En skillnad finns förstås. Synvinkeln.

Amerikanska och privatägda CNN väljer att se missiltestet som ett försök från Rysslands president Vladimir Putin att skyla över militära misslyckanden i Ukraina. Medan ryska statskontrollerade RT kallar testet för ”unikt” och av ”stor betydelse” för landet. 

CNN vinklar rapporteringen om G20-mötet till att flera finansministrar valde att lämna mötet i protest mot Rysslands militära aggression. Medan RT kontrar med att ”Väst kan precis ha dödat G20”. 

CNN skriver att ukrainska staden Mariupols försvarare snart har slut på ammunition. Medan RT skriver om de ”omringade ukrainska nynazisternas krav” för att lämna samma stad.

Upp-och-nedvända världen.

Men det finns fler skillnader. För där CNN kompletterar sin omvärldsbevakning – med oroligheterna i Shanghai, med en upphettad debatt mellan presidentkandidaterna i Frankrike, med opinionsläget för USA:s president Joe Biden, med att en insektsapokalyps närmar sig, det vill säga nyheter som spänner över hela fältet – där fortsätter RT att trumma in budskapet att Ryssland är under attack från Väst, om Ukrainas ”dubbla budskap” kring vapenvila, att frysandet av ryska tillgångar utomlands är en kränkning av rysk suveränitet, att Ryssland sträcker ut en fredens hand till Ukraina, att de ryska tennisspelare som portats från Wimbledon används som ”politiska gisslan”.

Den som hos RT dessutom letar kritik mot ryska regeringen får leta väldigt länge. För att till slut ändå kamma noll när sajten scrollats klart.

Med andra ord: I RT:s värld är Ryssland the good guy och de flesta andra något annat. Tydligare blir det inte än i exemplet ovan med Mariupol, där RT väljer att beskriva en verklighet där Goliat står med foten mot Davids strupe som att det är den senare, omvänd till nazist dessutom, som sägs ställa krav för att resa sig upp och lämna den förre i fred.

– RT hanterar Ukrainakriget på samma sätt som alla andra konflikter. Det finns inte en tillstymmelse till att avvika från officiell Kreml-linje eller dess strategiska narrativ, säger Andreas Önnefors, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och expert på konspirationsteorier, om RT:s syn på nyhetsvärdering.

Problemet med RT:s rapportering är inte att att det extraordinära läget med ett krig mot Ukraina utlöst extraordinära regler för hur rysk media ska agera. Som bekant riskerar den som rapporterar ”fel” om den ”speciella militära operationen” i Ukraina 15 års fängelse. Det pågår ju trots allt ett krig och även Sverige har lagar som reglerar hur public service får agera i en krigssituation. Problemet är att RT aldrig haft något annat uppdrag än att främja den egna statens intressen både i Ryssland och internationellt.

2000-talets propagandaverkstad

För en bakgrund kan bandet backas till den 25 april 2005. Den dagen håller ­Putin, president sedan fem år, ett tv-tal till nationen där han kallar Sovjetunionens fall för ”det 20:e århundradets största geopolitiska katastrof”. I ut­talandet läser Julia Ioffe i en artikel i Columbia Journalism Review (CJR) 2010 in en beklagan över att kollapsen kastade in Ryssland och ryssarna i återkommande ekonomiska kriser, men också en stor sorg över ett svunnet mäktigt imperium, ett som Putin själv tjänade som överstelöjtnant i KGB och som han av allt att döma gärna ser återupprättat.

Talet hålls i en tid när Ryssland börjat skönja ljuset i tunneln efter ett omtumlande postsovjetiskt drygt decennium. Oljepriserna stiger och inflödet till ryska statskassan klirrar allt högre. Trots att kleptokratin fortsatt plågar landet sipprar tillräckligt mycket av oljeinkomsterna ned till folket i form av långsamt höjd levnadsstandard för att opinionen ska stå bakom Putin. Enda smolket i bägaren är bilden av Ryssland utomlands.

När amerikaner två år tidigare i en enkätundersökning tillfrågades om tio saker de associerade med Ryssland tog ”kommunism”, ”KGB”, ”snö” och ”maffia” tätplatserna, enligt en tidig kommentar om den kommande kanalen i magasinet Foreign Policy 2005. Rubrikerna i utländsk media handlade oftare om demokratins förfall under Putin, om att politiska motståndare fängslas eller tvingas fly utomlands, om att pressfriheten kringgärdas, än om de framgångar som Putin själv ville peka på. När icke-ryssar i en liknande undersökning i augusti 2005 ombads räkna upp vilka ryska varumärken de känner till kunde ingen nämna annat än ­Kalashnikovkarbiner och Molotov­cocktails.

Någon månad före den sistnämnda undersökningen hade Kreml redan annonserat hur de skulle lösa detta imageproblem. Inte genom att lösa de problem som omvärlden pekade på, utan ­genom att förändra omvärldens syn på Ryssland.

In på scenen träder Russia Today, en rysk, statsägd tv-kanal som ska sända nyheter, reportage och positiva inslag om Ryssland dygnet runt för en internationell publik.

– Det kommer att bli ett ryskt perspektiv på världen. Många utlänningar blir förvånade när de ser att Ryssland är annorlunda än vad som framgår av medias rapportering. Vi vill försöka presentera en mer balanserad bild, förklarade Margarita Simonyan, Russia Todays chefredaktör, nyss 25 år fyllda, vid den presskonferens där lanseringen av kanalen presenterades.

Trots sin unga ålder hade ­Margarita Simonyan redan ­hunnit vara yrkesverksam i sju år. Först på lokaltidning, sedan på en tv-kanal, och 2004 hade hon klättrat till Kremlkorrespondent för Rossiya, landets näst största tv-station med 50 miljoner tittare.

”Ingen stor nation kan existera utan kontroll över informationen”

Att utnämnas till korrespondent i Kreml, med tillgång till maktens innersta krets, är enligt Julia Ioffe på CJR inte bara en ära, det är också ett kvitto på ens lojalitet mot staten och Putin.

Exakt hur lojal Margarita Simonyan anser att man bör vara visar hon i ett nutida klipp från en rysk talkshow som spridits av Russian Media Monitor, startad av ukrainskfödda journalisten Julia Davis för att motarbeta rysk propaganda.

– Vi har haft två perioder i Rysslands historia med begränsad eller ingen censur. Mellan 1905 och 1917, och vi minns alla hur det slutade. Och sedan under perestrojka och följande 90-tal, och vi minns alla hur det slutade – med landets kollaps. Ingen stor nation kan existera utan kontroll över informationen, säger Margarita Simonyan i klippet.

Hon utvecklar därefter sin syn på västerländska ideal om hur en demokrati ska utformas.

– De som under flera decennier försökte säga ”aj, aj, aj, samhället måste vara fritt”, att en utvecklad ekonomi inte kan finnas utan ett utvecklat politiskt system eller ett fritt politiskt system – allt det där är skitsnack, säger hon.

När Dagens ETC ber Andreas Önnefors om en spontan reaktion på klippet har han svårt att hålla tillbaka sin förvåning.

– Det är helt otroligt. Hon vill verkligen fortfarande vara en pionjärtrummare och ser inte ­poängen med pressfrihet… ­Fullständigt otroligt.

Andreas Önnefors referens till Sovjet­unionens unga pionjärer, Rysslands svar på scoutrörelsen, som Margarita Simonyan själv tar upp senare i klippet när hon berättar hur stolt hon var över att som nioåring tillhöra det sovjetiska samhällsbygget, tjänar som en påminnelse om likheterna mellan den sovjetiska och den putinska kontrollen över media.

Den första likheten, vilket beskrivs i studien ”Anything that causes chaos” i tidskriften Journal of communication 2020, är att alla nyckelroller ska besättas med partitrogna ”soldater”, gärna unga och oerfarna. Den andra är att redaktörer ska matas med direktiv och instruktioner om vilka historier som får berättas. Den tredje är den återkommande övervakningen och bedömningen av allt som publicerats för att aldrig låta medierna glömma att storebror ser dem.

På i princip samma sätt har de ryska myndigheterna styrt Russia Today. I tre år följde kanalen visserligen den utstakade väg för rysk ”soft power” förklädd till journalistik som Margarita Simonyan pekade på vid den där presskonferensen i juli 2005. Men i samband med Georgienkriget 2008 tycks myndigheterna ha förstått att kanalen också kunde användas som ett politiskt vapen, ett som vässades ytterligare när Ukrainakonflikten bröt ut 2014. Och med det skiftade fokus från att ändra bilden av Ryssland till något annat.

Tjocka lönekuvert till journalister från väst

Baserat på intervjuer med 21 tidigare och två vid tillfället fortfarande anställda medarbetare på Russia Today, som 2008 bytte namn till RT för att tona ned kanalens koppling till Ryssland, tecknar författarna bakom studien en bild av kanalens tre nya primära mål – i praktiken en nedtonad variant av Charles Baudelaires ”djävulens bästa knep var att låta världen tro att han inte finns”. Eller helt enkelt: men durå!

Det första målet var att sprida idén om att västvärlden brottas med minst lika många problem som Ryssland. Det andra var att uppmuntra och lyfta konspirationsteorier om västlig media för att sänka deras trovärdighet. Det tredje var att skapa kontrovers kring den egna kanalen och dra till sig kritik för att på så sätt framstå som en viktig röst, vilket i sin tur skulle övertyga Kreml om vikten av ökade anslag till RT.

Anslagen ökade också. Från de 30 miljoner dollar som kanalen startade med ökade inflödet av pengar successivt till 380 miljoner dollar 2011 för att året efter sänkas till 300 miljoner. Dessa fluktuationer upphörde 2012 i och med att Putin skrev under ett presidentdekret som förbjuder fler neddragningar av RT:s budget.

Personalstyrkan – som vid starten uppgick till 500 personer, 300 av dem journalister, 72 av dessa influgna utländska sådana, ibland nyutexaminerade, ibland utan relevant utbildning, ofta totalt okunniga om Ryssland, lockade av femsiffriga löner i dollar de aldrig kunnat drömma om i Väst, två gånger högre än vad de ryska kollegorna på samma redaktion fick – växte lika successivt den till omkring 3 000 anställda.

Apropå de första tre reglerna ovan, om styrningen av det dagliga arbetet, tecknar de 23 intervjuerna en samstämmig bild av hur denna kontroll gick till. Det var inte alltid som journalisterna tvingades presentera rena lögner. Men ta bort en viktig detalj här, en annan där, och till slut har det ursprungliga perspektivet förvrängts och blivit desinformation. Andra gånger var det bakgrundskontroll och källkritik som fick stryka på foten inför en publicering.

En annan faktor var de anställdas bristande erfarenhet. I brist på sådan är det svårare att mopsa upp sig mot en äldre redaktör oavsett hur högt de egna etiska varningsklockorna ringer. Dessutom var lönerna för många alltför höga för att låta personliga principer stå i vägen för order.

Ytterligare en faktor bakom skapandet av desinformation är kulturen och det påbjudna språkbruket på redaktionen. Det är inte alltid piskan måste vina för att hunden ska lyda. Alla visste vilka berättelser som ledningen släppte fram och vilka som inte hade en chans att få utrymme.

Den som ville klättra i hierarkin – även om denna klättring tog stopp snabbare för utlänningar än för ryssar – gjorde bäst både i att hålla tyst med idéer som inte passade in i det ryska narrativet och i att skriva på rätt sätt. Om ”Väst” skriver ”syriska rebeller” skriver RT ”terrorister”. Och om Väst skriver ”Assadregimen” skriver RT ”Syriens regering”.

Intervjuerna avslöjar ett lite annorlunda läge för de inhemska journalisterna. Dessa fick visserligen de svåraste uppdragen, de mer utmanande för personens moraliska kompass, men samtidigt var de starkare indoktrinerade redan från början att tro på vad storebror bestämde var rätt och fel. De såg också oftare på sitt arbete genom ett nationalistiskt filter, som ett sätt att tjäna moderlandet.

RT:s linje: skapa kaos

Detta tjänande av moderlandet har i praktiken lett till en väldigt pragmatisk nyhetsvärdering. Beroende på målgrupp – kanalen har sänt på engelska, spanska, franska, arabiska, ryska och tyska; endast mandarin och hindi har saknats bland världens största språk, två målgrupper som Ryssland uppenbart inte ansett lika viktiga att rikta sig till – har olika nyheter ansetts olika viktiga. I sig är detta inte det minsta märkligt. Förutom att RT sedan 2008 värderat en nyhet inte efter allmän­intresse hos målgruppen, utan efter hur mycket split den kan så hos mottagarna.

– Jag frågade min redaktör vilken hållning RT har i fråga om brexit och han svarade: ”Vad som helst som skapar kaos är RT:s ­linje”, berättar en av de 23 ­intervjuade RT-journalisterna.

Av samma anledning har RT inte varit sena med att lyfta konspirationsteorier kring 5G, ebola, pedofilnätverk i Hollywood, naturligtvis om 11 september-­attackerna i USA och att skyddsmasker mot covid-19 underlättar barntrafficking.

– RT har spelat en enormt stor roll i att mobilisera antidemokratiskt motstånd, till exempel i Tyskland. Jag har studerat den tyska Pegida-rörelsen och det var helt uppenbart att RT underblåste denna. Vidare har detta fortsatt under anticoronarörelserna. I Sverige har RT bevakat till exempel SD:s jippo ”Pride Järva”, säger Andreas Önnefors.

Inte oväntat har RT tagit tillfället i akt efter påskoroligheterna i svenska städer att koppla ihop dessa med flyktingkrisen 2015 och slängt fram experter – i detta fall tyskfödde men i Ryssland bosatte författaren och bloggaren Thomas Röper, av sin blogg att döma uppenbart Kremlvänlig – som målar upp bilden av ett Sverige som ”översvämmats” av migranter vilket orsakat ett krigsliknande tillstånd.

Enligt Peter Pomerantsev, journalist, författare och son till ryskfödde poeten och journalisten Igor Pomerantsev, bör inte RT:s nyhetvärdering ses endast som ett verktyg för att uppnå politiska mål, vilket han förklarade i en podd från slutet av mars i år. Den har djupare grunder än så.

– Om man vill riktigt djupt in i den ryska doktrinen om informationskrigföring så säger den i princip att demokratisk kommunikation är en omöjlighet. I grund och botten menar de att all slags kommunikation i verkligheten är manipulation, oavsett om den kommer från icke-statliga organisationer eller den offentliga sfären, det vill säga den liberala, demokratiska idén av en sådan, som inte existerar, är en myt. Saker som yttrande­frihet är vapen uppfunna i Väst för att komma åt Ryssland och all information är i grund och botten ett slags krigföring.

Eller som The Guardians ­kolumnist Tim Dowling uttryckte det 2017:

– De förnekar möjligheten till objektivitet. Det är cynismens trumf. Vi är alla lika dåliga.