Fabriken, en av Kambodjas största, med 5 403 arbetare levererar kläder till H&M nu liksom vid mina besök 2001 och 2004. Sedan dess har H&M enligt egen uppgift gjort mycket för att förbättra villkoren för arbetarna hos sina leverantörer. Företaget har uppdaterat uppförandekoden som trädde i kraft 1997, där arbetares grundläggande rättigheter garanteras liksom att producentländernas lagstiftning följs. H&M arbetar med att levnadslöner ska införas och man är i färd med att skriva på ett globalt ramavtal i samarbete med IF Metall. Men när jag pratar med arbetarna är det som tiden stått stilla. Lönen räcker fortfarande inte till ett värdigt liv. Och när arbetarna blir sjuka faller hela tillvaron.
Ah Phorn och hennes arbetskamrat Ah Kea har tillbringat tio timmar framför sina symaskiner denna dag, liksom de gör sex dagar i veckan. De arbetar två timmar övertid varje dag men ändå räcker inte lönen till livets nödtorft.
– En motorcykel körde på mig förra månaden, säger Ah Kea, och visar ett vätskande infekterat sår på benet. När jag ringde fabriken sa de att jag måste komma dit först för att beviljas sjukledighet. Men jag kunde ju inte gå!
Ah Kea fick avdrag på lönen för att hon var borta en vecka och förlorade nästan halva lönen, inklusive närvarobonus på 85 kronor och transportbonus.
Kämpar för löneförhöjning
Minimilönen på cirka 1 100 kronor, som fastställdes i november 2014 efter lång facklig kamp där sju fackföreningsfederationer från början krävde 1 500 kronor, är långt ifrån en levnadslön. Den ligger på cirka 3 400 kronor, enligt Rena kläder-kampanjen. I den vanligaste definitionen av en levnadslön ingår att kunna köpa mat till en familj, betala hyra, sjukvård, transport, utbildning och besparingar till oväntade utgifter. Ah Kea och Ah Phorn uppskattar att deras fasta kostnader ligger på 1 200–1 300 kronor i månaden. För att ha råd med hyran på 425 kronor krävs att tre personer delar på ett enkelt rum på nio kvadratmeter utan kök eller möbler. Max 17 kronor om dagen får maten kosta, och det innebär att de sällan har råd att äta kött eller fisk.
– Lönen räcker bara om man är ensamstående och jobbar mycket övertid, säger 27-åriga Ah Kea som jobbat nio år på fabriken. Det räcker inte till en familj.
En oväntad utgift kan vara en olycka eller sjukdom. Ah Phorn har en halssjukdom och hon har tvingats lägga ut över 800 kronor på mediciner och läkarbesök. Trots det känner hon sig fortfarande sjuk och svimmar ofta. Då bär kamraterna henne till fabrikens klinik och hon skickas hem. Men hon måste vara tillbaka nästa dag för att inte förlora lön. Arbetsmiljön är fortfarande efter tio år ett stort problem.
– Det är otroligt dammigt i fabriken, säger Ah Kea. Och väldigt varmt. Vi har extra lampor vid maskinerna så vi inte ska sy fel. Men vi får ont i ögonen av det starka skenet.
Får sällan sjuklön
Enligt kambodjansk lagstiftning och H&M:s uppförandekod har arbetarna rätt till sjuklön när de är sjuka, om de har läkarintyg. Men i praktiken får arbetarna sällan någon sjuklön, precis som för tio år sedan.
– Intyg från lokala kliniker här i området godtas inte, det måste komma från ett offentligt sjukhus i stan, säger Ah Kea. Men vi har inte råd att åka dit, det kostar uppemot 1700 kronor för läkarbesök, mediciner och resa.
Enligt H&M:s, uppförandekod som antogs för 18 år sedan, ska facket få verka fritt, och de förtroendevalda ska inte diskrimineras. Men verkligheten är en annan.
Ah Kea organiserade, som en av Hung Wahs förtroendevalda, en fem dagar lång strejk för högre lön i februari 2015.
– Beväpnad polis och militär kom och fem av mina vänner blev arresterade, säger hon. Jag lyckades springa iväg. Hade de fått tag i mig också och åtalat mig för anstiftan av strejk, hade jag precis som mina vänner blivit svartlistad och aldrig kunnat få ett jobb på textilfabrik igen.
Strejken ledde till att de förlorade fem dagars lön och närvarobonus. Att vara fackligt förtroendevald gör att Ah Kea är impopulär hos fabriksledningen och efter viss tvekan går hon med på att prata med Dagens ETC. Hon är rädd att förlora jobbet om det kommer ut att hon pratat med utländska medier.
Andra kvarvarande problem är att arbetarna måste betala ca 170 kronor i mutor till de kambodjanska mellancheferna för att få jobb. Dessutom får arbetarna stå ut med dagliga förolämpningar och trakasserier, något som inte ska förekomma enligt H&M:s uppförandekod.
Dignity Knitter är en annan H&M-leverantör som jag besökt tidigare. Vardagen innebär uppenbara brott både mot H&M:s uppförandekod och kambodjansk arbetsrättslagstiftning. Lönen är låg och facket diskrimineras.
– Vi stickar kläder på ackord men det är så lågt att vi inte når upp till minimilönen, hur hårt vi än arbetar, säger Phin Sophea, fackföreningsordförande på Dignity. Vid lönedags lägger företaget till så det precis blir minimilönen på 1 100 kronor. Men det är alldeles för lite!
– Arbetarna har bara en månad långa kontrakt, berättar han. Då vågar de inte gå med i facket, av rädsla att inte få förnyat kontrakt. Dessutom diskrimineras fackföreningsmedlemmar när det gäller till exempel sjukledighet.
Blev av med jobbet när hon blev gravid
Även på Dignity händer det ofta att arbetarna svimmar av utmattning. Arbetstiden är normalt sett 8.00–17.30, men ganska ofta beordras övertid till 19 eller 21.
Även här är arbetsmiljön dålig:
– Det är mycket dammigt och hett i fabriken, och dessutom måste vissa av oss stå upp hela dagen vid stickmaskinen, säger arbetarna i den grupp jag intervjuar efter arbetets slut utanför fabriken.
Deras ansikten har utslag som vittnar om en ohälsosam arbetsmiljö.
– Gravida beviljas inte lättare arbete och inga hälsoundersökningar, som de har rätt till, säger Phin Sophea. När vi tar upp olika problem med H&M:s inspektörer gör de ingenting åt det. Vi vill bara att H&M ska se till att uppförandekoden respekteras, tillägger han upprört.
– Jag blev avskedad från jobbet när jag var gravid och blev vald till fackföreningsledare, säger Mao Sophea.
Det hände den 30 augusti förra året då hon var anställd på Full Fortune, en annan H&M-leverantör. 27 andra fackligt förtroendevalda blev också avskedade.
Hon berättar att de återstående arbetarna på Full Fortune tvingats flytta till en annan fabrik, Ecobase, med sämre lön och sämre villkor. Dessutom krävs övertid som ibland innebär 14–20 timmars arbete per dygn. Alternativet är uppsägning.
– Jag får inget annat fabriksjobb heller, för Full Fortune har svartlistat mig. Hur ska jag försörja mina barn? frågar Mao Sophea.
