(IRAK/SYRIEN) Ingen bryr sig om att skruva åt kranen till tankbilen. Vattnet flödar och människor trängs för att kasta sig under det med plastflaskor, kupade händer eller vidöppna munnar. Så här törstiga har de knappast varit förut, och många bekanta har inte ens klarat sig ända hit.

Omvärlden har chockats av den mordiska grymhet den snabbt expanderande fundamentalistgruppen IS, tidigare Isis, visat mot alla de betraktar som avfällingar. Senast att drabbas är yezidierna, en minoritet som utövar en uråldrig religion IS stämplat som ”djävulsdyrkan” – vilket är skäl nog att döda dem. Yezidierna bor i den nordvästirakiska staden Shangal med omgivande byar, som intogs av IS den 3 augusti. Runt 50 000 flydde upp på Shangalberget, där de sedan omringades utan någon mat, vatten eller skugga.

– Vi såg hundratals människor dö, kanske tusentals. Bebisar och små barn törstade ihjäl. Det fanns knappt mat heller, det var bara en fråga om att fly, säger mormodern i familjen Dakhil Mahlo från Shangal.

Saknar två barn

De har gått i dagar för att komma hit, till den syriska gränsen. Sista etappen varade i nio timmar. Mormodern i familjen kan inte sluta gråta, och berättar vidare att två av hennes barn saknas. De gav bort sin egen mat till de små, och var för svaga på slutet. De lyftes in i en pickup, men var är den nu? På vägen bakom dem anländer fortfarande lastbil efter lastbil, och ibland någon traktor, fullastade med människor från gränsen. Dammiga, rödbrända människor väller ut på marken och skriker desperat efter mat och vatten. Många äldre blir liggande stilla, små barn söker skugga under bilar. Familjen häller ut värdepapper och dokument från en liten plastpåse. Huset fick lämnas i all hast, bilen övergavs vid bergets fot.

– Det här är de enda ägodelar vi har kvar, säger mormodern, och viftar med röstkortet från ett Irak som knappt verkar finnas kvar.

IS expansion har också fortsatt i nordöst, där den värdefulla Mosuldammen och flera samhällen som tidigare hyst kristna flyktingar erövrats. Fronten är nu bara 50 km från irakiska Kurdistans huvudstad Erbil. På telefon därifrån berättar Savina Dawood, assyrisk människorättsaktivist som organiserat flyktinghjälp, att invånare drabbats av både panik och mod inför hotbilden.

– Många är rädda och har flytt till mer avlägsna regioner. Vissa har lämnat landet för Turkiet och Libanon, och även några utländska företag har evakuerat sina anställda. Men vi andra försöker behålla lugnet.

Sover i kyrkor

200 000 nya flyktingar har kommit till irakiska Kurdistan och huvudstaden Erbil den senaste veckan. Som tidigare har många kristna hamnat i förstaden Ankawa, där de nu sover i kyrkor, skolor, parker eller på trottoarer. Själv har Savina Dawood gett 80 människor sovplats hos Assyriska kvinnoförbundet, och 100 andra i studentkorridorer.

– Vi försöker ge dem sängar, mat och vatten så att de inte måste ta av egna besparingar. Många har inga heller.

Till Erbil har dock USA kommit till undsättning. Från den 8 augusti har flera taktiska bombardemang av IS genomförts, och blivit mycket uppmärksammade. Mellan raderna framgår dock att ingripandet till stor del handlar om att skydda amerikansk militär personal – och investeringar – i irakiska Kurdistan. Hjälp till yezidierna har tydligast kommit i form av mat- och vattenpaket.

Hjälp från annat håll

Betydligt mindre uppmärksammat, men omnämnt även i amerikansk media, är hur konkret hjälp till yezidierna därför anlänt från fler håll. Från syriska Kurdistan har Folkets Försvarsenheter (YPG) åkt in i Irak för att öppna en passage mellan gränsen och Shangalberget. Kurdiska PKK-gerillan har dessutom skickat egna trupper. Dessa har inlett ett historiskt samarbete med Erbils kurdiska peshmergastyrkor, liksom med regeringen i Bagdad, för att bekämpa IS. Genom den öppnade passagen och in i Syrien är det sedan YPG och PKK som evakuerat tiotusentals yezidier. Några operationer av USA:s flygvapen har dessa flyktingar inte hört talas om. Men de menar att de varit hade döda om det inte vore för hjälpen från kurdiskt håll.

– Det var bara de och Gud som hjälpte oss, inga andra, säger familjen Dakhil Mahlo.

Mormodern håller om en annan av sina söner, som återfunnits efter sex dagar. Hans såriga, ombundna fötter visar hur långt han gått i bara flipflops. Vad ska han och resten av familjen göra nu?

– Våra egna grannar anslöt sig till IS och attackerade oss. Det är tydligt att vi inte har någon framtid i den här regionen.