Idris familj ska utvisas – i Tjetjenien väntar tortyrkammaren

En av sönerna säger att han åkte skridskor några dagar tidigare. Det var precis innan julavslutningen och barnen skulle ha något roligt att göra innan lovet kommer. Lovet när barnen ska vara hemma med familjerna.

– Jag gillar att ha dem hemma, säger pappa Idris som egentligen heter något annat.

– Det får mig att tänka på något positivt istället för vad som väntar oss i Tjetjenien.

Helst hade han inte varit anonym i inter­vjun, säger han. Det är inget val han kan göra, resonerar han, utan han måste vara det för att skydda sin bror och andra släktingar i Ryssland.

Förra gången hans ansikte sågs på bilder vid en demonstration mot den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrovs förtryck knackade underrättelsetjänstens ”protokollansikten” på hos brodern. De misshandlade honom.

Protokollansikten. Ett ord som man bara hör från dem som levt under den ryska underrättelsetjänstens vakande blickar. Det är män som söker av rum efter den som sticker ut. Den vana aktivisten vet precis vilka de är.

Idris är inte den typiska aktivisten. Han är en tystlåten man som levde ett vanligt liv med sin familj i de tjetjenska bergen.

Han kom till Sverige med sin familj för snart nio år sedan och har sedan dess fått fler barn. Den yngsta sonen, han som åkte skridskor, har aldrig sett faderns hemland Tjetjenien. Den äldsta dottern, 13 år, som ibland hjälper till med att översätta när hennes pappa pratar har knappt något minne alls från flykten.

Migrationsverkets handläggare står dock fast vid sin bedömning. Idris familj är inte välkommen att stanna i Sverige.

Det var för över ett decennium sedan som Idris åt middag med en oppositionell tjetjen i Istanbul. Idris beskriver det som en vanlig middag. De pratade om livet och vardagliga saker.

När han återvände till Tjetjenien så började allt.

Hans familj hade länge på ett ideologiskt plan motsatt sig Kadyrovstyret, liksom de flesta gjorde i deras by. Kadyrov representerar makten i Moskva för dem. Man hjälpte oppositionella gerillasoldater med mat och mediciner när de bad om det – för ”det är vad man gjorde”, berättar Idris.

– Den som kämpar mot orättvisor, den förtjänar att få mat. Svårare än så är det inte, säger han.

När han kom hem från Turkiet greps han av Kadyrovs män. Den oppositionella som han träffat visade sig vara kusin till en högt uppsatt inom Kadyrovregimen. Makthavaren ville tysta sin släkting och regimen hade män på plats i Istanbul som följde kusinen.

Idris misshandlades under ett dygn och låstes sedan under en vecka in i ett litet skjul dit männen kom och slog honom. Det var tills de brutit ner Idris till den grad att han skulle göra vad som helst för att komma därifrån. Det var då erbjudandet kom. Männen förklarade för Idris att de upprättat ett fingerat brottmål mot honom i Tjetjeniens huvudstad Groznyj.

För att dra ett streck över brottmålet skulle Idris mörda den oppositionella mannen i Istanbul.

– Jag förstår om det låter som en bisarr historia. Och inget finns ju dokumenterat, så jag kan inte bevisa att det stämmer. Det ligger i sakens natur. Det är inte som att jag kan ringa till polisstationen i Groznyj och be om deras underlag direkt, berättar han uppgivet.

Det fanns bara en sak att göra. Att fly.

Sedan dess har den asylrättsliga processen pågått i Sverige. När de första besluten kom om att utvisa honom så gick han och hans familj under jorden. Den tjetjenska oppositionella organisationen Vayfond samlade sina krafter för att bistå familjen ekonomiskt. När åren gått kunde Idris familj, med advokaten Tomas Fridhs hjälp i Göteborg, öppna ett nytt asylrättsligt ärende.

Samma svar denna gång. Avslag.

Tomas Fridh berättar för Dagens ETC att han är uppgiven. Han är en Sveriges mest erfarna asylrättsjurister och har sällan upplevt att det finns så pass omfattande underlag som i Idris fall.

– Det är sällan, om någonsin, som jag haft ett ärende med så gedigna underlag från så många tunga organisationer som lagt ner tid på att utreda ett ärende. Utredningarna pekar på samma sak: att hotbilden för Idris familj är verklig och betydande, säger Tomas Fridh över telefon.

Dokumentationen kring Idris fall är tung. Organisationen Vayfond har under många år hjälpt Idris med att sammankoppla ­honom med några av de mest prestigefyllda människorättsförsvararna i Ryssland och i  väst.

Det finns ett långt intyg från Amnesty internationals huvudkontor i London. Den ryska Nobelpristagarorganisationen Memorial har gjort en gedigen utredning på plats i Tjetjenien. Juristen som utförde den greps kort därefter av Kadyrovregimen (inte för denna utrednings skull).

Vinnaren av Right livelihood award, den ryska 80-åriga Svetlana Gannusjkina, har genom sin organisation Civic Assistance Committee, skrivit långa intyg om de faror som väntar Idris familj. Till och med den ukrainska organisationen Center for civil liberties, som även de vunnit Nobels fredspris, har gjort ett yttrande.

Civilsamhällets intyg, engagemang och djupgående utredningar pekar på precis samma sak: Idris inte bara riskerar att utsättas för tortyr, han kommer att utsättas för tortyr.

Migrationsverkets handläggare avfärdar underlagen. De säger att Memorials rapport är baserad på familjens hörsägen i Tjetjenien och Amnesty internationals ett år långa utredning innehåller felaktigheter i tidslinjen (vilket har åtgärdats). Dessutom anser man inte att Idris varken kan bevisa att han blivit utpressad efter en veckas misshandel eller att det finns ett fingerat mål mot honom i  Groznyj.

Tomas Fridh är skeptisk till bedömningen. Han riktar kritik mot hur Migrationsverket värderar civilsamhällesaktörers intyg.

– Jag upplever att Migrationsverket närmast generellt avfärdar intyg från civilsamhället och inte orkar, eller hinner, granska om intyg är tomma ord eller om organisationen verkligen har ett objektivt underlag till sitt yttrande. Inte heller värderas intygen utifrån vilken organisation som står bakom.

Ramzan Kadyrov har det senaste året skapat rubriker. Med invasionen av Ukraina den 24 februari i fjol anslöt sig Kadyrov tillsammans med tjetjenska förband till den ryska fronten. Filmer på krigsbrott och osmakliga stridsrop mot Ukraina har präglat insatsen.

För en del tjetjener bekräftade det relationen mellan Ramzan Kadyrov och Vladimir Putin som går 20 år tillbaka.

Det var i samband med Sovjetunionens fall som kriget snart bröt ut i den nordkaukasiska delrepubliken Tjetjenien, där många önskade att inte vara en del av Ryssland. De två inbördeskrig som följde var utdragna och blodiga. Att Ramzan Kadyrov slutligen blev utsedd till tjetjensk ledare 2005 anses av många vara en pragmatisk lösning av Vladimir Putin. Om Kadyrov stryper upproren så tillåter Putin honom fritt spelutrymme i Tjetjenien.

Kadyrovs mandat sträcker sig utöver det vanliga och många talar om en stat (Tjetjenien) innanför en stat (Ryssland). I den rapport från nederländska regeringen från 2021 som Migrationsverket grundar sin landinformation på nämns Tjetjenien 77 gånger. Det är mångdubbelt mer än någon annan rysk delrepublik.

Anledningen är enkel. Om Ryssland anses ha ett repressivt klimat för oppositionella så är det inget i jämförelse med Tjetjenien. I rapporten återges flera exempel på hur tjetjener uppsöks utanför Tjetjenien och utanför Ryssland för att kidnappas, torteras eller till och med mördas.

I december försvann plötsligt den oppositionella bloggaren Tumsu Abdurakhmanov, vilket bland annat Sveriges Radios program Konflikt gjort ett inslag om. Han bodde i Sverige sedan ett par år tillbaka, men utsattes för ett våldsamt mordförsök 2021 av en man med hammare som bröt sig in i lägenheten. Uppdrag granskning rapporterade att det var en följd av en långt utdragen plan där en nyfunnen flickvän i själva verket arbetade för regimen.

Idris som är vän med Tumsu berättar att Tumsu sedan dess levt under svenska säkerhetspolisens beskydd och flyttat runt mellan skyddsboenden. Tumsu har å sin sida skrivit ett utlåtande till Migrationsverket i Idris fall. I det förklarar han att Idris, om han åker tillbaka till Ryssland, riskerar att gå samma väg till mötes som honom själv: förföljelse och risk för att bli mördad.

Dagens ETC ringer till människorätts­försvararen Svetlana Gannusjkina i Moskva. Hon har arbetat med utsatta migranter sedan slutet på 80-talet. Hon anses av många vara en världens främsta inom sitt skrå. Hon har skrivit flera intyg i Idris fall och följt det under flera år.

– Det är märkligt att er migrations­myndighet (Migrationsverket) utgår från en människorättsrapport från innan 2022. Inte för att det i sak borde lindra omständig­heterna nämnvärt, men Idris kritik mot Rysslands agerande i Ukraina innebär helt nya risker. Som öppen kritiker mot Rysslands ”specialoperation” riskerar han förutom repressalier i Tjetjenien även att gripas direkt vid gränsen av ryska polisen.

Svetlana Gannusjkina betonar ordet ­”specialoperation” och lägger skyndsamt till ”du vet vad jag menar” med medvetenheten om vad de nya ryska lagarna förbjuder att man får säga.

Hon fortsätter resonera att hon varit med om flera fall av tjetjener som återvänder till Ryssland som utsatts för förföljelse.

– Det spelar ingen roll om du är i Sankt ­Petersburg eller Vladivostok, eller för den delen Jakutsk (en avlägsen stad i Sibiren). ­Polisen kommer, oavsett om det är lagligt ­eller ej, överlämna dig som… låt oss säga en god tjänst… till underrättelsetjänsten i ­Tjetjenien. Jag har sett det flera gånger och det blir bara mer förekommande. Det är rättslöst.

Hon berättar också att hon har kontakt med Idris bror i Ryssland som just nu står inför åtal.

– Man försöker att sätta press på Idris bror genom åtalet. De säger att han kan få ett lindrigare eller inget straff alls om han lyckas få Idris familj att återvända. Att inte svenska migrationsmyndigheten begriper riskerna för Idris är ofattbart.

Samtalet med Amnesty internationals Rysslandsexpert Natalia Prilutskaja, som gjort utredningen om Idris familj, är liknande. Liksom Svetlana Gannusjkina är Prilutskaja kritisk mot Migrationsverket, som hon uppfattar inte lyssnar till civilsamhällesaktörernas expertis och arbete.

– I den översättning jag fick verkar man avfärda allt vårt arbete med bara ett par rader om att utredningarna är baserad på ­hörsägen från de utsatta. Det stämmer verkligen inte. Dessutom har situationen med kriget i Ukraina gjort att riskerna ökat avsevärt för Idris. Utmaningen är att om vi inom civilsamhället inte gör utredningarna, så är det ingen annan som kan göra dem. Svenska migrationsverket kommer knappast skicka personal till Tjetjenien själva.

Den äldsta dottern, hon som ibland översätter för sin pappa, berättar stolt att hon precis fått sina terminsbetyg. De är höga i nästan alla teoretiska ämnen. Hon har levt hela sitt liv som flykting, liksom hennes mindre syskon som är födda in i ett Sverige där ­Migrationsverket säger att de inte hör hemma.

Trots det går de varje morgon tillsammans till skolan ett par hundra meter bort. Lillebrodern åker skridskor med sina kompisar och föräldrarna håller koll på att läxorna blir gjorda om kvällarna.

– Mina barn vet inte hur det ser ut i Tje­tjenien, säger Idris.

– De har aldrig varit där och allt de vet om Tjetjenien är att det är farligt för oss. Jag är tacksam för all hjälp vi kan få… men helt ärligt känns det hopplöst. Ska det krävas att jag, liksom Tumsu, utsätts för ett mordförsök för att min familj ska få leva i trygghet? Är det verkligen det enda som får Migrationsverket att förstå? •