Charlie Andreasson är nu ombord på den 77 meter långa livräddningsbåten Aquarius för andra gången. När strömmen till Lesbos var som störst var han där. Nu jobbar han tillsammans med SOS Mediterranee, en av de första frivilligorganisationerna i området, som varit på Medelhavet sen 2015.
– Tillsammans med övriga frivilligorganisationer undsätter vi ungefär en tredjedel av de som räddas till sjöss.
Arbetet är välorganiserat och Andreasson menar att samarbetet med MRCC, den italienska sjöräddningscentralen som ligger i Rom, fungerar bra. Det är de som bestämmer i vilken hamn de ska lägga till.
– När vi undsätter människor på havet sjösätter vi de mindre RIB-båtarna och min roll är att leda den som först når fram till de vi ska rädda. Vi har alltid en så kallad ”cultural mediator” med oss, som lugnar ner människorna ombord på flera språk.
Övar på beredskap
När de inte är på uppdrag övar de för att alltid vara beredda. Senast de var ute undsatte de en kvinna som precis hade fött barn, moderkakan hade inte ens släppt ännu. Ofta räddar de människor som bär sår av tortyr, frätskador från bensin och många kvinnor har blivit våldtagna.
– Vad som helst kan hända, säger Andreasson.
Till sjöss löser de inte politiska frågor, utan räddar liv på de som av olika anledningar måste fly. För honom är det också en samvetsfråga – om vi inte hjälper till nu, kan vi inte förvänta oss hjälp senare.
– Det är inte svårt att engagera sig, det som är svårt är att inte göra det. Det hade kunnat vara vi på de sjöodugliga båtarna.
