller å sin sida vad som beskrivs i rapporterna som ”strukturella undertoner av rashat” mot armenier, liksom en ökad politisering.

I skolan är lärarna ovilliga att visa elevernas skolböcker. De hänvisar till ett diffust regelverk om att vi behöver tillstånd från borgmästarens kontor. Men efter en stund beslutar rektorn ändå att tillåta lärarna att dela med sig av böckerna. Skolböckernas innehåll motsvarar vad studierna från The Caucasus Institute visat.

På den första sidan av den azerbajdzjanska är en stor bild av Heydar Alijev, far till den nuvarande presidenten Ilham Alijev. I delar av boken, som är för 10-åringar, finns dikter dedikerade till den azerbajdzjanska armén och hyllningar till presidentfamiljen.

Leker inte över gränserna

Vi ställer frågan till läraren Hussein om innehållet i boken som framstår som propagandistiskt, vad anser han om det?

– Det är väl inga problem om det bara är sanningen som syns. Heydar Alijev byggde Azerbajdzjan från grunden. Utan honom hade det inte funnits gas- och oljeproduktion, och armén hade inte varit stark, säger Hussein.

När de andra lärarna försvunnit kommer en armenisk lärarinna fram till oss. Försiktigt säger hon att när barnen börjar i tredje klass så slutar de armeniska och azerbajdzjanska barnen leka över gränserna.

– Det hände något efter kriget 2020… så är det bara, säger hon och försvinner i väg.