Dokument.

2021-09-26 11:20
  • Bild: Markus Schreiber/AP/TT
  • Emmanuel Macron, Angela Merkel och Donald Trump under G-20-mötet i Hamburg 2017. Bild: John Macdougall/AP/TT
    Emmanuel Macron, Angela Merkel och Donald Trump under G-20-mötet i Hamburg 2017.
  • Polis patrullerar utanför byggnaden där Merkel bor (andra från vänster). Bild: John Macdougall/AP/TT
    Polis patrullerar utanför byggnaden där Merkel bor (andra från vänster).
  • Timothy Garton Ash, historiker. Bild: Daniel Vegel
    Timothy Garton Ash, historiker.
  • Oktober 2018, Bryssel. Angela Merkel håller ett tal under Brexitförhandlingarna mellan EU och Storbritannien. Bild: Markus Schreiber/AP/TT
    Oktober 2018, Bryssel. Angela Merkel håller ett tal under Brexitförhandlingarna mellan EU och Storbritannien.
  • Konrad Adenauer, Tysklands första förbundskansler, under ett tal i Berlin 1949. Bild: H. Von Nolden
    Konrad Adenauer, Tysklands första förbundskansler, under ett tal i Berlin 1949.
  • 2001 i det tyska parlamentet. Tysklands dåvaran- de förbundskansler Gerhard Schröder (t.h), och utrikesministern Joschka Fischer sitter bakom Angela Merkel, då ordförande för CDU. Bild: Herbert Knosowski/AP/TT
    2001 i det tyska parlamentet. Tysklands dåvaran- de förbundskansler Gerhard Schröder (t.h), och utrikesministern Joschka Fischer sitter bakom Angela Merkel, då ordförande för CDU.
  • November 2018, Paris. Tillsammans med några av världens ledare hedrade Angela Merkel hundraårsdagen av Första världskrigets slut. Bild: Ludovic Marin/AP/TT
    November 2018, Paris. Tillsammans med några av världens ledare hedrade Angela Merkel hundraårsdagen av Första världskrigets slut.
  • Dalai Lama och Angela Merkel 2007. Bild: Markus Schreiber/AP/TT
    Dalai Lama och Angela Merkel 2007.
  • Angela Merkel och Olaf Scholz, Tysklands vice förbundskansler och finansminister. Scholz tros bli nästa förbundskansler. Bild: Jens Meyer/AP/TT
    Angela Merkel och Olaf Scholz, Tysklands vice förbundskansler och finansminister. Scholz tros bli nästa förbundskansler.
  • Armin Laschet, ordförande för CDU. Bild: Michael Kappeller/AP/TT
    Armin Laschet, ordförande för CDU.
Puffetikett
Dagens ETC

Kanslerns epok närmar sig sitt slut – det här blir Merkels arv

Fyra mandatperioder. Angela Merkel har tagit sitt Tyskland men också Europa genom flera kriser. Ibland med varsam hand, ibland med maktens hela brutalitet. Men hur kommer hon att bli ihågkommen? Vad finns egentligen under den allvarsamma förbundskanslerns med tiden välkända image? En grundläggande ideologisk botten?

Jeremy Cliffe skalar bort lagren. Och går vilse.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Det finns stunder när tiden står stilla och stunder när saker sätts i rörelse. Natten den 9 november 1989 tillhör den senare kategorin. Klockan 20.00 fumlade Günter Schabowski, talesman för den ansträngda östtyska regimen, med orden i en presskonferens och antydde att gränsen mot väst skulle öppnas ”med omedelbar verkan”. Östberlinare rusade till gränskontrollerna. En viss 35-årig kvantfysiker och rutinmänniska lät sig dock först inte lockas, utan förberedde sin vanliga basturutin på torsdagskvällen. Efter bastun skippade Angela Merkel trots allt den ordinarie ölen och sammanstrålade med massorna som strömmade över den nu öppna korsningen vid Bornholmer Strasse.

Om den ödesdigra dagen har hon senare berättat: ”Jag stötte på några människor och vid ett tillfälle satt vi alla i en lägenhet hemma hos en glad västtysk familj.” Den unga Merkel tog in allt och skyndade sig sedan hem. Nästa morgon skulle hon upp tidigt.

En månad senare gick Merkel med i det nya partiet Demokratischer Aufbruch, som gick samman med CDU (Tysklands kristdemokratiska union) i augusti 1990. I december samma år kandiderade hon och vann en plats i tyska Bundestag som representant för Mecklenburg-Vorpommern: en valkrets som hon skulle komma att representera i 31 år.

Dåvarande förbundskansler Helmut Kohl, som nedlåtande hänvisade till Merkel som ”mein Mädchen” (min flicka), utsåg henne först till minister för kvinno- och ungdomsfrågor och senare till miljöminister. Valnederlaget 1998 och en finansieringsskandal ledde så småningom till att Kohl och hans kronprins Wolfgang Schäuble fick dra sig tillbaka. Istället trädde Angela Merkel in som generalsekreterare för CDU 1998, ledare för CDU 2000, och Tysklands förbundskansler 2005.

***

Med Merkel som förbundskansler har Tysklands makt och välstånd ökat under de senaste 16 åren. Hon har lett landet och Europa genom ett flertal kriser. För många runtom i världen har hon kommit att förkroppsliga vuxet, pragmatiskt ledarskap.

Den långa politiska karriär som började den ödesdigra natten i november 1989 tar nu snart slut. Merkel kandiderar inte till femte mandatperiod när det tyska valet går av stapel den 26 september, utan kommer att avgå som förbundskansler när en ny regering har bildats. Hon kommer att lämna sin position inte bara som en av de mest centrala globala politikerna utan också som den mest respekterade. Enligt en undersökning som gjordes av YouGov förra månaden fick hon de mest positiva omdömena bland världens alla ledare. I eran efter 1989 är hon den mest framstående europeiska politikern.

Ändå är Merkel fruktansvärt svår att definiera.

Hon är en protestantisk kvinnlig forskare från före detta Östtyskland. Hon är uppvuxen i en politiskt aktiv familj (inom CDU och dess bayerska allierade CSU) som dominerats av manliga katolska advokater från Västtyskland. Hon har hyllats som en progressiv ikon och försvarare av den liberala demokratin, men är också en mönsterbild för småkonservatism och har varit frustrerande ovillig att utmana envåldshärskare. Hon är en global maktfaktor i en tid som präglats av skrävlande starka män, men hennes personlighet och vanor är modesta: hon bor i en blygsam lägenhet och handlar sina egna matvaror i en central stormarknad i Berlin. Hon har sagt att mångkultur är "inbillning", men är samtidigt kanske mest känd för att ha tagit emot en miljon migranter, mestadels från mellanöstern, under flyktingkrisen 2015. Hon är djupt intresserad av historia men hennes ledarskap är desto flackare, både ideologiskt och strategiskt.

När hennes epok nu närmar sig sitt slut, hur ska man förklara denna sfinxliknande ledare? Hur kommer hennes arv att beskrivas?

***

För att förstå Merkels plats i historien måste man börja med hennes egen syn på den. Hennes intresse för ämnet är väldokumenterat. Kanslern slukar historieböcker och omger sig med historiker. Vid hennes 60-årsfest 2014 fick hon till och med en av dessa historiker att hålla en timmes föreläsning. Hennes tal är fulla av referenser till historiska exempel och lärdomar. Under ett tal 2019 sa Merkel "historien kan hjälpa oss att orientera", och menade att ”utifrån kunskap om historien kan vi känna igen och förstå den aktuella utvecklingen i Tyskland, Europa och världen". En röd tråd går genom Merkels historiesyn: kaotiska historiska krafter är alltid närvarande precis under händelsernas yta och alla former av mänsklig och samhällelig ordning är sköra och övergående, precis som den östtyska regimen vars slut hon bevittnade på nära håll.

Journalisten och författaren Stefan Kornelius skrev att Bulgariens premiärminister under en presskonferens 2012 ”blev överväldigad av det hans värd berättade för honom om eurozonens kris och berättade för världen: 'Frau Merkel påpekade med rätta att mayafolket och många andra civilisationer har försvunnit från jordens yta’." I ett tal för CDU:s parlamentsledamöter 2018 jämförde Merkel det dystra politiska läget med perioden före det 30-åriga kriget, som härjade i det som idag är Tyskland, och varnade för den likgiltighet som många år av fred kan medföra. 

Merkel är också fascinerad av 1800-talet och hur en till synes sofistikerad värld föll samman i och med första världskriget. Föreläsningen på hennes 60-årsdag hölls av Jürgen Osterhammel, författare av boken ”The transformation of the world” (2009), en historia om den första globaliseringsperioden och de okontrollerbara, söndrande krafter som då frigjordes. År 2018 uppmanade Merkel sina ministrar att läsa ”The sleepwalkers” (2012), Christopher Clarks redogörelse av det som Merkel själv kallar ”den våldsamma ångvälten som var 1914”. En gång har hon sagt: ”Jag är rädd att öppna samhällen efter kalla kriget är mer utsatta för fara än vad vi tror.”

Allt detta kan verka fatalistiskt. Det finns en viss determinism både i hennes berättelser om historiens så kallade ”ångvältar” och i hennes egen bakgrund. Essäisten Georg Diez observerar att Merkel växte upp inom tre system som präglas av obevekliga krafter: religion (som en from dotter till en luthersk pastor), vetenskap (som kvantfysiker) och historisk materialism (som en individ som tillbringade sina första 35 år under ett östtyskt politiskt system som främjade en marxistisk historiesyn). Enligt Diez ”innefattar de alla regler som ligger utanför ramen för mänsklig handlingsfrihet”.

Men i förhandlingarna om dessa regler har Merkel alltid identifierat en plats för mänsklig handlingsfrihet. Hon har sagt ”jag tycker att det är mycket befriande att man som kristen... vet att man måste forma världen med ansvar för andra”, och att ”detta är ramen för mitt liv”. Hon ser också mänskligt val som centralt inom vetenskapens fält: ”Vetenskapens skönhet är detta, så fort man funnit nyckeln till universums gåtor börjar nya frågor dyka upp överallt.”

Vad gäller politiken så är det i hennes avståndstagande från Östtysklands politiska system som hon grundar sin tro på liberal demokrati. Som ung läste hon den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper och citerar gärna hans replik: ”Framtiden är vidöppen. Den är beroende av oss – oss alla.” En annan anti-deterministisk fras som Merkel citerar är tagen från en dikt av Hermann Hesse: ”Det finns magi i varje början.”

Merkel kan därmed beskrivas som en anti-determinist med en deterministisk världsbild. Nyckeln till hennes ledarstil ligger i hur denna skenbara spänning sammanjämkas. ”Merkelism” innebär ödmjukhet gentemot historiens krafter: medvetenhet och vördnad vad gäller deras närvaro och makt, men flexibilitet och vaksamhet inför möjligheter att utnyttja dessa krafter och insikt om det tålamod som behövs för att forma dem.

I sina kommentarer om det 30-åriga kriget har hon betonat de ansträngningar som krävts för att få till stånd freden i Westfalen 1648: ”Det tog år att hitta fred.” Det är därför hon hedrar efterkrigstidens grundare av det europeiska projektet, såsom Konrad Adenauer, Jean Monnet och Robert Schuman. Det är därför hon talar om att dra nytta av historiens lärdomar och därför hon ställde hon ställde upp i valet 2017 istället för att avgå.

***

Hon övertalades att kandidera för en fjärde mandatperiod i och med att Donald Trump blev vald som amerikansk president och det då fanns ett upplevt behov av någon som kunde hålla ihop systemet. Enligt histori- kern Timothy Garton Ash finns det i denna ödmjuka, icke-fatalistiska hållning något av Bismarcks deklaration: ”Statsmannens uppgift är att lyssna efter fotstegen när Gud marscherar förbi, hoppa upp och försöka hugga Honom i rockskörten”.

Under hennes 16 år som förbundskansler har Merkels arbetsdagar följt samma rutin. Dagen börjar i hennes privata våning, en anonym lägenhet i ett 1800-talshus i centrala Berlin med utsikt över Pergamonmuseet för klassiska antikviteter. Därifrån får hon skjuts till sitt kontor på kansliet, som är beläget på platsen där sovjetiska soldater förberedde det sista anfallet på riksdagshuset i slutet av slaget vid Berlin 1945. Med sin grottliknande utformning i glas och stål kunde denna post-historiska byggnad från 1990-talet enkelt tas för ett konstgalleri i Kalifornien eller det alpina huvudkontoret för en global hedgefond. Så kallade Stolpersteine (stötestenar) i mässing med namn på förintelsens offer glittrar i trottoarerna i Berlins restaurerade regeringskvarter: en gest som är typisk för den återförenade tyska huvudstaden.

Dagens arbete börjar med Kanzlermappe, en digital fil med dagens pressurklipp, och Morgenlage, ett möte med Merkels ultralojala inre team klockan 8.30. Denna rutin gäller även vid resa. Som kansler har Merkel hittills genomfört 533 utlandsresor till 89 länder. Dagarna i Berlin kretsar kring kontoret på kansliets sjunde våning. Där arbetar Merkel vid ett litet skrivbord eftersom hon, enligt uppgift, tycker att det stora skrivbordet som inramas av porträtt av Katarina den stora och Konrad Adenauer är för pampigt. När Bundestag är i sammanträde förflyttar hon sig mellan sitt kontor och riksdagsbyggnaden. På vägen passerar hon graffiti som är kvar från de sovjetiska soldater som tog sig in i byggnaden.

Den som betraktar Merkel på hennes plats i Bundestags halvcirkelformade kammare, under Norman Fosters glaskupol, märker snart att hon stora delar av tiden är upptagen med sin mobiltelefon. Omgivningens ständiga påminnelser om tidigare kaos och trauman och den mänskliga ordningens bräcklighet och förgänglighet må tala till Merkels realistiska historiefilosofi. Bilden av förbundskanslern i färd med att be ”blackberry-bönen”, hamrandes på tangenterna med nedböjt huvud medan andra politiker talar cirka tio meter bort, är däremot en träffande symbol för den finslipade politiska metod hon har anammat som kansler.

Metoden har tre huvudelement. Det första är strategisk oförarglighet. Det sägs att kanslern är rolig privat och hennes imitationer av andra världsledare är legendariska i Berlins politiska kretsar. Merkels offentliga persona, däremot, är vanligtvis oklanderligt intetsägande. I motsats till andra talare som använder sig av laddad retorik och skarpa skiljelinjer, kan hennes sparsamma och vaga språk nästan verka sövande. Kritiker har kallat detta för asymmetrisk demobilisering, ett sätt att undvika konflikter och göra det svårare för motståndare att så missnöje bland väljare. Merkel har själv erkänt fördelarna med att undvika drama. Ett av hennes mantran lyder: ”I lugn finns det makt.” Hon har därmed uppnått en slags opolitisk status.

Enligt tidningen Die Ziets essäist Khuê Pham är Merkel ”lite som drottningen av England”. Pham menar att Merkels politiska stil förmedlar känslan ”ni känner mig, ni kan lita på att jag kommer att göra rätt, inte en diskussion om vad hon vill göra”.

Det andra elementet i hennes metod är att undvika visioner eller storslagen strategi till förmån för taktiska manövrar eller, som hon kallar det, ”att styra med öppna ögon”. Det innebär få svepande kungörelser och istället mycket kommunikation. Det senare utgör nervsystemet i hennes nätverk, där politisk rapportering trillar in och hennes instruktioner och frågor sänds ut. Mottagare av meddelanden signerade ”AM” är vanligtvis hennes rådgivare eller en skiftande kon- stellation av berörda allierade och partners. Utöver medlemmar i den inre kretsen såsom Merkels kontorschef Beate Baumann eller pressrådgivare Eva Christiansen har Merkels tillvägagångssätt genererat få permanenta allierade. Alla från inflytelserika ministrar till parlamentsledamöter, rådgivare och till och med andra världsledare har ibland fått kalla handen.

Det tredje elementet är tålamod. Den avgående kanslern föredrar att låta händelser utvecklas, samla information, övervaka stämningen i sitt eget parti, säkerställa hand- lingsutrymme och välja väg endast när det behövs. Detta förfarande har gett upphov till begreppet merkeln: att göra en Merkel. Enligt Merkel själv är denna praxis en anledning till att hon blivit så långvarig vid makten: ”Jag är en person som ger tid till tid.” Det har varit kännetecknande för hennes krishantering. Under eurozonskrisen gjorde hon motstånd fram till sista sekund innan hon gick med på nya räddningspaket till Grekland. Först när migranter traskade längst ungerska motorvägar mot Tyskland förordade hon att gränserna skulle öppnas 2015.

Ideologiskt, strategiskt och ledningsmässigt reser Merkel med lätt bagage. Det är ett uttryck för hennes försiktiga personlighet, men också för en ledarstil som definieras av ödmjukhet inför historiska händelser.

***

Denna metod har varit välanpassad för den tid då Merkel suttit vid makten. Åren mellan 1989 till 2005 präglades av godartade internationella omständigheter såsom slutet av det kalla kriget, växande välstånd och demokratiska framsteg, men också av oroligheter och förändringar inom Tyskland under och efter återföreningen 1990. Euforin över Berlinmurens fall gav snart vika för smärtsam ekonomisk reglering, stigande arbetslöshet och utbrott av våld, ofta rasistiskt. Uppdraget att tygla dessa livliga sociala och ekonomiska krafter föll på Kohls styltiga och alltmer avdankade CDU-regering. Det var en övergångsperiod där den gamla konservativa Bonn-republiken ännu inte var helt död och den nya Berlin-republiken ännu inte riktigt född.

1998 började saker förändras. Den nya socialdemokratiska kanslern Gerhard Schröder och hans utrikesminister Joschka Fischer hade varit del av den radikala 1968-generationen som startade en debatt om Västtysklands karaktär. Deras regering började nu forma Berlinrepubliken. Huvudstaden flyttades från Bonn, Euron lanserades, förbundsrepublikens patriarkala familjepolitik reformerades, investeringar i förnybar energi gjordes för att få bukt med Tysklands tunga industriella ekonomi, förbundsrepublikens första utländska stridsförband sändes till Kosovo 1999 och de smärtsamma så kallade Hartz IV arbetsmarknadsreformerna introducerades, som gjorde den tyska ekonomin konkurrenskraftig igen.

Det finns en viktig skillnad i tysk politik mellan gestalten (att forma eller skapa) och verwalten (att administrera eller förvalta). Efter 16 års händelseutveckling där prioriteringen var att skapa något nytt, var Merkels uppgift vid tillträde 2005 att konsolidera all förändring. Hon var rätt ledare för det ögonblicket: en lugnande verwalter snarare än en högljudd gestalter. I den mån hon har reformerat landet har det till stor del varit ett slutförande av Schröder-Fischer-projektet.

Schröder och Fischer hade börjat förflytta det tyska samhället i en mer modern, öppen riktning: föräldraledigheten förlängdes, civilt partnerskap infördes och medborgarskapslagen reformerades vilket innebar att miljontals migranter fick medborgarskap. Merkels regeringar utökade ytterligare föräldrarättigheter och barnomsorg, legaliserade homosexuella äktenskap och omfamnade en stor tillströmning av migranter 2015. Just det senare banade väg till en möjlig framtid för Tyskland som mottagarland för migranter, en idé som hade varit otänkbar på 1990-talet.

Schröder och Fischer hade börjat fasa ut kärnkraften och Merkel påskyndade den processen 2011. Ingripandet i Kosovo 1999 innebar att en roll för tysk makt i världspolitiken möjliggjordes. Merkel har därefter beslutat om placering av tyska trupper i Afghanistan och Sahel, bidragit med tysk militär ledning för Natos närvaro i Litauen och axlat ett ökat tyskt geopolitiskt ansvar.

Schröder och Fischers koalition drev igenom reformer som gjorde Tyskland konkurrenskraftigt på nytt. Merkel förtjänar dock åtminstone lite erkännande för att inte ha underminerat dess framgångar och för att ha hanterat några av dess sociala biverkningar, till exempel genom att införa en minimilön 2015. Visserligen är många av dessa framsteg främst resultatet av det arbete som bedrivits av socialdemokratiska ministrar i hennes regeringar (Tysklands socialdemokratiska parti har varit koalitionspartner i tolv av Merkels 16 år vid makten), men de tillhör ändå hennes arv som kansler.

***

Om inhemsk oro förvandlats till lugn under Merkel-åren, har motsatsen skett internationellt. Det hoppingivande globala läget 2005 ersattes snart av en rad kriser, såsom finanskraschen 2007-2008, krisen i euroområdet i början av 2010-talet, krisen i Ukraina 2014, migrationskrisen 2015, den internationella vågen av inskränkt populism under andra halvan av 2010-talet och covid-19-pandemin 2020.

Som svar på detta har Merkel använt sig av sin distinkta metod. Hennes oförargliga hållning har genererat minimalt med fiender och hon har prioriterat löpande taktiska lösningar framför strategi. Förutom, så klart, användandet av strategiskt tålamod. Det faktum att ha lotsat Tyskland och Europa igenom dessa kriser är en positiv aspekt av Merkels arv.

Garton Ash konstaterar att Merkel ”fick saker gjort” och att hon ”i alla dessa kriser alltid hittade en väg framåt”. Under krismötena gällande eurozonens framtid var det Merkel som lyckades medla fram sista-minuten-avtalen mellan sparsamma nordeuropéer och skuldtyngda sydeuropéer. Under krisen i Ukraina var det hennes engagemang som ledde till hårda EU-sanktioner och det var hon som utformade EU:s ståndpunkt i Brexit-frågan, motiverad av en väldigt merkelsk rädsla för att alternativet innebar EU:s fragmentering. Under covid-19 pandemin var det hennes försiktighet som bidrog till att implementera de test- och spårningsrutiner som ledde till Tysklands relativt låga dödstal och som lade grunden till ett tidigare otänkbart stimulanspaket inom EU.

Även hennes hårdare kritiker tenderar att erkänna att hennes imponerande erfarenhet av att hantera kriser, hennes förmåga att veta vem hon ska ringa eller sms:a i kritiska ögonblick, kommer att saknas. 

Positiva skildringar av Merkels ledarskap utgår ifrån antagandet att behovet av gestalten övergick i ett behov av verwalten runt den tid då hon tillträdde 2005. Det finns säkert områden där detta stämmer, både vad gäller arvet från Schröder-Fischer-koalitionen och de kriser som avlöst varandra. I vissa fall har hennes historiska perspektiv och politiska metod varit högst passande, något som
dock också bör sättas i sin rätta tidsmässiga kontext. När Merkel kom till makten hade smärtsamma ekonomiska reformer redan genomförts och Tysklands exportorienterade ekonomi började komma på fötter igen. Ofta var Merkels strategi för försiktig, för lugnande och, på ett sätt, för ödmjuk inför historien.

Tysklands förbundskansler besitter enorm makt. Den första kanslern Konrad Adenauer formade landet som smiddes från de västra ockupationszonerna 1949 till sin egen liknelse: ett kristet, västerländskt land, kulturellt och politiskt centrerat runt Rhenlandet. Adenauer brottades med och formade historien och händelser, snarare än att ta alltför stor hänsyn till dessa. Det ligger i förbundskanslerämbetets natur att sätta tonen för debatter och ange en riktning. Merkel gjorde det alltför sparsamt. Chefen för det tyska utrikesrådet, Cathryn Clüver Ashbrook, menar att ”Merkel blev en mycket pragmatisk krishanterare” men ”inte någon med en strategisk vision för landet”.

Garton Ash hävdar att ”hennes enskilt största historiska misslyckande var krisen i euroområdet 2010”. Enlight Garton Ash hade Merkel, ”en chans att övertyga tyskar om att eurozonen var viktig för 2000-talet, men hon tog den inte. I detta ögonblick hade kanslern en utomordentlig möjlighet att leda, en möjlighet som hon gick miste om. Istället lät hon narrativet om den lättjefulla, korrupta södern som skor sig på dygdiga nordbor etableras i tysk opinion och politik. Det tog tio år och en pandemi att reparera skadan”. När det stod klart att ekonomiska räddningspaket var nödvändiga för att säkra eurosamarbetets framtid presenterade Merkel inte åtgärderna som önskvärda utan som oundvikliga.

Liknande drag kan skönjas i Merkels utrikespolitik. När hon kom till makten var det som en utrikespolitisk hök och hennes engagemang för transatlantiskt samarbete var ett resultat av erfarenheterna från Östtyskland. År 2007 bjöd hon till och med in Dalai Lama till Berlin. Till kinesiska diplomater sa hon: ”Som kansler är det är jag som avgör vem jag tar emot och var.”

Med tiden gav hon efter för det hon uppfattade som historiens krafter och blev gradvis mer tillmötesgående gentemot den kinesiska regeringen i takt med att hennes uppfattning om västvärldens styrka minskade. När hon i december 2020 tryckte igenom ett investeringsavtal mellan EU och Kina var det delvis på grund av övertygelsen att en Trump-liknande president kunde ta makten 2024 och att Europa därför måste säkra sina satsningar. Statsvetaren Thorsten Benner skriver att Merkels geopolitiska teori ”mestadels handlar om att försöka maximera andrum och handlingsutrymme genom att hitta en lucka mellan USA och Kina”. En liknande dyster realism präglade hennes stöd för gasledningen Nord Stream 2, som tjänar Kremls geopolitiska intressen, och hennes hanterande av den ungerske premiärministern Viktor Orbán. Denne har satt munkavel på oberoende universitet och medieorganisationer i hemlandet men har samtidigt kunnat åtnjuta alla de fördelar som en god relation till Berlin innebär. Således har ett uppgivet tyskt ledarskap tolererat förstörelsen av liberala institutioner i sitt eget grannland.

***

Denna tendens att undvika att utmana väljare, hennes eget parti eller mäktiga affärsintressen är även tydlig i Merkels inrikespolitik. Clüver Ashbrook menar att ”hon till stor del har isolerat den tyska allmänheten från rådande och framtida utmaningar”. Från och med 2011 stängdes landets kärnkraftverk men Merkel tog sig aldrig an kolindustrin. Som resultat släpper Tyskland ut 8,4 ton koldioxid per capita, att jämföra med 5,5 ton i Storbritannien och 5,0 i Frankrike. Vad gäller alltifrån skolbyggnader till järnvägsbroar är Tysklands infrastruktur förvånansvärt dålig för ett land med dess rikedom. Detta är ett resultat av den så kallade ”skuldbromsen” som begränsar offentliga investeringar, vilket i sig är kopplat till den dogmatiska, skuldhysteriska ordoliberalismen som förblir inflytelserik inom tysk politik. Den digitala revolutionen har under Merkels ledarskap behandlats som vore den lika avlägsen som en invasion from yttre rymden, snarare än en högst aktuell verklighet. Denna hantering är märkbar i den opålitliga internetåtkomst som begränsar den tyska ekonomin i digitaliseringens tidevarv.

Även förbundskanslerns ädla beslut att öppna de tyska gränserna 2015 illustrerar hennes brister. Först och främst misslyckades Merkel med att för- bereda tyska väljare för mängden nyanlända. Genom att fortsatt förkunna att 2015 inte kommer att upprepas har hon undvikit en seriös, offentlig debatt om det tyska samhällets identitet och framtid. I det senaste valet 2017 blev det invandrarfientliga AfD tredje största parti och tog plats i Bundestag. Under valkampanjen blev Merkel förvånad över det buande och häcklande hon mötte i AfD-fästen i stretande delar av östra Tyskland, men hon utmanade inte väljarna. Gång på gång har kanslern på liknande sätt visat sig ovillig att ta sig an tunga ämnen, tveksam inför att utmana relevanta intressegrupper och alltför timid inför historiens krafter.

En del av Merkels negativa arv rör CDU:s nuvarande svaghet. Merkels vana att undvika allierade till förmån för villkorade partnerskap har urholkat partiet, som saknar tydliga visioner och har anmärkningsvärt få starka politiker. Det faktum att CDU/ CSU-kandidaten Armin Laschet har rasat i opinionsmätningarna inför kommande val är en påminnelse om vilken bedrift Merkels fyra valsegrar varit. Laschets kamp är dock också en produkt av hennes ledarstil. Georg Diez säger att CDU nu behöver ta igen ett decennium av missade möjligheter att reflektera kring den framtida rollen för kristen demokrati.

Olaf Scholz från SPD framstår som Merkels troligaste efterträdare. Merkel avgår som den populära ledaren i ett tryggt land där man föredrar att inte reflektera över framgångens förgänglighet. Statsvetaren Alexander Clarkson menar att ”Merkels skicklighet låg i att hålla världens faror och kaos på armlängds avstånd från Tyskland, åtminstone till synes”. Den nuvarande vicekanslern och finansministern Scholz, en socialdemokrat med svag ideologisk förankring, erbjuder den typ av kontinuitet som går hem hos väljarna. Han verkar mest inställd på att etablera en SPD­ledd koalitionsregering utan CDU/CSU, vilket skulle innebära att detta parti återvänder till oppositionen för första gången sedan 2005.

***

Det finns gott om utmaningar i sikte. Pande­min har avslöjat landets digitala eftersatthet. Kina tillverkar i allt högre utsträckning själv de högteknologiska produkter som landet under lång tid importerat från Tyskland. Tysklands starka kolindustri framstår som uråldrig ut i ljuset av klimatkrisen. EU och Eurozonens framtid förblir oklara.

Merkel har varit en märklig förbundskans­ler, en gåtfull främling i sitt eget parti, i tysk politik och bland andra världsledare. Det som framstår som annorlunda är oskiljaktigt från hennes bild av historien och hennes särpräglade politiska metod. Det är nyckeln bakom det arv hon lämnar efter sig: stabilitet på bekostnad av stagnation; välstånd på bekostnad av likgiltighet; mogenhet på bekostnad av
passivitet; kontinuitet på bekost­nad av oavslutade affärer; och välkommen anständighet på bekostnad av allt som närmar sig storheten hos en Adenauer. Just denna egenhet, just komplexiteten i ett arv som är vare sig överväldigande positivt eller överväldigande negativt, kräver en viss Merkeliansk ödmjukhet inför historien självt.

På frågan om Merkels betydelse i det långa loppet säger Garton Ash att det är för tidigt att säga: ”Om kommande regeringar tar tag i de frågor som har åsidosatts kommer hon att bli ihågkommen som en bra kansler, om inte kommer hon att hållas ansvarig.”

Som kansler var Merkel medveten om historien och hennes ledarskap definieras av historiska omständigheter. När hon nu lämnar sitt ämbete är det med höga opinionssiff­ror och som en av de få världsledare som själv har valt tidpunkt för att lämna makten. Det är en anmärkningsvärd prestation. 

I slutet av detta år eller i början av nästa år kommer Merkel kliva åt sidan och själv bli en del av historien. Och sedan då? När hon i juli tog emot en hedersdoktor vid Johns Hopkins universitet i USA svarade hon på denna fråga på följande vis:

”Av ren vana kommer jag förmodligen att börja tänka på vad jag behöver göra. Och då kommer jag plötsligt att inse att någon annan nu är ansvarig. Och det kommer förmodligen att kännas bra.”

Samtidigt gav hon en antydan om sin eviga öppenhet och sin respekt för historiens krafter och framtidens okända vidder. Hon sa:

”Kanske försöker jag läsa något och när jag gör det stängs mina ögon, för jag är trött. Då tar jag en tupplur. Och låt oss se vart det tar mig.”

Angela Merkel

Född 1954 i Hamburg, men familjen Merkel flyttade från Väst- till Östtyskland när Angela var tre månader, då fadern fick arbete på ett pastorat i Brandenburg.

Hennes första politiska engage-mang var i östtyska Demokratischer Aufbruch, DA. 1990 gick hon med i kristdemokratiska partiet.

1991 till 1994 var hon federal kvinno- och ungdomsminister i Helmut Kohls regering, 1994–1998 var hon miljöminister och 1998-2000 var hon partisekreterare för CDU.

Hon blev både den första kvinnliga förbundskanslern, samt den första med östtysk bakgrund, då hon efterträdde SPD:s Gerhard Schröder 2005.

Angela Merkel fick en framträdande roll inte minst under finanskrisen 2008 och därefter även under 2015 års flyktingkris. Hennes uttryck ”Wir schaffen das”, blev tongivande då Tyskland tog emot nästan en miljon flyktingar. Ordagrannt sa hon ”Wir haben

so vieles geschafft – wir schaffen das”, alltså: Vi har klarat så mycket – vi klarar detta med.

Forbes har utsett henne till världens mäktigaste kvinna under tio år i rad.

Angela Merkel är sedan 1998 gift med Joachim Sauer, professor i fysikalisk och teoretisk kemi vid Humboldtuniversitetet i Berlin.