Ingen tar ansvar för döden i Medelhavet

I mars höll EU-kommissionen en presskonferens och meddelade att en ny migrationsagenda ska presenteras i maj. De åtgärder som lades fram fick kritik som “farligt otillräckliga” av bland andra Amnesty International och Human Right Watch.

Veckorna gick och dödstalen steg från tiotal till hundratal. Dagens ETC bad EU-kommissionens talesperson Natasha Bertaud kommentera situationen.

– Migration är ett komplext tema och att sätta en tydlig agenda kräver sin tid. Just nu är Frontex varken ett europeiskt gränsprogram eller en räddningsinsats. För att kunna bli det behövs samlade resurser vilket vi diskuterar med medlemsstaterna, säger Natasha Bertaud.

1000 omkomna

Medan diskussionerna förts har ytterligare över 1000 personer omkommit. Frontex talesperson Izabella Cooper bekräftar EU-kommissionens beskrivning av uppdraget.

– Vårt huvudsakliga uppdrag är gränskontroll, inte sök- och livräddning. Men operation Triton står ändå för en tredjedel av sjöräddningen, säger hon.

Andelen är dock något mindre. Förutom Italienska kustbevakningen står välgörenhetsorganisationer och rederier för större delen av livräddningen. De flesta illa rustade för uppgiften.

Peter Hinchliffe, generalsekreterare för ICS (International Chamber of Shippers), larmade i mars om att redarnas fartyg inte var rustade för sjöräddning. Han vädjade om aktiva räddningsåtgärder från EU, i stil med Mare Nostrum.

– Det är skeppares skyldighet att undsätta nödställda och vi har inget att invända mot det. Men situationen i Medelhavet är ohållbar. Det kan röra sig om hundratals personer som ska trängas med en besättning på en båt gjord för 30 man, säger Peter Hichliffe.

Han beskriver flyktingarnas båtar som "icke sjödugliga” och smugglarna som "kriminella” som försätter människor i en livfarlig situation.

– Ofta kapsejsrar deras båtar vid räddningen då det blir tumult ombord, och våra fartyg har inga befogenheter till sådana komplexa räddningsinsatser, säger Peter Hinchliffe.

Inte rustade

ICS och Frontex beskriver situationen på liknande sätt; sjöräddning är deras skyldighet men inte deras uppdrag – de är inte rustade för det. Människosmugglarna är kriminella.

Eftersom desperationen bara ökar bland människor i regionen och allt fler försöker korsa havet, så har privata aktörer tagit på sig livräddaruppdraget.

Exempelvis frivilligorganisationen MOAS (Migration Offshore Aid Station), grundad av den amerikanska entreprenören Christopher Catrambone. Med privat kapital har de rustat ett fartyg med drönare, kranar och livbåtar till sök- och räddningsinsatser. MOAS räddade 3000 personer under 2014 och har precis inlett ett samarbete med Läkare utan gränser.

– Vi kan inte kan sitta och vänta på att politikerna ska fatta beslut. Människor behöver hjälp akut, säger MOAS talesperson Christian Perigin.

Flera mindre, privata aktörer agerar sjöräddare i brist på riktade EU-insatser. Tillsammans räddar de tusentals – men åter tusentals liv går förlorade.