2002 skrevs historia i Turkiet. Ett parti med rötter i den islamistiska rörelsen kunde bilda regering utan att behöva vara rädda för att avsättas av militären.

Det var inte första gången ett islamistiskt parti fick regeringsmakten i Turkiet efter ett demokratiskt val. 1995 hade Välfärdspartiet i spetsen för en bred koalition övertagit styret. Men den gången dröjde det inte mer än två år innan militären ställde ultimatum: Avgå eller så tar vi över. Regeringen avgick.

Den så kallade postmoderna kuppen 1997 blev slutet för Välfärdspartiet, och några av dess yngre medlemmar drog slutsatsen att ett nytt parti måste ha en annan framtoning.

2000 bildade bland andra den blivande presidenten Abdullah Gül och Recep Tayyip Erdoğan Rättvise- och utvecklingspartiet, förkortat AKP. Istället för islamistiskt, betecknade sig AKP som socialkonservativt. Man deklarerade att EU-medlemskap för Turkiet var prioriterat, och i valet 2002 vann AKP en jordskredsseger.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Stora förhoppningar i början

Då, för 14 år sedan, var det många i Europa som välkomnade AKP och som trodde på harmonisering med EU som skulle leda till en demokratisering av Turkiet. De första åren verkade det verkligen gå åt rätt håll. AKP-regeringen satsade på infrastruktur och luckrade upp de hårda språklagarna som diskriminerade kurder. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan öppnade till och med upp för större rättigheter för hbtq-personer.

– AKP bröt en hel del tabun kring sättet man bedriver politik på i Turkiet. De tidiga åren framstod AKP som ett relativt inkluderande parti, säger statsvetaren och Turkietkännaren Ekim Caglar till Dagens ETC. Det fick en del att börja tro på dem.

Kemalismen, den sekulära ideologi som varit dominerande i Turkiet sedan 1923 och fått sitt namn efter Mustafa Kemal, har främst upprätthållits av militären. Den har upplevts som elitistisk av många, särskilt på landsbygden långt från Istanbul, Ankara och Izmir.

– Det som är unikt med AKP är att de under lång tid har kunnat kanalisera missnöjet med kemalismen och framstått som jordnära och nära folket, både när det gäller retoriken och rörande vissa välfärdssatsningar, säger Ekim Caglar.

Upprepade ingrepp av militären

Uppfattningen att det existerar dolda maktstrukturer, en så kallad ”djup stat”, i Turkiet är allmänt erkänd. Militären har trots allt upprepade gånger lagt sig i politiken på mycket konkreta vis. 2007 inleddes en polisutredning mot vad som hävdades vara en hemlig organisation, kallad Ergenekon, som hävdades vara en sådan dold maktstruktur. Många av de åtalade friades senare, och Ergenekonaffären anses vara ett sätt för AKP och den islamistiska Gülenrörelsen att rensa ut sekulära ur militären och statsapparaten. Flera poliser och åklagare som deltog i utredningen tillhörde rörelsen.

– Det har varit en mer eller mindre öppen allians mellan AKP och Fethullah Gülen fram till 2013, säger Ekim Caglar.

Samtidigt fortsatte AKP:s valframgångar. Både vid valen 2007 och 2011 ökade partiet sin andel av rösterna. Det gjorde att AKP kunde renodla sin politik utan att behöva ta lika mycket hänsyn till vare sig liberaler eller sekulär höger.

– AKP behöver drygt 50 procent av rösterna för att genomföra sin politik. Man har inget intresse av att överbrygga splittringen i samhället bara man får en sådan majoritet. Enda undantaget var valen ifjol där AKP jagade kvalificerad majoritet för att kunna införa grundlagsändringar eller skapa en helt ny konstitution på egen hand, säger Ekim Caglar.

Sommaren 2013 rasade ett uppror på gatorna som startat som protester mot att jämna den populära Geziparken i Istanbul med marken. Svaret från staten blev hårdhänt.

I valet i juli 2015 tog AKP:s ökning stopp. Turkiet har en unikt hög spärr till parlamentet, på hela tio procent. För första gången tog sig ett prokurdiskt parti, HDP, över spärren samtidigt som AKP backade.

Läs vidare på nästa sida: Valresultaten en sensation