”Jorden lät som ett stort djur”

– Jag måste parkera min bil och sedan ringa tillbaka, säger Sólný Pálsdóttir i början av intervjun. Fotografen, som är mamma till fem söner, är en av cirka 3 600 invånare i hamnstaden Grindavik som var tvungna att lämna sina hem natten mellan den 10 och 11 november eftersom risken för att lava skulle komma upp till ytan i staden var för stor.

Som en förlossning

Fredagen den 10 november kändes jordbävningarna annorlunda. De kom oftare under dagen.

– Tur att det var en fredag. Många lämnade stan mitt på dagen. När man lever med att jorden skakar under sig i fyra år behöver man pauser. Vi kallar det jordbävningshelger. Många hade redan gett sig av innan den officiella evakueringen började.

Sólný Pálsdóttir stannade till eftermiddagen.

– Sedan hörde jag ljudet från jorden. Det lät som om ett stort djur var på väg – jorden rörde på sig. Jag började packa runt klockan sex, för min son med Downs syndrom var verkligen rädd. Vid den tiden hade huvudvägen ut från Grindavik redan skadats, så vi var tvungna att köra runt den. Jag hade kört i flera timmar när den officiella evakueringen tillkännagavs vid 22.30-tiden.

Några dagar tidigare hade hon tagit med sig fotoalbum till sommarstugan, där hennes äldsta son tillfälligt bodde tillsammans med sin gravida fru.

Hon körde dit på kvällen den 10 november och stannade där en natt. Sedan fick hon ett samtal från sin svägerska, som erbjöd boende för henne och hennes två yngsta söner i Reykjavik.

– Det fina med det är att se hur människorna på Island håller ihop och hjälper varandra när något händer.

Måndagen därpå fick hon gå in i sitt hus för att hämta fler saker. Hon hade 15 minuter på sig att göra det.

– Jag hade tre räddningsarbetare med mig och var tvungen att bära hjälm i mitt eget hus. Endast en person per hushåll fick komma in. Många människor gjorde listor över vad de skulle ta med sig. En del kände sig överväldigade och glömde sina listor. En vän till mig kom tillbaka till sin fru med en julstrumpa och fick henne att skratta. Var det det viktigaste han kunde tänka på just då?

Sólný Pálsdóttir tog med sig sin mammas brev och dikter ut ur huset.

– Min svärfar var författare och gav handskrivna dikter till alla mina söner när de föddes och till mig och min man när vi gifte oss.

Hon säger att de flesta i Grindavik bara tog med sig några få personliga minnessaker från sina hem.

Då kom tårarna

Mer än två veckor efter evakueringen håller invånarna i Grindavik fortfarande på att vänja sig vid sin nya och osäkra verklighet.

– De flesta av de barn som har gått i skolan tillsammans i Grindavik är nu tillsammans i Reykjavik. Efter vulkanutbrotten på Västmannaöarna 1973 har det visat sig att det är viktigt att hålla ihop barnen. Eftersom ingen annan än de själva kan förstå deras upplevelser. Om man går igenom något tillsammans kan man prata om det.

För tillfället bor hon i den isländska huvudstaden. Det är fortfarande oklart om och när de kommer att kunna återvända till Grindavik.

– Även om inte alla hus är skadade och risken är lägre, är vattensystemen skadade, säger hon.

När hon hörde en julsång spelas i snabbköpet började tårarna rulla nerför hennes ansikte.

– Jag är lyckligt lottad eftersom jag vet var jag ska fira jul - jag har en stor familj och en vän har lånat ut sitt sommarhus till oss. Det svåraste är att vi inte vet vad som kommer att hända. Om du visste att du aldrig skulle kunna återvända hem skulle du kunna acceptera och bearbeta situationen. Men vi befinner oss fortfarande mitt i det som händer. Risken för att vulkanen ska komma upp precis under Grindavik är nu lägre, men marken stiger fortfarande. Ingen kan kontrollera naturen.