– Det är inte klokt, säger hon. Hon är från Venezuela, en av de nästan 200 000 venezolaner som kommit till Chile de senaste åren. Orsaken till hennes gråt är bilderna i hennes mobiltelefon – en direktsändning från gränsen mellan Colombia och Venezuela.

– Det är mitt land, säger hon, det är därför jag blir så ledsen.

– Men, fortsätter hon sen med en suck, allt det här var ju fullständigt förutsägbart.  Hon visar upp telefonen där man kan se en brinnande lastbil och folk som kastar sten mot en grupp soldater som skyddar sig med genomskinliga sköldar. Några av soldaterna skjuter tårgas.

Testade militärens lojalitet

Konfrontationen i lördags vid gränsen mellan Colombia och Venezuela, liksom också vid den mellan Brasilien och Venezuela var politisk teater – om på hög nivå eller låg, är en smakfråga. Det handlade om att skapa en politisk situation, inte om att lösa humanitära problem. Konkret handlade det om ett test för att mäta den venezuelanska militärens trohet gentemot Nicolás Maduro. Att det hela omgavs av konserter på båda sidorna om gränsen gör det hela ännu mer cyniskt. Som en tävling i dubbelmoral.

Den självutnämnde ”förvaltande presidenten” Juan Guaidó hade mobiliserat sina anhängare för att den 23 februari föra in den ”humanitära hjälp” som USAID Chile och en del andra länder hade skickat till Colombia för vidarebefordran till Venezuela. Internationella Röda korset och FN tog avstånd från det hela och betonade att en central aspekt av ”humanitär hjälp” är att den inte utnyttjas i politiskt syfte. Att Guaidó hade sällskap av tre latinamerikansk presidenter, från Colombia, Chile och Paraguay, bidrog bara till att betona de politiska aspekterna av aktionen. För, även om Guaidó hävdade att hjälpen skulle rädda 300 000 venezuelaners liv, så var aktionens syfte först och främst politiskt.

Nicolás Maduro hade klart sagt att han beordrat militären att stoppa alla försök att ta in hjälpsändningarna och, med viss rätt, liknat hela aktionen vid ”en trojansk häst”. Guaidós uppmaning till militären att inte lyda Maduros order hade ingen effekt. Ett par dussin soldater deserterade visserligen, men det påverkade inte på något avgörande sätt situationen. Då är det allvarligare att flera pensionerade höga militärer, senast den tidigare chefen för

Venezuelas underrättelsetjänst, har vänt sig emot Maduro. Men det som hände i lördags bidrar nog ändå snarare till att, åtminstone på kort sikt, dämpa Maduros nervositet, än att öka den. För att han är nervös råder det nog ingen tvekan om. Att Maduro valde att, som han ofta gör i krissituationer, dansa salsa med sin hustru Cilia Flores på ett offentligt möte i Caracas samtidigt som det skedde sammandrabbningar på gränsbron, kan knappast dölja det. Liksom heller inte hans beslut att bryta alla diplomatiska relationer med Colombia eftersom de redan var i stort lika med noll. För även om Guaidós initiativ med det ”humanitära biståndet” misslyckades, så har han ändå lyckats ingjuta ny energi i oppositionen mot Maduro. För första gången på länge har också oppositionen ett enat ledarskap. Men hur länge?

Oroande uttalande från Guaidó

Den venezuelanska oppositionen har varit duktig på att skjuta sig själv i foten. Och frågan är hur Guaidós plan B ser. Hans första reaktion efter misslyckandet med det ”humanitära biståndet” var oroande.

På sin twitter uppmanade han sina internationella allierade att öppna sig för ”alla slags alternativ för att befria Venezuela”. En formulering som de flesta tolkar som en omskrivning av ”militär intervention”. Precis det som Maduro varnat för när han talade om ”det humanitära biståndet” som en trojansk häst. Senare modifierade Guaidó sitt uttalande, men rädslan hade redan slagit rot.

Brutal och okänslig

Guaidó menade att Nicolás Maduros beslut att hindra lastbilarna med hjälppaket att komma in avslöjade hans brutalitet och okänslighet för mänskligt lidande, och att aktionen därför ändå varit en seger. Men att Nicolas Maduro är brutal och okänslig är knappast någon nyhet för någon.

Ända sen det började talas att Venezuela behöver internationell hjälp, har Maduro avvisat tanken. Han har också avvisat tanken att det alls skulle råda någon humanitär kris i landet och har avfärdat massutvandringen – tre miljoner, enligt FN:s siffror – som något ”helt normalt”. Den viktigaste effekten av aktionen med ”humanitär hjälp” är kanske därför snarare att den avslöjade att Juan Guaidó inte har någon plan B. Och att valet mellan Maduro och Guaidó på ett obehagligt sätt liknar det mellan pest och kolera.

När jag senare på dagen kommer förbi kvartersbutiken ännu en gång för att köpa kaffe, säger kassörskan.

– Tack och lov att det inte blev värre. Fyra döda och dussintals skadade, fram för allt av tårgas. Enligt hittills tillgängliga siffror.

– Ja, svarar jag. Det kunde ha blivit mycket värre.

– Men, säger kassörskan, det känns ändå som att jag nog kommer att bli kvar här i Chile längre än jag hade tänkt mig.